Judisk tradition en aftonbön 🔗

Jag vet av livet att förlåtelse inte är lätt. I mitt gamla liv var det hämnden som gällde.

På grund av synden i mitt liv var jag fylld av hämnd och hat mot dem som gjort mig illa.

Jag lämnade gänget och hatet. Jag fick byta namn och lämna min stad. Jag var dömd av gänget.

Jag blev misshandlad och deras tanke var att jag skulle dödas genom en överdos.

Men jag blev frälst och förlåten. Jag upplevde kraften i att förlåta, så som Kristus har förlåtit mig. Ursäkta, tårarna kommer – jag måste få gråta en stund.

Den tuffa killen kan nu gråta ut och visa barmhärtighet.

Jag har lovat Jesus Kristus att förlåta. Så jag förlät gänget, men fick brev om att skulden skulle betalas.

En golare/tjallare, det vill säga en angivare, är inte så populär i dessa kretsar.

Därför hade jag en skuld till Mikael, min polare. Man kan säga att vi var ledare i gänget och planerade rån mot banker.

Nu är det länge sedan allt hände. Året var 1986. Jag blev frälst som en trasig ung grabb.

Förlåtelsen blev en nyckel till helande i mitt liv.

Nu vill jag dela med dig en judisk aftonbön.

I judisk bönetradition finns en kvällsbön (ofta en del av Shema-kvällsbönen) som börjar med orden Ribono shel olam (מוחל לריבונו של עולם), vilket betyder ungefär: ”Världens Herre, jag förlåter …”.

Texten lyder i översättning ungefär:

”Jag förlåter alla som har gjort mig arg, som har provocerat mig eller syndat mot mig – fysiskt eller ekonomiskt, som inte visat mig tillbörlig respekt, som har skadat min heder eller på annat sätt förolämpat mig, oavsiktligt eller avsiktligt, omedvetet eller medvetet – i ord eller i handling. Låt ingen dömas på grund av mig.”

Det är specifikt en förlåtelsebön som judar kan be som en del av kvällsbönen, inte en obligatorisk del av de festliga sabbatsgudstjänsterna.

Glädje i Herren 🔗

Man får stå kvar på sin post, även när det blir lite tokigt🤭✝️
Gud blir ändå ärad🙌 Och det kan pigga upp med ett gott skratt!

Missöden i kyrkan
https://youtu.be/5i-wpis9UVQ?si=QdOoqeGYtsVGdpwc

In the mighty name of Jesus 🔗

https://m.youtube.com/watch?v=OTRU8uv5CoI&list=RDOTRU8uv5CoI&start_radio=1&pp=oAcB

Gud välsigne er alla! Guds frid och ljus över er och Sverige som kristet land. Må världen bli kristet och kärleken värma allas hjärtan❤️🇸🇪

Gärningar 🔗

Vi får påminna oss om att vandringen med Herren Jesus inte handlar om våra gärningar.

Det handlar om att Gud har älskat oss först och att vi tar emot frälsning i tro på Jesus Kristus,av nåd.

Han tog på sig våra synder, skuld och missgärning på korset. Halleluja!

Världens ande värderar makt, framgång och rikedom och föraktar svaghet.

Guds Ande menar att i vår svaghet är vi starka, och att Herren kan vara oss nära då och om vi går i ödmjukhet och med ett förkrossad hjärta.

Vi har inget att berömma oss av.
Gud utväljer de som ingenting är för att de visa skall stå med skam.

Är man frälst blir man benådad i Kristi domstol i himlen.
Vi kan glädja oss redan nu över att ha våra namn skrivna i Livets bok, Lammets bok.

Jag har mött funktionsnedsatta och handikappade som har stark tro och stor kärlek till Jesus.
De har varken kunnat gå eller prata vissa av dem, men utstrålat underbar kärlek till och från Jesus.

För Gud är vi värdefulla och dyrbara!

Jesus min Herre 🔗

Jag delar här en personlig reflektion som vuxit fram när jag läst Bibeln, inte i debatterande syfte.

När jag läser evangelierna ser jag intressanta nyanser i hur relationen till Jesus uttrycks.

Vid den sista måltiden säger de flesta lärjungarna:

”Inte är det väl jag, Herre?” – där ordet som används är Kyrios, Herre.

Judas däremot säger:

”Inte är det väl jag, Rabbi?” – vilket betyder lärare.

Rabbi är en hederstitel för en judisk lärare. Kyrios betyder Herre och används i Nya testamentet också som bekännelseord om Jesus.

Senare, när Judas kommer med soldaterna, säger han åter:

”Var hälsad, Rabbi.”

Det är samma tilltal.

När Jesus svarar honom använder han inte det varmare ordet för vänskap (philos), utan hetairos – ett ord som mer betyder kamrat eller följeslagare.

Evangelietexten gör alltså en språklig åtskillnad i hur relationen beskrivs.

Det betyder inte att jag säkert vet hur Judas hjärta såg ut under hela tiden han följde Jesus.

Men det visar att man kan vara nära Jesus, gå tillsammans med honom – och ändå inte fullt ut ha överlåtit sitt hjärta.

Det är möjligt att följa Jesus som lärare utan att ännu bekänna honom som Herre.

Samtidigt vet vi att Judas ångrade sig djupt.

Han erkände att han hade syndat och förrått oskyldigt blod.

Evangelierna berättar inte att han fann upprättelse på samma sätt som Petrus, men de visar att han inte var likgiltig.

Vad som ytterst skedde mellan Judas och Gud vet bara Gud.


För mig väcker detta en stilla självrannsakan.

Ibland kan jag känna oro över om jag själv följer fullt ut.

I situationer där tron inte alltid är självklar eller lätt att tala om märker jag hur jag kan bli försiktig.

Människor omkring mig vill inte illa, men vissa erfarenheter har gjort mig mer försiktig än jag önskar.

Ibland upptäcker jag en inre undran.

Kanske handlar det mer om att granska mitt hjärta än om att ifrågasätta min tro.

Det får mig att stanna upp och reflektera:

Följer jag verkligen hela vägen?

Berättelsen om Judas blir därför för mig inte främst en berättelse om någon annan – utan en påminnelse om att pröva och förnya mitt eget hjärta.

Inte i rädsla, utan i ödmjukhet.

Jag låter Jesus inte bara vara min lärare – utan han är min min Herre.