Tungotalet på pingstdagen och i församlingen
Pingst och Paulus beskriver olika uttryck för tungotal
1 När pingstdagen var inne var de alla samlade i full enighet. 2 Då kom plötsligt ett dån från himlen, såsom när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. 3 Och tungor såsom av eld visade sig för dem, vilka fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4 Och de blev alla uppfyllda av den Helige Ande och började tala med andra tungomål, allteftersom Anden ingav dem att tala. (Apg 2:1–4)
Innan den helige Ande kom var Pingst en judisk skördefest, kallad Shavuot, som firades 50 dagar efter påsk och senare också kopplades till lagen på Sinai. I Apostlagärningarna blir samma dag platsen där den helige Ande utgjuts och församlingen föds.
Dånet kan förstås som ett tecken på att den helige Ande på ett särskilt sätt bryter in i den synliga världen och markerar början på församlingens tid, där Guds närvaro blir tydligt verksam bland människor.
Tungorna av eld symboliserar Guds närvaro som nu kommer över människor, inte bara i ett tempel. Språkundret visar att Babels splittring vänds till enhet, när evangeliet börjar nå alla folk.
13 Därför ska den som talar i tungor be om att han ska kunna uttyda det.14 För om jag ber i tungor, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt. (1 Kor 14:13–14)
På Pingstdagen handlar tungomålen om förståeliga språk som gör att människor hör evangeliet. Hos Paulus i 1 Kor 14 handlar tungotal ofta om bön till Gud som behöver tolkas i församlingen för att bli till nytta för andra.
Pingst och Paulus beskriver olika uttryck för tungotal, men båda ses som verk av samma helige Ande. På Pingst handlar det om ett budskap som når människor, medan det hos Paulus ofta handlar om bön och uppbyggelse i församlingen.
2026-05-23 14:00