Tungotalets två uttryck
Ett tecken för människor och ett språk till Gud
Pingst och Paulus beskriver olika uttryck för tungotal, men båda ses som verk av samma helige Ande. På Pingst handlar det om ett budskap som når människor, medan det hos Paulus ofta handlar om bön och uppbyggelse i församlingen.
Vi hör dem tala om Guds underbara verk på våra egna språk. (Apg 2:11)
För den som talar i tungor talar inte för människor utan för Gud. Ingen förstår honom, utan han talar hemligheter i anden. (1 Kor 14:2)
När den Helige Ande föll över människorna på Pingstdagen för omkring 2000 år sedan började de tala i tungor. Det var språk de själva inte kunde, men som människorna runt omkring förstod.
Tungotalet blev då ett tecken som riktades till människor, och de blev förundrade när de hörde Guds stora gärningar förkunnas på sina egna språk.
I Första Korintierbrevet kapitel 14 undervisar Paulus om tungotal i församlingen. Där ser vi att det finns en annan sida av tungotalet än på Pingstdagen.
Här talar man inte till människor utan till Gud, och det som sägs kan inte förstås av människor om det inte uttyds.
Därför är det viktigt att skilja mellan dessa två uttryck. Annars kan man lätt missförstå och tro att tungotal som inte förstås skulle vara fel eller obibliskt.
Bibeln visar oss alltså att det finns ett tungotal som människor kan förstå, och ett tungotal som talas till Gud och behöver uttydas för att förstås.
I Apg 2:4 ser vi hur lärjungarna talade i tungor. Det var de själva som öppnade sina munnar och började tala, allteftersom Anden ingav dem. Det var alltså inte den Helige Ande som talade i stället för dem, utan det var han som inspirerade och gav dem orden.
2026-05-24 15:00