Skenbara/synbara åldrar i Guds rike

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

SKENBARA/SYNBARA ÅLDRAR I GUDS RIKE

Mycket tyder på att djupgående, noggrant och långsiktigt bibelstudium, är det som leder till bevarad och sund gudstro. Allt i Bibeln (Kol 3:16) är viktigt för tron, men allt är inte lika betydelsefullt. Avgörande kan vara hur det är berättat, predikat eller adresserat. Men då profetians helige Ande verkar i och genom allt Guds ord (2 Petr. 1:21) - med sin smörjelse, visdom, eld och kraft - kan varken något tas bort eller läggas till. Bibeln har rätt, blir rätt, får rätt för den som tror. I tron ser, hör och förstår vi (Hebr 11:1-3). Genom tron gör vi, lever och dör vi, t.o.m. ”stör” vi, likt Jesus och apostlarna.

Se exempelvis om Jesus i Luk 14:25-27: ”Stora skaror vandrade med honom och han vände sig om och sade till dem: ´Om någon kommer till mig och inte sätter mig högre än sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar och även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge.´” Och om apostlarna är det t.ex. skrivet i Apg 5:27-29: ”När de nu blivit hämtade ställdes de inför Stora rådet, och översteprästerna förhörde dem och sade: ´Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss!´ Då svarade Petrus och apostlarna: ´Man måste lyda Gud mer än människor.´”

LEVA AV TRO

Och då är det absolut nödvändigt att den Jesus-Kristustroende hedningen och den Jesus-Messiastroende juden, inte i ouppmärksamhet eller felaktig iver, driver in mot den mosaiska lagen: torahn. Och då menar jag inte böcker-torahn, i GT med Guds framtidslöften för Israel. Utan jag syftar på (bud-torahn), med inget utrymme för principiell tolkning, och enbart överlämnad och nedskriven åt det judiska folket – detta som rör tiden före Jesu kommande med frälsningen/det nya förbundet. Lyssna till hur Paulus hanterar ärendet i Gal 3:19, 23, 25, i fråga om det sistnämnda: ”Varför gavs lagen? Den blev tillagd på grund av överträdelserna [åt oss judafolk] för att gälla tills avkomlingen [Jesus] kom, han som löftet gällde. Den utfärdades av änglar och lades i en medlares [Moses] hand […] Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras […] Men när väl tron har kommit står vi inte längre under någon övervakare.”

Och Pauli förstärkning av läget låter (Rom 1:16): ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först men också för greken. I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.” Man bör dock komma ihåg i fråga om lagen/det gamla förbundet för Israel, nämligen: redan nu det nya, men ännu inte. I Hebr 8:8, 13, sägs det: ”[…] Se, dagar ska komma, säger Herren, då jag ska sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus…När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat det förra föråldrat. Och det som blir gammalt och föråldrat är på väg att försvinna.” Ännu pågår det gamla förbundet för Israel, sida vid sida med det nya förbundet: ”Bröder [hednakristna], jag vill att ni ska känna till denna hemlighet så att ni inte har för höga tankar om er själva: förhärdelse har drabbat en del av Israel, och ska så förbli till dess att hedningarna [ni] i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel ska bli frälst, som det står skrivet: ”Från Sion ska Frälsaren komma och ta bort ogudaktighet från Jakob [Israel]. Och detta är mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder.” (Rom 11:25-27)

Kontentan av det hela är, att många judar fortfarande håller sig till lagen/det gamla förbundet [här ingår mängden sekulariserad utan att vara medvetna om det], somliga är Jesus-Messiastroende och vissa Jesus-Kristustroende. Det verkar flera judiska Messiasförsamlingar i Israel idag, och tillika någon fri Kristusförsamling. Att notera: Under inga omständigheter får den hednakristna församlingen se sig som ersättare av Guds plan med det judiska folket. Och inget översitteri eller förakt ska förekomma, från något läger gentemot det andra. Båda folken är Guds folk.

LAGEN/DET GAMLA FÖRBUNDET

Lagen, och då det gamla budförbundet, består i två skilda, men ej namngivna delar: ”ceremoniallagen” och ”kärlekslagen”, båda på hebreiska kallade torahn. ”Ceremoniallagen” innehöll 613, varav 248 ansågs positiva och 365 negativa. ”Kärlekslagen” är också nedskriven till Israel, och den var närmast tyngre att försöka hålla än ”cermionallagen”. I Mark 12:28-31, behandlar och förstärker dessutom Jesus ”kärlekslagen”: ”En av de skriftlärda som hade hört dem diskutera insåg att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram och frågade honom: ´Vilket är det främsta av buden?´ Jesus svarade: ´Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa.´” I Matt 5:43-44 stärker Jesus också upp detta bud än mer: ”Ni har hört att det är sagt: Du ska älska din nästa [Guds ord] och hata din fiende [påhitt i folksjälen]. Jag säger er: ´Älska era fiender och be för dem som förföljer er.´”

Men som sagt, ingen av de båda sidorna av bud-torahn klarade någon människa av att uppfylla. Men Jesus kunde, och allt blev plötsligt förändrat: ”Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp dödats [grek. ethanatothetes] från lagen [bud-torahn] så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. Så länge vi levde i köttet var de syndiga begären som väcktes genom lagen verksamma i våra kroppar så att vi bar frukt åt döden [to thanato]. Men nu är vi lösta från lagen, eftersom vi dött bort [apothanontes] från det som höll oss fångna. Nu står vi i Andens nya tjänst och inte i bokstavens [gärningslagens/köttets/tvångets/bundenhetens] gamla tjänst.” (Rom 7:4-6)

ETT ENDA ORD

När Jesus, i ett enda ord, talade ut på korset (Joh 19:30): ”Det är fullbordat [Tetelestai]!”, dödades – eller som en mogen [telesforeo] frukt plockades ner, bl.a. den mosaiska budlagen för den på Jesus Messias/Kristus troende. Och också då, i ett nu, öppnades något helt nytt: det nya förbundet, om vilket det t.ex. står att läsa i Hebr 10:19-20: ”Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det alla heligaste på den nya och levande väg som han har öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp.” Och i detta vunna liv åt oss, gäller så underbart: ”Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.” (Rom 5:5).

Således, för den Jesustroende dog egentligen (redan nu, fast ännu inte för hela Israel) den gamla mosaiska budlagen med/och i Jesus Messias/Kristus. Bud-torahn annullerades; avskrevs. Och i stället: ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det.” (Ef 2:8) Samtidigt som lagen avslutades för den Jesustroende i Jesus, friköptes den troende också från lagen – i Jesus. Men denna frihet från lagen uppmuntrar inte till att handskas med bibelordet hur som helst. Det är ingen lek att tolka skriftens böcker och texter, var och en för sig, samt allt i förhållande till vartannat. Ansvaret är för heligt och stort – för att slarva, övertolka, liberalisera, relativisera, eller att tänka i termer om egna vinster och karriärer.

ÖVERSÄTTER INTE

Då jag exempelvis inte har språkliga förutsättningar för att forska i de båda grundtexterna hebreiska och grekiska, och därför av naturliga skäl inte kan presentera egen översättning (enbart att kunna tala språken, eller att vara av judisk härkomst, är för övrigt inte tillräckligt för ”rätt” översättning), så använder jag mig av grundtext-ordböcker, lexikon, olika översättningar och erkända kommentarer – vilka jag ställer mot varandra. Resultatet av sådana analyser får vara avgörande, likt en samlad bild. Studiebibeln, med Thoralf Gilbrant som internationell redaktör, presenterar förresten följande skrivning i sammanhanget om torahns, enligt Jesus, viktigaste bud (”kärlekslagen”): ”Lagens andliga innehåll – kärlek till Gud och medmänniskor – kommer aldrig att förändras. Detta kommer att bestå till evig tid.”

TVÅ SIDOR

Jesus poängterar inte någon skillnad i Matt 5:18-20, i fråga om lagens (torahns) omöjliga yttre 613 bud av stadgar och regler att hålla, och lagens (torahns) inre andliga bud-dimension. Ingen del är mänskligt sett möjlig att klara av, men som sagt, Jesus klarade av att hålla bägge – och gjorde det alltså för oss, i sin vunna rättfärdighet åt oss som erkänner och bekänner oss till Guds rike: ”Jag säger er sanningen: Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett [eskatologiskt]. Därför ska den som upphäver ett av de minsta av dessa bud och lär människorna så kallas minst i himmelriket. För jag säger er: Om inte er rättfärdighet går långt över de skriftlärdas och fariseernas, kommer ni aldrig in i himmelriket.”

Jesus har tagit hand om bud-lagens uppfyllande. Någon oro för att han, i denna sin gudomliga uppfyllelse – inte skulle ha räknat in torahns samlade löften i de fem moseböckerna, samt neviim (profetböckerna) och ketuvim (de poetiska och de nyhistoriska böckerna: Josua-Malaki) inför den yttersta tiden och evigheten – behöver vi inte heller ha. Alla profetiska löften, bud, stadgar och regler, blev och är övertagna, övertäckta och uppfyllande av Sonen i hans ord på korset: ”Det är fullbordat”. Som det heter: ”Alla Guds löften har i honom fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt Amen”. (2 Kor 1:20)

Hjälparen, den helige Ande är en segergåva över det mänskligt omöjliga: ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet [att klara trons liv på olika områden]. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för oss med suckar utan ord. Och han [Gud] som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. Dem som han i förväg har känt som sina [de som låtit/låter sig frälsas] har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, så att Sonen blir den förstfödde bland många bröder [vilket är uppvärderande]. Och dem som han har förutbestämt har han också förklarat rättfärdiga [genom Jesu rättfärdighet], och dem som han har förklarat rättfärdiga har han också förhärligat [ställda i Jesu härlighet].” (Rom 8:26-30)

UPP OCH NEDVÄNT Y

Det är givande att observera tvåtalet i Bibeln, och då speciellt: Guds tvåfaldiga verk. Om jag börjar med att peka på en slags Guds grundlag från skapelsen, som följde med när Gud (1 Mos 2:7) blåste in sin livsande/andedräkt (hebr. neshamah /chaijim, jfr. Eva, Chava, ”moder till allt levande”) i människan – ingående: 1) samvetet och 2) naturlig moral (Rom 1:18-32). Iakttaget ovan ifrån kan denna verklighet, liknas vid ett upp och nedvänt Y. Men även det nya förbundet, med ”trons lag [nomu]” (Rom3:27), eller som det mer flexibelt kan översättas i det nya förbundet: ”trons principer [nomu]”, med ”nåd och åter nåd” (Joh 1:16), som inom sig delar sig i två – och (och därmed också kan liknas vid ett upp och nedvänt Y): 1) ”Kristi lag [nomu]”/”frihetens lag [nomu]” (1 Kor 9:21, Gal 3:4) och 2) Andens liv/”livets Andes lag [nomu]” (jfr. Gal 5:25, Rom 8:2-4). Men på samma tema kan även Bibelns två delar, GT och NT, inlemmas – utifrån Ordet Jesus.

Vidare skapelsens synliga värld, som har fördelats i två diametrala kulturer: 1) ”Herrens härlighet uppfyller jorden” (4 Mos 14:21), och 2) ”Hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19), och den osynliga dimensionens två maktdomäner: 1) ”Guds rike” (Apg 28:23) och 2) ”Satans rike” (Matt 12:26). Guds frälsning har två sidor, två blad likt en bokuppslag: 1) frälst från, och 2) frälst till (1 Petr 2:9). Jesus presenteras i Upp 5:5-6, både som 1) ”det slaktade Lammet”, och 2) som ”Lejonet av Juda”. Både Israel och den hednakristna församlingen är Bruden, var för sig, men som blir evigt ett (Joh 3:29, Upp 22:16-17, 21:9-11).

Begreppet ”Guds Israel” i Gal 6:16, kan mycket väl står för det kommande samgåendet, fastän aposteln Paulus i bibelversen, i tron, tar ut det i förskott (redan nu, men ännu inte). Israel här i tiden och i den fysiska världen, med särskild identifikation som Guds synliga land/folk/nation – är hans gudstjänsts- och regeringsfolk (2 Mos 3:12, 1 Mos 32:24-30, 49:8-12). Församlingen är å andra sidan ”Kristi kropp” andligt här på jorden, och uppenbarare av ”Guds hemligheter” i den osynliga andevärlden (Ef 1:22, 3:8-11, 6:10-13). Församlingen kämpar inte mot kött och blod (människor eller mänskligt beteende), utan ”mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna.”

FLERA SÄTT

Studier i Skriften kan göras på flera olika sätt. Man kan exempelvis föreställa sig ett studium som en upptäcktsresa från pärm till pärm, som man aldrig har ett slut. Upptäckterna av nya ”platser” staplas på varandra, och på inget ställe i Bibeln saknas ”sevärdheter”. Eller kan ett studium av Guds ord, göras som en försiktig arkeologisk utgrävning efter historiska dyrbarheter. Grävandet går långsamt och allt som hittas ”borstas” mjukt. Alternativt kan studier i Skriften utföras som ett fiske. Antingen för att få upp en ”enstaka fisk”, eller för dra upp ett ”helt stim”. Men studier kan t.ex. även göras, som att man från ett örnperspektiv titta ner över vida fält, i syfte att med ”skarp blick” finna något levande att ”fånga och äta”. Bilderna på hur studier i Bibeln kan gå till och upplevas, är många och dessutom personligt färgade. Inget sätt bör bortförklaras eller föraktas, och inget särskilt sätt bör heller framhållas som det bästa eller det rätta – då ju ingen vet hur Gud väljer att möta en viss människa.

LÅT BIBELN STÅ

Ingen väckelseinriktad pastor eller eftertänksam teolog, har gudomligt uppdrag att utifrån egna övertygelser – försöka lägga ”till rätta” ord och texter i Bibeln. Nej, som det står skrivet i Pred 6:16: ”Se på Guds verk. Vem kan göra rakt det han har gjort krokigt?” Men låt oss också lägga märke till det omvända mot ovanstående, i Johannes Döparens ”bereden-vägs-förkunnelse”, hämtad i kap. 40 v. 4 hos profeten Jesaja: Varje dal ska fyllas, alla berg och höjder sänkas. Det krokiga ska rätas, ojämna vägar ska jämnas.” (Luk 3:5)

Hör också 8:17 där Predikaren gör en deklaration utifrån hur människan i allmänhet lever sitt liv på jorden: ”[…] då insåg jag att hela Guds verk är sådant att människan inte kan fatta det som sker under solen. För hur mycket människan än strävar och utforskar det, förstår hon ändå inte. Även om de vise säger sig, förstå det, kan han ändå inte fatta det.” Tänker också på Job 12:13-14: ”Hos Gud finns vishet och makt, hos honom finns råd och förstånd. Se, han river ner och ingen kan bygga upp, han låser in och ingen kan öppna.”

I Andens ledning och smörjelse, kan den Jesustroende bibelläsaren – utanför sin egen mänskliga ”lagbundenhet” – få göra saliga upplevelser och insikter i den gudomliga gåtfullhetens ”hav”: ”En sådan tillit till Gud har vi genom Kristus. Inte så att vi av oss själva kan tänka ut saker på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. Han har gett oss förmåga att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv.” (2 Kor 3:4-6) Denna sanning ställs i fokus i Hebr 4:12: ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd, och genomtränger [i en människas inre] till det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar.”

Intressant är att exempelvis i Bibeln iaktta och fundera över de, gudomligt ställda, skenbara åldrar/tillsynesåldrar som presenteras där. Alltså, för det mänskliga sinnet och ögat: inte helt kontrollerbara åldrar; ej registrerade sådan, men ändå erkända och aktuella.

OM JESUS

Om vi börjar med Jesus, så hade han ju en evig ålder i sig som inte syntes fysiskt under uppväxten, och den märktes inte heller i alla förhållanden av hans heliga tjänst här på jorden (jfr. Matt 2:19-21, Mark 3:20-21, Joh 4:4-6). Biovetenskapligt skulle det inte ha gått att forska i denna ”uråldrighet”. I ett nu föddes Jesus som människa, och såg då ut, rörde sig och lät som alla andra judiska bebisar; som små barn och tonåringar under uppväxten i Nasaret – fast han var till från begynnelsen (Hebr 7:3). Ja, han betecknas inte med något mindre, än som själva begynnelsens orsak och verkan (Kol 1:15-18). Även om hans gudomlighet lyste igenom då och då (se Luk 2:18, Matt 2:20-11, Luk 2:47, 49-50, Joh 2:3-5).

Det handlar om en ”ålder”, i en mening ogripbar, men som det ändå gick att konstatera vid läsning av Skriftens profetior och i Andens uppfyllelse, exempelvis då han var 12 år och Josef och Maria letat efter honom överallt: ”Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna och lyssnade på dem och ställde frågor. Alla som hörde honom häpnade över hans svar [vilken vändning på mötet: plötsligt är det Jesus som leder!]. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: ´Mitt barn! Varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har letat efter dig.´ Då sade han till dem: ´Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min Far?´” (Luk 2:46-49)

En tillsynesålder som även kunde uppfattas i Jesu egna tal och gärningar (jfr. Hebr 1:1-6, Joh 1:15, Luk 2:47-51, Joh 2:1-5). Citerar Joh 8:56-57: ”´Abraham, er far [sa Jesus], jublade över att få se min dag [frälsargärningen]. Han såg den [i tron] och gladde sig.´ Judarna sade: ´Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!´ Jesus svarade: ´Jag säger er sanningen: Jag Är, innan Abraham fanns.´”

OM ISRAEL

Och då om vi tänker kring Israel som ett folk, blev de historiskt och äkta till – först med Jakob, som av Gud, i ett nu, fick namnet Israel (1 Mos 32:24-28). Men därefter kan vi följa Israels barn, småningom även kallat judafolket (efter Jakobs son Juda, 5 Mos 33:7) in i den 430-åriga fångenskapen i Egypten; vidare i uttåget ur Egypten med Mose i en huvudroll (2 Mos 4:22-23a, 12:40. Sedan följer den 40-åriga ökenvandringen och återtagandet av Kanaans land (Jos 11:23). Framledes även den 70-åriga fångenskapen i Babel (Dan 1:1-2, Neh 12:40-43). Och i detta judiska föddes Jesus (Rom 9:4-5).

Men Israel, som förbundsfolket, har också en skenbar ålder; en inte rakt av antecknad ålderssträcka. För det går att räkna det judiska folket som Guds särskilt utvalda (fast då ännu inte i fysiskt eller andligt måtto), ända från Adam (Matt 1:1-2, 11-12,15-18) till sonen Set (setiter), till Noas son Sem (semiter), till Abraham (abrahamiter), till Isaks son Jakob/Israel (israeliter) och till Israels/Jakobs son Juda (judafolket: judaiter räknas historiskt som judar just från Judeen). Se här också det häpnadsväckande, hur Jakobs son Levi, i Hebr 7:10, blir omskriven att ha funnits till som ”profetisk stamsäd” i Abraham långt före sin födelse: ”[…] han fanns till som ofödd i sin förfaders kropp när Melkisedek [1 Mos 14:17-20] mötte honom.”

OM MÄNNISKAN ALLMÄNT

Ett nyfött barn har en ”synbar ålder” på nio månader. Men en ålder som inte räknas med vid födelsedagsfirande, fast åldern är påtaglig genom datateknik/foton om hur ett mänskligt liv existerar innan födseln. Och ett nyfött barn, som blivit till i ett nu, kan undersökas vetenskapligt om hur fosterstadiet har varit. I psalm 139 i Bibeln, kommer ett Guds medräknande av den, hos oss, oräknade tiden in (vers 10): ”Dina ögon såg mig när jag var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon enda av dem hade kommit.” Härav kan det slås fast, att vi människor har ett stort ansvar – att låta tänt liv leva.

Då vi i Bibeln läser om den första människan, Adam, upptäcker vi Guds rikes skenbara ålder (1 Mos 5:5): ”Adams hela ålder – den tid han levde – blev 930 år. Därefter dog han.” Jämför denna text med hur det står skrivet i kapitlet om alla övriga förfäder: ”Sets hela ålder blev alltså 912 år. Därefter dog han” (v. 8), ”Enosh hela ålder blev alltså 905 år. Därefter dog han” (v.11), ”Kenans hela ålder blev alltså 910 år. Därefter dog han” (v. 14). Så håller det på. För det är klart att det står annorlunda om Adam. Han hade ju en skenbar ålder av kanske 25-30 år, som han aldrig levt. Fast en dag gammal, eller snarare: i ett nu, var Adam synbart en giftasvuxen man. (1 Mos 2:7).

Samma skapelseordning gällde för Eva (1 Mos 2:21-22). Men om hennes hela ålder – den tid hon levde – vet vi inget. Vilket inte heller framgår om någon annan av den tidens kvinnor i Bibeln. (I ett längre tidsperspektiv framåt, står det visserligen om Abrahams hustru Sara, att hon skulle bli gravid när hon var 90 år, 1 Mos 17:17). Både Adam och Eva stod inför sin Skapare med var sin skenbar ålder. Om Gud i sitt skapelseunder hade lagt in den ej levda åldern i deras biologiska klocka, får vi inget grepp om. Modern biovetenskap, om den varit på plats, skulle varit ytterst häpna om de hade kunnat identifiera människoparets dolda/inbyggda åldrar.

FRÄLSNINGEN

Med hjälp av Jesu liknelse om den förlorade sonen (Luk 15:11-32), kan vi ana oss till att det inte är ogrundat med, en vanligtvis oräknad ”ålderstid” i vår frälsning från synd. Vi utgår ofta från ett visst datum för vår frälsning, vilket vi gott kan göra (en andlig födelsedag). Men före själva mötet med Gud och förlåtelsen i Jesus Kristus, går det ibland att spåra en gudomlig sträcka av händelser fram till i ett nu.

Tänk bara in Pred 3:11: ”Allt har han gjort skön för sin tid. Även evigheten [hebr. olel/olam] har han lagt [pachach, betydelsen är längtan och fruktan på en gång] i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk från början till slut.” Alternativt, av mig i överförd parafraserad mening: ”I varje tid finns det full möjlighet till frälsning. Evigheten är lagd i varje människas hjärta, som en kärleksfull och allvarlig kallelse hem till Gud. Men att förstå Guds frälsningsverk från början till slut i en människas liv, är däremot oåtkomligt.” Gud har en medsänd ”hjärthake” i alla människor, som leder till en blandad förväntan och ängslan inför evigheten (jfr. den förlorade sonen i Lukas 15).

Livet blir rättställt om man bejakar Guds kallelse. Men ett mäktigt under i det osynliga måste till, då människan i sitt ofrälsta tillstånd, är både död till sin ande, förmörkad till sitt sinne och Guds fiende: ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder.” (Ef 2:1, 4:18 (i texten särskilt nämnt om hedningar), Kol 1:21). Men i Rom 11:20, 25, är fokus i första hand på judafolkets otro och förhärdelse. Dock Joh 3:16 är riktat till alla: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

SKRIVET I HJÄRTAN

Ta också in hur det framställs i Rom 2:14-15, Guds lagar, normer och principer flyter ihop: ”För när hedningar som inte har lagen [den mosaiska] av naturen gör vad lagen [Guds grundlag från skapelsen] befaller [omedvetet gör Guds vilja], då är de sin egen lag [vishet från Gud lyser igenom i deras liv] trots att de saknar lagen [den mosaiska]. De visar att det som lagen [Guds grundlag från skapelsen] kräver är skrivet i deras hjärtan.” Om detta vittnar också deras samveten och tankar som sinsemellan anklagar [vid synd] eller till och med försvarar dem [vid orättvisa fördömanden]. Det ska visa sig på den dag då Gud dömer det som är fördolt för människorna [att Gud dömer via sitt rättfärdiga perspektiv], allt enligt det evangelium jag fått genom Jesus Kristus.”

I Bibeln möter läsaren alltså åtminstone tre ”lagar”: 1) Guds grundlag från skapelsen, som fördelar sig till samvetes (syneidesos) lag (ljus från Gud), och naturens (fysis/fysikos) lag (naturligt normtänk från Gud) i samverkan, 2) Den mosaiska grundlagen med Guds löften, utgående i de två: ”cermonilagen” och ”kärlekslagen”, 3) Trons grundlag, som tar sig två fåror i symbios med varandra: ”Kristi frälsningslag” (frihet, 1 Kor 9:21, Gal 2:3) och Andens lag (liv, Rom 8:2-4).

FELFRIA OFFERDJUR

När den hemkomne sonen sitter/ligger vid det dukade festbordet, och börjar äta av ”gödkalven” med sin far, sker försoningen fullt ut. Högst sannolikt rörde sig om en tjurkalv i Jesu liknelse, då den beskriver en fadersgestalt, likt patriarken Abraham, med två omnämnda söner, stor gård och flera tjänare. I den dåtida judiska kontexten, var några ungdjur utvalda till att kunna bruka som offer inför Gud – vid bekännelse av synd och till försoning: tjur (kalv), get (bock/bagge), får (lamm) och duva. En viss skillnad vid försoning gällde för Israels andliga ledare, gentemot folkets försoning.

Citerar från 3 Mos 9:1-9: ”På åttonde [jfr. med Joh 7:37: den sista dagen i lövhyddohögtiden] dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner och de äldste i Israel. Han sade till Aron (min kursv.): ´Ta dig en tjurkalv till syndoffer och en bagge till brännoffer, båda felfria och för fram dem inför Herrens ansikte. Och säg till Israels barn: Ta en bock till syndoffer ´och en kalv och ett lamm, båda ettåriga och felfria, till brännoffer. Ta dessutom en tjur och en bagge till gemenskapsoffer för att offra dem inför Herrens ansikte och dessutom ett matoffer blandat med olja, för idag ska Herren uppenbara sig för er.´ De tog det som Mose hade gett befallning om och förde fram det inför uppenbarelsetältet och hela församlingen trädde fram och ställde sig inför Herrens ansikte.

Då sade Mose: ´Detta är vad Herren har befallt er att göra för att Herrens härlighet ska visa sig för er.´ Och Mose sade till Aron: ´Träd fram till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning för dig själv och för folket. Offra sedan folkets offer och bringa försoning för dem, så som Herren har befallt.´ Då trädde Aron fram och offrade sin syndofferkalv. Arons söner bar fram blodet till honom, och han doppade sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men resten av blodet hällde han ut vid foten av altaret.”

FESTMÅLTIDEN

Så när den förlorade sonen har återkommit till hemmet, blivit klädd i den finaste dräkten, har fått en familjering på sitt finger, festskor på sina fötter, sitter/ligger vid den utvalda arvsplatsen och äter av försoningskalven – kunde ingen enda judisk historie- och släktkännare föreställa sig: Att han som nyss varit slav åt en svinägare i främmande land; likt en uteliggare inte haft mat att äta; varit nedlusad, smutsig, luktat illa och varit full av synd, skam och skuld. Nej, sådant gick inte att se. Men sonen hade en lång ”frälsningstid” som han tagit sig igenom – fast han såg ut att aldrig ha varit en ”förlorad”.

Följ den starka och stegvisa omvändelse- och återvändarprocessen i liknelsen om den förlorade sonen, innan hemkomstfesten i fadershuset började (Luk 15:11-32) – också ställ inslagen i relation med Pred 3:11, om evigheten nedlagd i en människas inre, både som en längtan och en ängslan:

1) Först kommer sonen till insikt om sin hopplösa situation.

2) Därefter talar han till sig själv om att gå hem för att se om han kanske blir mottagen.

3) Det tredje steget är att han stiger upp mitt i ”syndens följder” och börjar gå hemåt.

4) För det fjärde möter han sin kärleksfullt väntande far.

5) Det femte steget i processen, är mottagandet av faderns förlåtelse – och med kramen och kyssen: upprättandets början av sonskapet igen.

6) Först i etapp sex sker hemkomsten och den muntliga/officiella deklarationen om sonens frälsning, genom arten på gåvorna han tilldelades i allas åsyn som var på plats.

7) Del sju skrivs, med den gödda och slaktade ”försoningskalven” på bordet: ”och festen började” – i ett nu, vid första tuggan, var han sonen försonad. Dörren hade öppnats, för den tidigare förlorade, men nu hemkomne sonen. Den till perfektion först ”gödda” kalven, och därefter ”slaktad” på helt rätt religiöst sätt, och slutligen kalven som maträtt på bordet, exakt kulinariskt och ritualiskt ”tillredd”. Jesus använder sig måhända också av denna liknelse, för att i profetisk anda visa på sin egen gudomliga kallelse och utrustning:

1) ”Gödd” i himlen i förväg: ”Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Guds som ett segerbyte, utan utgav sig själv och antog en tjänares gestalt och blev människan lik.” (Fil 2:6-7a), 2) ”Slaktad” i korsdöden: ”När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.” (Fil 2:7b-8), 3) ”Tillredd” i uppståndelsen och himmelsfärden: ”Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas, i himlen [Guds änglar och de i tron på Jesus insomnade] och på jorden [de levande samt ondskans verksamma makter] och under jorden [de avsomnade i dödsriket och de fallna änglarna], och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära.” (Fil 2:9-11)

ETT LAMM

Varför Johannes Döparen uttalar om Jesus vid dopet i floden Jordan, att han är ett offerlamm: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd!” (Joh 1:29), och att den helige Ande i fysisk gestalt som en duva sänkte sig över honom (Luk 3:21-22), har troligtvis med dessa båda djurs kraftlöshet och oskuldsfullhet att göra. Både lammet (Luk 10:3, Apg 8:32) och duvan (1 Mos 7:8-12, Matt 10:16) är helt försvarslösa och utlämnade i sin ”renhet”. I fråga om fårlammet och getlammet (visserligen hankön) i förhållande till tjurkalven och getabocken/baggen, är detta med kraft uppenbart.

Men som profetisk förebild till Jesus som ett lamm, används (förutom tjurkalv i Jesu liknelse) också bocken (1 Mos 22:13, 37:31, 3 Mos 16:21-22). Jesus skulle i sin utgivande försonartjänst, inte komma i mänsklig myndighet och ”fulspel”, utan i ödmjukhet och sanning. Som den gemensamma psalmsången 143: ”Guds rena Lamm oskyldigt på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad”.

Den tydligaste förebilden kring Jesu frälsargärning likt ett lamm, är hämtad ur 2 Mos 12:1-13 – och beskriver den kommande räddningen för Israels barn ut ur fångenskapen i Egypten: ”Herren sade till Mose och Aron i Egyptens land: ´Denna månad ska vara den främsta hos er. Den ska hos er vara den första av årets månader. Säg till Israels församling: På tionde dagen i denna månad ska varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. Men om hushållet är för litet för ett lamm, ska familjefadern och hans närmaste grann ta ett lamm tillsammans efter antalet personer.

För varje lamm ska ni beräkna ett visst antal, efter vad var och en äter. Ett felfritt [1 Petr 1:19], årsgammalt lamm av hankön ska ni välja ut och ta antingen från fåren eller getterna. Ni ska förvara det till den fjortonde dagen i denna månad. Då ska hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen. Och man ska ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det. Köttet ska ätas samma natt. Det ska vara stekt över eld och ätas med osyrat bröd och bittra örter. Ni ska inte äta något av det rått eller kokt i vatten, utan det ska vara stekt över eld med huvud, fötter och innanmäte.

 Ni ska inte lämna kvar något till morgonen. Om något av det skulle bli över till morgonen, ska ni bränna upp det i eld. Så ska det ätas: Ni ska ha bältet om livet, skor på fötterna och stav i handen. Och ni ska äta det snabbt. Detta är Herrens påsk. Den natten ska jag gå fram genom Egyptens land och slå allt förstfött i Egypten, både människor och boskap. Och jag ska hålla dom över Egyptens alla gudar. Jag är Herren. Blodet ska vara ett tecken för er på husen där ni är. När jag ser blodet ska jag [i ett nu] gå förbi er. Ingen straffdom ska drabba er med fördärv när jag slår Egyptens land.”

ETT UNDERVERK

Guds skenbara/synbara åldrar, är ju underverk av honom. Oförklarliga processer, som mänskligt/vetenskapligt inte går att begripa och komma åt att studera. I boken ”Ditt ord är sanning” (Stiftelsen Biblicum, skriftserie 2, 1971: ”Bibeln och vetenskapen”), skriver Seth Erlandsson på sid. 151-152: ”När Gud gör under räcker inte våra kunskaper om orsak och verkan till för att förklara vad som skett. Tänk t.ex. på Jesu vinunder i Kana. Det som är omöjligt utifrån våra kunskaper om orsak och verkan sker: vatten blir vin, vilket vi finner vara mänskligt omöjligt. Och det hela äger rum i ett nu, medan framställande av gott vin (Joh. 2:10) enligt våra mänskliga kunskaper tar lång tid, om man utgår utifrån druvsaft. Och här var utgångspunkten, föräldraämnet om man så vill, inte ens druvsaft utan vatten!!”

Här är det läge att ta in om min och din frälsning. Hur gick det till? Vilka händelser inträffade före själva frälsningsögonblicket; före nya födelsens under (Joh 3:3); innan vi i ett nu blev nya skapelser i Jesus Kristus (2 Kor 5:17) – eller vad vi nu bibliskt kallar det för. Vad hade skett av gudomlig ledning i våra liv, innan vi bildligt talat satt vid dukat festbord – och både ”åt av”, och åt tillsammans med Jesus ”det slaktade lammet” – fullkomligt ”tillredd” (Joh 1:29, 6:53-56, 1 Petr 2:22-23).

GUDS VÄGAR

Kanske kan man, vid titt bakåt i sin frälsningshistoria, tycka att det saknades gudomlighet i varje skede av processen: vägen hem till Gud? Guds vägar kan vara överraskande kringelkrokiga, från mer förväntat raka. Och kan faktiskt använda sig av ting och människor, som egentligen verkar i motsatt syfte. Dessutom, skenbar/synbar åldrar kan bli resultatet efter att någon nyss, i ett nu, blivit en kristen. Fast ny i tron kan personen tala och uppträda, som att frälsningens under hände för längesedan. Det har med Guds förlåtelse/befrielse och försoning att göra. Allt det gamla är ju förlåtet och glömt.

Ena dagen kan en människa förbanna namnet Jesus, nästa dag kan hon vara en Jesu lärjunge, och vittna om honom som en ”gammalkristen”/som en Andefylld ”väckelseteolog”. Men det bör också stå klart, att någon som inte levt i synd och skam – och därför inte kan hänvisa till radikal omvändelse, utan uttrycker det som att man alltid varit frälst – ändå vid något tillfälle blev ”frälsningsfödd” i sitt inre. Om inte annat togs ju ett eget beslut, om att låta sig bli döpt. Vid nådatronens ”bokföring” i himlen är allt uppenbart, och där hänvisas inget till gränsfall. Evighetskunskapen där, är både fullkomligt sanningssäker och absolutsäkrad bortom tiden.

MIN ÅTERKOMST

Vad hade jag för skenbar frälsningsålder i mig, då jag på våren 1969 efter min återkomst till Gud 23/9 1968 c:a 23.45 på kvällen – från fem års avfällighet i dåligheter och dumheter – började hjälpa till som söndagsskollärare? Jo, okänt och osynligt för barnen var en återvändarprocess på sju månader med flera inslag, bl.a.: 1) Min mammas intensiva och innerliga förböner, 2) Ett bestämt löfte till Gud i mars om återkomst, efter att Gud stoppat mitt självmord, 3) En allvarlig trafikolycka på E4:n i maj månad, som mycket väl kunde ha slutat med dödlig utgång, 4) En obehaglig fyllehändelse i Norge i juli under en parkbänk, 5) Ett för mig starkt avgörande väckelsemöte tidigare på kvällen, innan frälsningsundret från avfälligheten skedde.

Visserligen tyckte någon av barnen först att jag var ”tuffare” än Paulus, men samtidigt undervisade jag om tron, som om jag aldrig varit borta från Gud. Det gick inte att märka, att jag bara för (här också) sju månader sedan, inte hade haft någon hjärtats kontakt med Gud. Men i ett nu, hade jag blivit förvandlad till en – synligt och hörbart sett – erfaren Jesu lärjunge, som därtill snart blev brukad av Gud i förkunnelse och själavård.

RÖVAREN PÅ KORSET

Här är läge att också tänka till kring den botfärdige rövaren på korset, på Jesu uppståndelse från de döda och på Jesu tillkommelse. I den stund Jesus säger till rövaren på korset: ”[Redan] I dag ska du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43), då kom han att hålla tillbaka verkligheten – för kanske full förståelse hos dem som hörde hans ord. Att Jesu kropp hängde kvar på korset några timmar efter hans död, och därpå lades i en förut ej använd klippgrav, det är ju en sak. Men när Jesus drog sitt sista andetag och dog, gick han i anden ner i dödsriket, proklamerade sin seger där, tog nycklarna från döden och dödsriket, samt tog i en luftfärd med sig de som tidigare dött i tron och vistades i ”Abrahams sköte” – upp i det ”nyordnade” himmelska Paradiset (1 Petr 3:19, Upp 1:18, Ef 4:8, 2 Kor 12:4).

Det här tog inte flera timmar för Jesus. Nej, allt detta utförde Jesus i ett nu. Vi vet inte när den troende rövaren dog på korset under dagen. Men det står klart, att när han dog gick han – i ett nu – med själ och ande upp i Paradiset. På tredje dagen uppstod Jesus från de döda, i ett nu när Guds tid var inne. Rörande Jesu himmelsfärd, så tog han det lugnt i början för att lärjungarna skulle se vad som skedde. De såg honom först lyftas/stiga upp, och sedan var där ett moln som tog honom vidare ur deras åsyn. Därefter, kan vi vara övertygade om – blixtrade det bara till och i ett nu var han hemma hos sin Fader i himlen, Paradiset inräknat. När den frälste före detta rövaren, steg in i Paradiset, såg det synbart/skenbart ut som om han alltid varit frälst, fast det skett i ögonblicket innan.

JESU ÅTERKOMST

Jesu återkomst i den yttersta tiden för att hämta bruden, de heliga, de frälsta – verkar kunna att komma ske på ett liknande sätt i fart, fast utan att något synbart/ skenbart kan uppfattas. I den eviga dimensionen, existerar inget som hör det jordiska till. När Jesus hade lämnat Olivberget i sin himmelsfärd, stod plötsligt två änglar hos lärjungarna med orden: ”Galileer, varför står ni och ser upp mot himlen? Denne Jesus som tog upp från er till himlen, ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.” (Apg 1:11-12) I skyn ska han plötsligt vara igen.: ”Se, han kommer med molnen” (Jud v. 7). Paulus bekräftar Guds tillvägagångssätt, för som det lyder i 1 Tess 4:16-18: ”När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos honom. Trösta därför varandra med dessa ord.”

Ärendet kompletteras med texten i 1 Kor 15:51-52: ”Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu [min kursv.], på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas.” Hastigheten vid ankomsten är oerhörd, måhända som nanosekund (en miljard fortare i förflyttning än vad som kan ske på en sekund): ”För som när blixten går ut från öster och lyser ända bort i väster, så ska det vara när människosonen kommer.” (Matt 24:27) Det är med ögat inte möjligt att i förväg se i ett åskväder, varifrån nästa blixt kommer.

ALLA MÄNNISKOR

Gud vill ”att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). I denna realitet hade Jesus redan varit då han sa: ”Och när jag blir upphöjd från jorden [i korsfästelsen] ska jag dra alla till mig.” (Joh 12:32). Jesus samverkar också med detta då han, från sin till himlen upphöjda ställning, i Upp 3:20 säger till ”den förlorade församlingen” i Laodicea: ”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon [medlem i församlingen] hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” Jfr. ”hemkomstfesten” för den förlorade sonen, och erbjudandet till oss om en frälsningsfest med Jesus!

En underbar bild tecknas i Upp 22:17, där vi ser hur den helige Ande och församlingen samverkar i att gudomligt kalla till frälsning. Men vi märker också hur den som har fått en inbjudan, säger ett tvåriktat ”Kom!” – 1) till Anden (här är jag sänd mig!) och 2) till församlingen/”bruden” (jag erbjuder mina gåvor!). Och på det följer sedan en gemensam mission: ”Den som törstar ska komma, och den som vill ska [i ett nu] fritt få ta emot av livets vatten.”

#Läsarmejl #Sigvard Svärd #Undervisning

4 kommentarer

Lars-goran Marklund - 07/03-24 04:35
Man ska inte tolka bibeln ,man ska läsa den heliga Skriften.(Ha lust till det goda).Det ❤️Gud kräver: är ett ångerfyllt hjärta från synd. Närma dig Herren då sker hans vilja. Be och du ska få. Ge upp din egoism Tro på 💖Jesus. Det
❤️Gud bestämt blir det.
Bra skrivet ❤️❤️

Andy Svensson - 07/03-24 07:11
Tack Sigvard för att du giver oss en vandring genom skriften.

”Om ni ändå kunde stå ut med lite dårskap från min sida. Ja, visst står ni ut med mig, eftersom jag brinner av iver för er med den eld som kommer från Gud. Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus.”
‭‭

Lars-goran Marklund - 07/03-24 09:15
För ❤️Gud är inget omöjligt.
För 💖Jesus Kristus är inget omöjligt eftersom han var 👍Herrens💥 sändebud.
Människan spår, men❤️Gud💥 rår.

Sigvard Svärd - 09/03-24 18:20
Tack till Christer för publiceringen, och tack för kommentarerna! Jag lever i världen men inte av världen. Utan lever med, i och genom Jesus i Bibeln och mitt hjärta!

Kommentera