Jag väntar inte på Antikrist
Kära barn, nu är den sista tiden. Och såsom ni har hört att antikrist ska komma, så har också redan många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att det är den sista tiden. (1 Joh. 2:18)
Bibeln talar om Antikrist på flera olika ställen, men det är intressant att själva ordet ”antikrist” bara används i Johannesbreven. Samtidigt möter vi samma gestalt – eller samma andliga verklighet – under andra namn och symboler i både Gamla och Nya testamentet. När man lägger samman dessa texter växer en tydlig och allvarlig bild fram.
Aposteln Johannes är den ende som använder själva ordet ”antikrist”. I Första Johannesbrevet skriver han: ”Ni har hört att en antikrist ska komma, och redan nu har många antikrister trätt fram.” Här ser vi både något framtida och något som redan verkar. Det finns en kommande Antikrist – en särskild person – men det finns också många ”antikrister”, människor som i sin undervisning och sitt liv förnekar att Jesus är Kristus. Johannes förklarar att Antikrist är den som förnekar Fadern och Sonen och som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet. Det handlar alltså om en förnekelse av vem Jesus verkligen är – Messias, Guds Son, Gud som blivit människa. Han talar även om ”antikristens ande”, en andlig kraft som redan är verksam i världen och som motarbetar Kristus.
Men även om ordet saknas i Gamla testamentet, finns där profetiska förbilder. I Daniels bok möter vi en märklig gestalt som kallas ”det lilla hornet”. Han talar hädiska ord mot Gud, förföljer de heliga och försöker förändra tider och lag. I Daniel 9 talas det om en furste som sluter ett förbund för en bestämd tid men bryter det mitt i perioden. I Daniel 11 beskrivs en kung som upphöjer sig själv över alla gudar och talar oerhörda ord mot himlens Gud. Många kristna genom historien har sett dessa texter som profetiska skuggor av den kommande Antikrist.
I Nya testamentet utvecklas bilden ytterligare. I Andra Thessalonikerbrevet skriver Paulus om ”laglöshetens människa”, också kallad ”fördärvets son”. Han ska upphöja sig över allt som kallas Gud och till och med sätta sig i Guds tempel och utge sig för att vara Gud. Här ser vi samma drag som i Daniel: självupphöjelse, hädelse och ett anspråk på gudomlig auktoritet. Paulus beskriver honom som kulmen på den laglöshet som redan är verksam i världen men som ännu hålls tillbaka tills tiden är inne.
I Uppenbarelseboken möter vi slutligen ”vilddjuret” som stiger upp ur havet. Även om ordet ”antikrist” inte används här, identifierar många denna gestalt med Antikrist. Han får sin makt av draken, som är Satan, och hela världen förundras över honom och tillber honom. Han för krig mot de heliga och inför märket som förknippas med talet 666. Här framträder den yttersta konflikten mellan Kristus och den som står i direkt opposition mot honom.
Även Jesus själv talar om denna framtida verklighet. I Matteusevangeliet hänvisar han till ”förödelsens styggelse” som profeten Daniel har talat om, och pekar därmed fram mot en avgörande händelse i den sista tiden.
När man läser dessa texter tillsammans framträder en sammanhängande bild: Antikrist är både en andlig verklighet som redan verkar i världen genom villfarelse och förnekelse av Kristus, och en framtida person som i den yttersta tiden ska träda fram i öppen opposition mot Gud. Han kännetecknas av lögn, självupphöjelse och ett försök att ta den plats som tillhör Kristus ensam.
I kontrast till Jesus – den sanna Messias som ödmjukade sig, blev människa och gav sitt liv – upphöjer Antikrist sig själv och kräver tillbedjan. Där Kristus uppenbarar Fadern, förnekar Antikrist honom. Där Jesus är sanningen, verkar Antikrist genom lögn. På så sätt blir Antikrist inte bara en framtida gestalt i profetiorna, utan också den yttersta motbilden till Guds Son.
Med detta sagt så har jag har märkt att många kristna talar så mycket om Antikrist att det nästan låter som om de väntar mer på honom än på Jesus Kristus. Samtal, predikningar och spekulationer kretsar kring tecken, världsledare och profetiska detaljer – som om det är mörkret som står i centrum. Men när man läser Bibeln ser man något annat: den talar långt mer och långt tydligare om Jesu återkomst än om Antikrist.
Nya testamentet återkommer gång på gång till hoppet om att Jesus ska komma tillbaka. Det är den saliga förhoppningen. Det är den dagen de troende uppmanas att längta efter, vaka inför och trösta varandra med. Fokus ligger inte på den som ska imitera Kristus och resa sig i uppror, utan på den sanne Kungen som ska uppenbaras i härlighet.
Ja, Bibeln varnar för Antikrist och för villfarelse. Den uppmanar oss att vara vakna och urskiljande. Men den kallar oss aldrig att fixera blicken vid honom. Den kallar oss att fästa blicken på Jesus.
Jag väntar inte på Antikrist. Jag väntar på Jesus Kristus.
Det är honom jag älskar. Det är honom jag tillhör. Och det är hans återkomst som är mitt hopp.
2026-02-13 17:00