Två av Guds storverk: Israel och församlingen – Del 2
Två av Guds storverk: Israels folk som samling (hebr. kahal, maskulint, och edah, feminint – samt den kristna församlingen (grek. ekklesia, feminint, och soma Christo, maskulint) – Del 2
Sigvard Svärd - 2026-05-27 05:00
Den här artikeln är ett läsarmejl vars åsikter är skribentens egna.
Klicka på bilden för större bild.
Denna artikel tar läsaren med på en djupgående resa genom Bibelns stora berättelse om Israels folk och den kristna församlingen – två gudomliga verk framvuxna ur samma eviga plan. Med starka bilder, teologiska reflektioner och rik bibelförankring skildras hur Gud genom Jesus Kristus och den helige Ande uppenbarar sitt frälsningsverk i historien.
Det är till ens fördel att läsa och studera Bibeln i tro på att den helt och hållet är Guds ord, även om det finns innehåll som man får kämpa med. Att däremot vända sig mot Bibeln, inte lita på den eller plocka ut somligt ur den som man har svårt att acceptera – medför minskade förutsättningar för tron, både i fråga om den egna och i förlängningen också andras. När man själv ska avgöra vad som får beröra en av Guds ord, och det blir vidarefört, har ett ansvar övertagits som det inte går att leva upp till. Att erkänna svårigheten med att i alla avseenden begripa Bibeln, det är en sak. Men då man gör sig till domare över den, förloras texternas/ordens gudomliga kraft (hebr. koach, grek. dynamis). Att Skriftens innehåll också är tillgängligt för barn, eller för den med funktionsvariation, är inte liktydigt med att innehållet kan liknas vid en ”barnbok” eller förenklad version. För oavsett, är varje människa högt uppräknad av Gud.
Några bilder
Om man tar himlavalvet som en bild på Bibeln, då är det inte en klarblå himmel med lysande sol som framträder. Utan den horisonten har också ett antal moln av olika slag; dimensioner och nyanser. Guds ord är, om man säger, ingen solskenshistoria. Men rätt som, är ett textsammanhang eller bara en vers, som solbelyst och med hög luftfuktighet. Det går att njuta av orden och friskt andas.
Men Skriften är å andra sidan inte heller att likna vid en spegelblank insjö. Nej, det finns krusningar på ytan och starka strömmar under. Fort kan det slå om till vågor, skvalp och bubbel. Inte alla gånger går det ens att hitta lä i en vik. Mer än en gång tänkte jag i min ungdom då jag i en insjö fiskade från en liten eka, att i den här viken kommer vinden inte åt – så vattnet är stilla. Likväl drev båten, att jag snart måste ro mig till läge igen. Så kan bibelläsaren också få vara beredd på att göra: ta sig tillbaka och börja om.
Det går också i ärendet ”Bibeln”, illustrera med jordskorpan. Den kan synas som intakt och orörlig i tiden. Om ingen petar i den eller lastar något på den, ligger den där som tryggt oföränderlig. Fast det är inte verkligheten. Jorden rör sig, sänker, höjer eller förskjuter sig. Så är det med Guds ord, det är levande. Vilket medför att man får följa med. Mark förändrar sig inte bort från sig själv. Jord är jord, men kan vara mullrik, sandig eller lerig. Så är Bibelns ord i allt Guds ord. Att arbeta med Bibeln, kan vara krävande. Fast i den ”jorden” ligger gudomens skatter gömda. Den som gräver däri är den som finner.
Den hednakristna församlingen
I den första delen (se rubriken) behandlades alltså Israel som en folksamling (judar) med en inre andlig kärna: en församling. Utgångstexten för det var 1 Mos 32:24-30, där Jakob genomgår ett namnbyte till Israel (återvänder inte i större omfattning till just det materialet). Nej, i detta teologiepos är det den hednakristna församlingen som det främst är fokus på. Men på flera sätt är Israel/judafolket förebildande. Fast skillnaden är samtidigt markant. Det går att tänka Israel som en nedre sal och församlingen som en övre sal i ett hus. Bara man inte förringar det nedre. För finns det ingen undervåning finns det heller ingen övervåning.
Den grundläggande texten, för andra delen om de båda storverken av Gud, hänförs i särskild grad till Apg 2:1-4 (brukar Svenska Folkbibeln 2015 om inget annat antyds, samt att grekiska utgör grundtext): ”När Pingstdagen kom var de alla samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och [alla] började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.”
Eviga planer
Efter att ha funnits som en evig plan i Guds hjärta; likt en andlig ”graviditet”, så kom NF:s församling till: den evangeliska. Observera att både till dess ursprung och konsensus, handlar det enbart om andlighet – och i dess innersta kärna: inget mindre än gudomligt blod. Syftet är att Kristi blod ska ”rinna” och ”släppas på” i och genom allt församlingens liv. Varken organisation, administration/verksamhetsagendor, ska stå utanför ”flödet”. Detta i jämförelse med Israel, som visserligen också blev till utifrån en evig och himmelsk plan, men i förverkligandet skedde det andligt-biologiskt. Från att heta ”Jakob”, den som egennyttigt ”tar för sig”, till det gudagivna namnet ”Israel”: den som kämpar med Gud och människor ”och vinner seger”. Har man följt Israel/judafolket genom åren, känner man onekligen till den kamp de utkämpat, och fördenskull inte undkommer idag – eller lång tid framåt.
Kontentan för båda är: Först fördolt hos Gud innan tiden fanns, och sedan synliggjort av Gud i tiden. Men inom Israel i GF gällde ”reglerad nåd”, tex. uppfyllande av lagen (hebr. toranh), hållande av veckosabbaten, av reningar, årliga högtider, ritualer och ceremonier. I den kristna församlingen rör det sig om ”oreglerad nåd”. Gudsgåvan nåd (kärlek och barmhärtighet), är i själva givandet förbehållslös/kravlös/villkorslös, men efter att någon har mottagit: följer ansvaret – att utifrån nåden (kärleken och barmhärtigheten), arbeta på sin frälsning (Fil 2:12, 2 Tim 3:16-17), fostras av nåden (Tit 2:11-12). Och om synd ändå blir begången (vilket inträffar) och den erkänns inför Gud (ibland behövs det också inför människor), tillfaller förlåtelse. Som en följd kan sedan försoning och upprättelse ske (1 Joh 1:8, Jak 5:15, 19-20).
Först till Jesus
Det är helt på sin plats att knyta frågan om den evangeliska församlingen till Jesus. Han är både församlingens ”begynnelse” och dess liv. Jesus säger i Matt 16:18, att han ska bygga sin församling utifrån att han är ”den levande Gudens son”. Jesus är den fasta ”klippan” (petra), och som en liten ”sten” (petros) från den – skulle Simon Petrus kunna delta i bygget med sin frimodiga tro. Och hör Upp 1:12-16, där Johannes tar oss med i en gudomlig uppenbarelse, att se Jesu ställning med hänvisning till församlingen:
”Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld och mitt ibland ljusstakarna [den himmelska heligheten och härligheten i sju lokala församlingar] en som liknade en människoson, klädd i hellång dräkt och med ett bälte av guld runt bröstet. Han huvud och hår var som vit ull, som snö, och han ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade skinande brons och hans röst var som dånet av väldiga vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor [församlingarnas föreståndare], och ur hans mun kom ett skarpt tveeggat svärd [predikan om Jesus Messias/Kristus är riktat både till Israel och till den hednakristna församlingen, både utåt till andra och inåt till sig själv], och hans ansikte var som solen när den skiner i all sin kraft.”
Efter uppståndelsen
Under sin treåriga tjänst som ”Människosonen”, i betydelsen Guds Son på jorden i mänsklig gestalt, öppnade Jesus Kristus upp för den kommande församlingen, den som skulle följa i spåren av hans död, uppståndelse och himmelsfärd – genom att kalla lärjungar, först ”de tolv”, sedan många fler.
Det är rätt att i allt detta, utgå från en evig-gudomlig vilja och plan. Och det är uppmuntrande att läsa vad som hände i anslutning till Jesu död på korset (Matt 27:57-61): ”När det blev kväll kom en rik man [jude] från Arimatea [norr om Jerusalem] som hette Josef och som hade blivit en Jesu lärjunge. Han gick till Pilatus [den romerske ståthållaren] och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den [möjligen som en sorts syndabekännelse för att ha lämnat ut Jesus till att korsfästas, Matt 27:24-26].
Josef tog kroppen och svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan [nära Golgata]. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. Maria Magdalena [från Magdala] och den andra Maria [sannolikt Klopas hustru, svägerska till Jesu mor Maria] var där och satt mitt emot graven.” Men först hade de också alla tre stått tillsammans vid Jesu kors (Joh 19:25). Begrunda en rejäl stund denna kvinnornas djärvhet och beslutsamhet.
Paulus beskriver situation efter Jesus uppståndelse på följande sätt i 1 Kor 15:3-8: ”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder [exakt] enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen [exakt] enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas [Simon Petrus] och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på samma gång. De flesta av dem lever än [30-35 år efter], även om några har insomnat. Sedan visade han sig för Jakob [Jesu bror] och därefter för alla apostlarna [även utanför de tolv, Apg 6:5-7]. Allra sist visade han sig för också för mig [Apg 9:3], som är ett ofullgånget foster [i jämförelse med de första lärjungarna och apostlarna].”
En fråga om ordning på vilka Jesus visade sig för, eller hur det gick till, är kanske inte i första hand avgörande i just det faktum – att han visade sig, exempelvis i fråga om när hans mor Maria fick se honom, eller Maria från Magdala, de övriga kvinnorna, eller beträffande de två Emmauslärjungarna (Luk 24:1-45). Men det är inte omöjligt att det skedde efter ett gudomligt schema. Ankomst och avgång i något ärende inom Guds rike, bör inte nonchaleras som meningslöst. Litet kan vara nog så profetiskt. Gud har en ”beräkningsmodell” som med råge överträffar dagens algoritmer.
Uppväckta och insomnade
Det finns anledning att i saken, ”uppväckta och insomnade”, också fundera kring hur det var med de heliga (Messiastroende judar) som fick liv i sina gravar (utanför stadsmuren) då Jesus dog på korset, och efter hans uppståndelse kom ut ur gravarna, gick in i Jerusalem – samt visade sig för många (Matt 27:51-53). Om dessa (okänt till antalet och ålder ) blev en del av klassificeringen: ”lärjungarna”, under sina korta eller långa återstående liv, har vi ingen åtkomst till. När det talas om ”insomnat”, bör vi inte hoppa över vad vi läser av Paulus i 1 Kor 11:29-30 – om nattvardsfirandet (alltså 30-35 år efter Jesu död, uppståndelse, himmelsfärd och pingstdagen): ”Den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp [kontexten kan vara det allvarliga: att äta som om det vore mat att släcka hunger med, och då ta för sig så att somliga blir utan], han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är avsomnande [min kursv.].”
Innan pingstdagen
Efter Jesus i ordning, är den helige Ande ”svaret” på och för församlingen, vilket också var med ackuratess klarlagt innan själva den uppenbarade ”tillblivelsen”/”födelsen” av den samma. Johannes Döparen hade profetiskt i förväg sagt: ”Jag döper i vatten till omvändelse. Men den som kommer efter mig [Jesus Messias/Kristus] är starkare än jag [han är gudomlig], och jag är inte värdig att [ens slavliknande] ta av honom sandalerna. Han ska döpa er i helig Ande och eld [för ett explecit syfte].” (Matt 3:11)
Och lägg märke till vad Jesus säger till farisén Nikodemus, medlem i Stora rådet, som kom frågande till Jesus en natt om Guds rike (Joh 3:5-8): ”Jag säger dig sanningen [sa Jesus]: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike [det evangeliska livet]. Det som är fött av kött är kött [av lagen], och det som är fött av Anden är ande [är frihet]. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det [i Andens frihet] med var och en som är född av Anden.”
I Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn, händer bla. följande (Joh 4:13-14): ”Jesus svarade henne: ´Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv [den som har ”källan” inom sig behöver inte hämta].´”
I saken är det ofrånkomligt att även ta med Joh 7:37-39, och Jesu närvaro i Jerusalem i samband med lövhyddohögtid: ”På den sista dagen, den största i högtiden [åttonde], stod Jesus och ropade: ´Om någon är törstig, kom till mig och drick! Den som tror på mig, som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.´ Detta sade han om Anden, som de skull få som trodde på honom. Anden hade nämligen ännu inte kommit än, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”
Och lyssna till vad Jesus sa till lärjungarna (de elva) inför sin himmelsfärd (Apg 1:8): ”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft att bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen [i syd] och Samarien [i nord] och ända till jordens yttersta gräns [kanske benämning för det mest avlägsna från Jerusalem som lärjungarna kunde relatera till].” Samt, som det heter av Jesus i Joh 14:26: ”Men Hjälparen den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt [det finns mer] och påminna er om allt som jag [redan] har sagt er.” Eller hur Jesus framställde det i Upp 2:29: ”Du som har [evangeliska] öron, hör vad Anden säger till församlingarna.”
Eld från himlen
Detta med församlingens ”tillkomst” och ”synliggörande” på pingstdagen, började (som mindre ”födslovåndor”) först med att lärjungarna samlades i ett hus i Jerusalem strax efter Jesu himmelsfärd (Apg 1:13-15): ”När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son. Alla dessa [elva] höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria och hans bröder. En av dagarna reste sig Petrus bland bröderna – omkring 120 personer var då samlade [och valet av Mattias som apostel efter Judas genomfördes, så de blev tolv igen]…” Men till detta antal av 120 lärjungar, får bibelläsaren ta med att det totala antalet lärjungar med alla inräknade, var många fler. Kanske upp mot tusen.
Och så, efter dessa ”födslovåndor”, sker alltså den himmelska ”BB-akten” (Apg 2:1-4): ”När pingstdagen kom var de alla samlade [minst 120]. Då hördes plötsligt från himlen [”sista födslovärken”] som ett dån som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt [ställningen vid bön är inte avgörande, men att de satt gör inte undret mindre: känslor var inte styrande]. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk allteftersom Anden ingav dem att tala.”
Två plan
Räkna med att det ”fräste” till i andevärlden då Guds församling stod fram i fysisk existens. Från osynlig himmelsk ”organism”, till på jorden synlig ”organisation”. Från gudomligt ”frö” i himlen, till gudomlig ”blomma” i världen. Bibeln talar alltså om församlingen som både ett på jorden osynligt-synligt fenomen, och samtidigt i den onda andevärlden – först för dessa makter: en fördold oövervinnerlighet, sedan för dem: en uppenbarad sådan.
Lyssna till Pauli ord i Ef 3:8-11: ”Jag, den allra minste av alla heliga [på grund av sin tidigare förföljelse av Jesustroende], har fått denna nåd att predika evangelium om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare. Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd [i en andra fas] genom församlingen för [alla] härskarna och makterna i den onda andevärlden. Detta var det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre.”
Hur detta fungerar i andevärlden, om det enbart blir förmedlat i bilder till det ockulta, eller om det sker genom reella strider (jfr. Dan 10:13) – och när det inträffar, om det tex. är någon ständigt pågående församlingsseger, det får vi konstatera att Bibeln inte förmedlar något absolut facit på. Men i 2 Kor 10:3-5, ger Paulus en tydlig vink: ”För även om vi lever i världen, strider vi inte på världens sätt. Vapnen vi strider med är inte köttsliga utan har kraft från Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.” I detta är Jesu ord oöverträffade: ”…se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nycklarna till döden och dödsriket” (Upp 1:18), samt det Jesus yttrar om församlingen i Matt 16:18: ”…och helvetets portar ska inte få makt över den”.
Feminimt och maskulint
Och precis som det skapade människoparet, Adam och Eva, är en manlig och en kvinnlig part, och som Gudsskapelsen Israel har en maskulin och en feminin sida – så har Gudsskapelsen ”församlingen” det också. Att observera i sammanhanget, är att när Jesus dog på korset så stod alltså kvinnor i bön och sorg nedanför, och när Jesus blivit lagd i graven, så satt kvinnor mitt emot i bön och sorg. Och först till graven på påskdagens morgon – var bedjande och sörjande kvinnor. Dessa blev också de första vittnena om Jesu uppståndelse. Så det kvinnliga har en lika given roll i Guds rike som det manliga: Här är inte ”man och kvinna”, i en andlig skillnad inför Gud. Nej, vi är ”ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28). Iaktta det som står i Pauli brev till församlingen i Rom 16:3-6: ”Hälsa [det äkta paret] Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har riskerat sina liv för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min älskade Epenetus, som är Asiens förstlingsfrukt till Kristus. Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er.”
Två grekiska ord är bestämmande för ordet/begreppet ”församling”. Å ena sidan det feminina ekklesia (”utkallad”, från världen), och å andra sidan det maskulina soma Christo (”Kristi kropp”). Gud tittar efter att både det manliga och det kvinnliga kännetecknar hans församling.
Från att leva av världen som alla andra, har det gjorts ett ”uttåg” ur detta världsliga – för att som ”Kristi kropp” leva efter det som kommer ovanifrån; från himlen (Fil 3:20). Således, ur Guds perspektiv fanns församlingen redan i förväg i en osynlig dimension, innan den ur detta tillstånd plötsligt blir synlig – då den ”kallas ut”/”kallas fram”/”köps loss” ur världen och blir ekklesia och soma Christo. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är att tänka i dessa termer och i tro förhålla sig till dessa sanningar, när en ny lokal församling menas ska sättas i gång att byggas/planteras/startas. Ingen församling kan egentligen kalla sig för ”Guds församling”, om man inte har räknat in att det finns något heligt/härligt osynligt av Gud i den som en rot, ett en kraft, en låga. Detta gudomliga är utslagsgivande. I Efesosförsamlingen (Upp 2:5), benämns detta Herrens himmelskt osynliga för: ”ljusstake”.
Gud är överordnad
Tillägas bör, att Gud står över sin skapelse ”församlingen”. Han är förmer än den, och församlingen frälser inte – men en församling kan i samverkan med den helige Ande, påverka människor till att låta sig frälsas (Upp 22:17). När världen allmänt sett, lever utan Guds mål och mening, så gör församlingen tvärtom: lever med Guds mål och mening – ja, gör Kristus känd, mottagen och efterföljd. Huvudet på ”kroppen” är Kristus, och med ”Hjälparen” den helige Ande, leds församlingen i tiden och in i evigheten. Hör en god församlingsidentifikation: Jesus, Bibeln/Ordet och Anden, visar på och bestämmer ”färdvägen”.
Gud har lagt allt under Jesu Kristi fötter, och som det är skrivet i Ef 1:22: ”…och honom som är huvud över allting gav han till församlingen som är hans kropp, fullheten av honom [församlingens betydelse med erbjudandet om ”frälsning”/”upprättelse”/”försoning”, står skyhögst i kurs av det Gud skapat] som uppfyller allt.” Församlingen är alltså, både ”framtagen” ur himlen (ur Gud), och ”uttagen” från världen. Upprepar: Församlingen existerade först som en fördold andlig realitet hos Gud, och fanns samtidigt i andlig bemärkelse, som en tillbakahållen ”osynlig” fånge i världen. Det medför att tex. begreppen planera eller starta församling, är irrelevanta. Bättre är: finna, upptäcka, ta emot, släppa fram. Men ”ordna med” eller ”bygga vidare på”, kan ligga inom ramen för det bibliska. Och därmed, i biblisk anda och efter dess rättesnöre: Lyssna ”hemåt” och följ den ”blodröda” tråden.
Brudgummen Jesus
Lika bildmässigt om Israel, folket och Jesus Messias som sin brudgum, gäller också motsvarande för församlingen – Jesus Kristus är dess brudgum. Först i det eviga förhållandet, då med Israel och församlingen på plats tillsammans, är bruden en och brudgummen är Jesus Messias/Kristus. Gud kämpade i nöd för att både Israel och den hednakristna församlingen skulle ”bli till”: ”skapas”/”födas”/”lösgöras”/”hämtas”/”ledas ut”, från det stora osynliga till det synliga: Israels tolv stammar och lokala kristna församlingar.
Liksom Isak en gång fann, vann och hämtade sin Rebecka (1 Mos kap 24), så är Guds församling funnen, vunnen (köpt) och hämtad: ”Ge akt på er själva [ni församlingsäldste] och hela den hjord där den helige Ande satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt [ut ur världen; från fienden] med sitt eget blod.” (Apg 20:28). Både valutan och summan räcker. Församlingen äger inte sig själv. Herren äger den.
Repetering: Församlingen fanns innan någon synlig ”uppstart” skett här på jorden. Och man har som troende att bekänna sig till den, ta emot ”gåvan” och börja att ”ordna” för att en lokal sådan blir uppenbarad/tillgänglig/ ”avslöjad”. Notera att vi på inget ställe i NT efter Apg kap. 2 (möjligen församlingen i Antiokia då, 11:19-26), får följa den precisa ”början” på en lokal församlings tillkomst. Vi kommer nästan uteslutande in i skeenden med omvändelse, dop i vatten, uppfyllelse av Anden – men övrig utveckling till en Guds församling, saknas material för.
Omvändelse och dop
Grundläggande är omvändelse och dop. Och så heter det också vidare på pingstdagen om den stora ”församlingsfödelsen”, efter en predikan av Petrus om Jesus, hans död, uppståndelse och himmelsfärd (Apg 2:37-42): ”När de [folket som sett de Andefyllda lärjungarnas reaktion på stormen, elden och tungotalet; vissa bland folket hade blivit häpna och varit intresserade, medan andra varit hånfulla och menat att lärjungarna berusat sig med sött vin, 2:12-13] hörde detta högg det till i hjärtat på dem, och de frågade apostlarna: ´Bröder, vad ska vi göra? Petrus Svarade dem: ´Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva. Löftet gäller er och era barn och alla dem som är långt borta, alla som Herren vår Gud kallar.” Här måste det tillägget göras, det vill säga. att Gud vill att ”alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen”. (1 Tim 2:4) Så var det med den saken.
Hör om församlingen i Jerusalem City med, som det synes – verksamhet runt om i landet (Apg 11:31): ”Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren och växte genom den helige Andes tröst och förmaning.” Men så slog förföljelse till och risken var stor att allt gick i stöpet. Men nej, i stället blev förföljelsen ”bron till mission” i hednavärlden. Så kan Herren låta problem och motstånd samverka till Ordets framgång.
Konstaterad församling
Observera därpå hur, det som skulle kunna vara den i apostolisk tid första jude- och hednakristna församlingen blir till i Caesarea, den romerske ståthållarens residensstad i nordvästra Israel vid Medelhavskusten med 100 000 invånare (Apg 10:44-48): ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde det. De troende judarna som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna, eftersom de hörde hur de talade i tungor och prisade Gud. Då sade Petrus [och här sker nu en ”församlingsbekräftelse”]: ´Ingen kan väl hindra att de döps med vatten, när de har fått den helige Ande precis som vi [judar]?´ Och han befallde att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.”
Och i en fortsättning av församlingsbekräftelse; i övergången till hednisk miljö, läser vi följande i Apg 11:19-26: ”De [judar] som hade skingrats genom förföljelsen [i Jerusalem] som började med Stefanus kom ända till Fenicien, Cypern och Antiokia [Mindre Asien], och de förkunnade ordet endast för judar. Men bland dem fanns några [judar] från Cypern och Kyrene [Nordafrika], och när de kom till Antiokia började de tala till grekerna och förkunnade evangeliet om Herren Jesus. Och Herrens hand var med dem, och ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren [och märk hur det nu allegoriskt går från rot, stam, grenar, löv: det vill säga. till församling].
Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man sände då Barnabas till Antiokia. När han kom dit och såg vad Guds nåd hade gjort, blev han glad och uppmanade dem alla att hålla sig till Herren av hela sitt hjärta. Barnabas var en god man, fylld av helig ande och tro. Och en stor skara fördes till Herren. Därefter begav han sig till Tarsus för att söka upp Saulus. Han fann honom och tog honom till Antiokia. Under ett helt år var de tillsammans med församlingen [som alltså genom tro och omvändelser kommit till existens] och undervisade en stor skara. Och det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna [i den hedniska kontexten var det inte naturligt att hänvisa till judar eller lärjungar; Kristusförkunnelsen fick bilda underlag].”
Fortsatt utveckling
I Apg 13:1-4, heter det sedan vidare i en fortsatt utveckling/organisation: ”I församlingen i Antiokia fanns det [redan innan någon avskiljning skett vad vi känner till, jfr. profetissan Mirjam i GF: Herrens röst och utväljelse först, människors bekräftelse nummer två] profeter och lärare: Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som var fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus. När de tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: ´Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag kallat dem till [den främsta delen, det Gud gjort – var redan klar].´ Då fastade de och bad och lade händerna på dem och skickade i väg dem.”
Missionerandet fortsatte och den ena församlingen efter den andra blev ”upptäckta i andevärlden” samt ”mottagna i tro”, i Mindre Asien och Europa, samt ordnade efter den helige Andes ledning. Församlingar fick också återbesök av tex. Paulus [Saulus] och Barnabas, och som det är skrivet i Apg 14:23: ”I varje församling [som uppstått] utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren [församlingarnas huvud] som de kommit till tro på.” Det blir aldrig ”vår” eller ”min” församling. Den är Guds och vi är med i förvaltandet.
Se mer av ärendet ”Guds församling” med Kristus Jesus som församlingens huvud, och om de anslutnas beroende av det himmelska, samt i ett och underordnande av varandra i Ef 5:23, 25-27, 32. Och tal del av fler parametrar i dessa texter [ofullständigt och ej schematiskt urval]: Ef 1:22-23, 2:19-22, 4:11-12, 16, Rom 12:4-13, 1 Kor 3:11-15, 10:16-18, 12:12-28, 2 Kor 6:16, Gal 3:26-29, Kol 1:24-27, 1 Tim 3:15, Hebr 3:6, 10:21, 1 Petr 2:5, 5:2-6.
Nådens tid
Det bör tilläggas, att som Adam och Eva föll i synd, och som Israel/judafolket gjorde det, så kan det även hända en kristen församling. Därför finns det ting att ta hänsyn och ansvar för, som tex. dogmatik och teologi, kärlek och omsorg, ordning och reda. Tänk igenom följande axplock av bibelställen: 1 Kor 5:3-5, 11:34, 14:26-40, 2 Kor 2:5-8, 10:1-16, 13:10-13, 1 Tim 3:11, 5:17-20, 2 Tim 4:1-2, Tit 1.12-13, 2:15. Men låt oss inte glömma att det är nådens tid vi befinner oss i. Nåd går före, om det inte handlar om medveten förflackning eller förvillelse. Då syndafall erkänns, är nåden överflödande.
Och det som började i heljudisk miljö, utvecklades genom den helige Ande och judiskt avståndstagande, alltmer till ett hednakristet förlopp.
Tungor av eld
Om den himmelska elden, ihop med en storm, som föll på pingstdagen heter det: ”Tungor [grek. glossai] som av eld [pyros] visade sig och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk [glossais, a.ö. ”med främmande tungor”, el. ”med andra tungomål”], allteftersom Anden ingav [edidu, a.ö. ”gav dem”] att tala.”
Utifrån denna gudomliga och dramatiska händelse, är det uppmuntrande och vägledande att läsa vad som då senare i apostlatiden skedde i Casarea: ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet.” Och när Petrus sedan berättade om den här händelsen för de andra apostlarna i Jerusalem, markerar han särskilt en sak (11:15): ”Och när jag började tala föll den helige ande över dem, så som den föll över oss under den första tiden.”
Det ligger nära till hands att undra över hur omfattande den här ”väckelsen” blev i Caesarea, i jämförelse med den på pingstdagen i Jerusalem – om man beaktar att det vid tillfället handlade om lika många människor i båda städerna (Jerusalem förstorades på pingsthögtiden från vanligtvis 50 000-60 000 till omkring 100 000).
Och om det kunde hända likartat, med tid och avstånd emellan, kan det ju inträffa när som helst och var som helst nu också.
Tillkallad brandkår
Detta med eld från himlen har även på sätt och vis inträffat även i modern tid; i vår tid. Det har nämligen slagit upp som lågor över en lokal, eller som flammande eld innanför fönstren i en byggnad där folk varit samlade i Jesu namn till bön och lovsång. Och det till den grad, att människor på avstånd tillkallat brandkår. Men det var ingen vanlig eld, utan Andens eld från himlen som manifesterade sig utåt med synliga ”eldslågor”. På pingstdagen visade sig och fördelade sig alltså större tungor av eld, till mindre sådana – och ”satte sig på var och en av” de 120 lärjungarna.
Här vill jag nu komma med ett personligt vittnesbörd, att jag som en Jesu lärjunge 1993 år efter pingstdagen i Jerusalem – räknar mig ha som en Andens brinnande låga över mig; andligt/osynligt, men som jag tycker mig märka/känna av. Och när jag stod i begrepp att gå in i min första pastorstjänst i början av 1977, och vi var samlade några stycken på nyårsaftonen just före, då fick jag i en eldskrift för min inre syn (eller om det var fysiskt) se orden: ”Tänd för att brinna brinner för att tända.” En målsättning/valspråk utan kommatecken som följt mig.
Här vill jag föra in ännu ett personligt vittnesbörd. Det första är från 1971. Jag hade hösten 1968 återkommit till Gud efter fem års avfällighet/kallelseflykt, då en anställd i pingstförsamlingen jag var medlem i skulle använda en av lokalerna i kyrkan för en ”kristen-politisk” samling, som kopplades samman med församlingsliv. Detta blev annonserat av personen strax efter bibelstudium för ungdomar en lördagskväll, och den politiska samlingen utställdes till den kommande måndagskvällen. Jag erfor i mitt inre att detta stod i strid med evangeliet om Jesus, och att det riskerade att dra ungdomar i församlingen till en sammanblandning – dessutom fanns det aktiva företrädare för andra politiska partier i församlingen.
Min protest togs inte väl emot och samlingen skulle genomföras. Jag kunde naturligtvis ha gått vidare med min oro till äldstekåren, men upplevde inte att det var tid eller läge för det. I stället gick jag ut från kyrkan, satte mig i bilen och började åka utan att ha bestämt vart eller hur långt. Men i bilen började jag att tala i tungor. Under en resa på ungefär tio mil, talade jag i tungor hela tiden, med korta uppehåll. Denna färd, ledde till att mitt tungomålstal förmerades med flera nyanser (vilket jag har kvar) och jag erfor andlig seger i den aktuella kampen. Efter någon gång bara, förlades de politiska träffarna till lokal utanför kyrkan, och jag fick också erkännande för min protest.
Åren 1901 0ch 1907
Det främsta och största internationella väckelse- och förnyelseskeendet i modern tid på temat den helige Ande, är Azusa Street-rörelsen och predikanten William Seymor i Los Angels 1907. Men den hade föregått av en helgelsetid och ett Andens nedslag i Topeka/Kansas 1901, i vilken pastor Charles Parham kom att vara ett Guds speciella redskap. Från dessa historiska epoker, räknas idag över 600 miljoner pingstvänner och karismatiskt kristna världen över – även om inte allt har kommit ur Herrens hand. Det mänskliga har stundtals slagit igenom.
I Sverige kan hänvisning ske till läsare- helgelse- missions och doprörelser, ur vilken framväxten av ”pingstväckelsen” från 1913 med pastor Lewi Pethrus som tjänare åt Gud, ägde rum. Lewi Pethrus hade 1910 kommit som pastor till Stockholms 7:e baptistförsamling, Filadelfia. Han var själv Andedöpt och tungomålstalare, och hade bekänt sig till mycket av det som hänt i Topeka och Los Angels. När församlingen 1913 blev utesluten ur Baptistsamfundet på grund av tungomålstalande och att församlingens nattvardsfirande var öppet för andra än medlemmarna, blev det inledningen till Pingströrelsen i Sverige.
Under 37 år, från 1913, växte rörelsen från några hundra i Filadelfia Stockholm (baptistförsamlingen som blev pingstförsamling), till att 1950 bestå av 100 000 medlemmar i 560 församlingar, de flesta nyfrälsta, men också ett antal från andra samfund som låtit baptistiskt döpa sig. Och på tio år, 1927-1938, troendedöptes 3 067 bara i Filadelfia Stockholm. Framkommit i tid till 1980, var medlemsantalet över 7 100.
Många eller en
I samma andetag som vi talar om mass- folk- eller gruppväckelse, måste vi också ta med individuell sådan (jfr. de tre omnämnda pastorerna). En persons frälsning och uppfyllelse av den helige Ande, är känt och erkänt i andevärlden – både i den goda och i den onda. Och Himlen tittar efter/kallar enskilda människor som lever inåt i tron på Jesus, och utåt med tron på Jesus – vilket inte sällan kan få väckande och förnyande resultat.
Se exempelvis evangelisten Filippos i Apg 8, som på en öde väg fick leda en etiopisk hovman till tro. Varefter Anden helt sonika ”lyfte i väg” Filippos till en plats flera mil därifrån. Eller församlingsherden Barnabas i Apg 11, som blev sänd till stöd åt de redan Kristustroende i Antiokia, och där blev medlet till att många fler valde att tro. Herren vill inte parkera sitt frälsningsverk, och ägna sig åt annat. Väckelse- och förnyelsevågor är alltså inte endas en fråga om mängder, utan lika väl den endes överlåtelse till Herren. En enda (ny)kristen eller en enda som förnyats i tron, kan skapa en anda/kultur/atmosfär av tro – ja, förväntan på att än mer kan inträffa; att det som pågår endast är första stadiet.
Inte glorifiera
Det behöver bli sagt i sammanhanget, att vi inte ska glorifiera eller försköna det som sker/hänt. För vi vet varken hur det gick för de 3 000 som blev frälsta på pingstdagen, eller för den del för alla de i tidiga väckelser här i Sverige, eller ens för de som tar emot Jesus idag. Det handlar ju om människor, och som sådana är vi alla bristfälliga fysiskt och psykiskt – och alla är svaga för någon typ av frestelse. Här menar jag inte i första hand synliga handlingar som stöld, våld eller missbruk – utan mer: självförakt, högmod, offerkänslor, utnyttjande av andra, förtal, avundsjuka, maktbegär, anseende till person, spelad stor tro, missunnsamhet – för att nämna några fallgropar.
(Inom parentes, som kuriosa: När jag frågade AI om min bibelsyn, fick jag ett med sanningen helt överensstämmande svar utifrån det som blivit infört i boxen från det jag officiellt framfört i tal och skrift. Det tog mig först uppåt i humöret, men vände nedåt med både ”hängslen och livrem”, då det stod presenterat – att jag levde mellan 1926 och 1990. AI får bejakas med salt.)
”Ända till pingst”
En text av Paulus till församlingen i Korint som ger en metaforisk reflektion, är 1 Kor 16:8-9: ”I Efesos stannar jag [kvar] till pingst, för en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete, och motståndarna är många.” Forskning daterar Paulus brev här, runt mitten av 50-talet e.Kr. Och detta hans yttrande om att stanna kvar i Efesos till pingst, skedde efter vintern något år då – och troligast strax efter påsk. Om det skulle ha varit något särskilt med pingst bland de hednakristna i Mindre Asien och Europa som högtid, var det i så fall rätt naturligt. För det var ju på pingstdagen 20 år tidigare, som församlingen sett dagens ljus – vilket man kan utgå från att de hade fått sig beskrivet i inspirerande ordalag av Paulus.
Och i avseende på en jämförelse mellan påsk och pingst i Efesos och Korint, så kan man föreställa sig pingst mera som hednafolkens ”planhalva”, då högtiden var lik en allmän skörde- och gåvofest. Medan påsk däremot, kunde kopplas mer konsekvent till en judarnas ”egen” högtid, med hänvisning till deras uttåg ur den egyptiska fångenskapen. Pingst kan ha uppfattats som mer tilltalande/bekvämt. Det känns i så fall igen, från nutidens karismatiska evangelisationskampanjer i Afrika och Asien.
När Paulus meddelade församlingen i Korint att han skulle stanna kvar i Efesos ända till pingst, kan det ha funnits hos honom en förhoppning att liknande under och tecken med 3 000 omvända och döpta (då Petrus hade predikat och varit ledande i Jerusalem), kunde inträffa i Efesos med honom i täten. Och befolkningsunderlaget var ju fördelaktigt för omfattande väckelse: Efesos invånarantal låg på 200 000-250 000. På båda ställena var det visserligen gott om motståndare, men det utgjorde inget hinder för väckelse.
Lyssna till Apg 4:32-33, om hur det blev efteråt för församlingen i Jerusalem då den ”blivit till”/”fötts”/”ordnats”: ”Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt [det var ju Guds] utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor kraft var över dem alla.”
Avgörande skillnader
Dylika ställningstaganden, förhoppningar, känslor och engagemang är typiska för väckelsekristna människor: det vill säga. bön för och önskan om att de ska ske igen, fast med skillnader förstås i förståelse och mottagande utifrån kulturella förhållanden och generationstänk. Ålder är tex. ofta avgörande, oavsett nation och folkslag. Barn, tonåringar, unga vuxna, medelålders och pensionärer, har inte samma intresse, behov eller förutsättningar. I Bibeln (Apg 20:7-12) berättas det om en ung man: Eutychus i Troas, som somnade där han satt i fönstret på tredje våningen i lokalen – så att han vid Paulus långa predikan, ramlade ner och dog. Fast samtidigt: Både det att det hände och undret sedan då han blev levande igen, renderade en Guds ”samverkan” till evangeliets härlighet och utbredande. Hur den unge mannen förhöll sig inom tron framöver, vet vi inte, men kan vara värt en analys.
Andens eld i GT
Det är uppenbart att Andens eld, i samband med ”väckelser”/”förnyelser”, också brann då och då under GF:s tid som vi kan läsa om i GT. Första gången finner vi i 1 Mos kap. 15, där Abram på Herrens uppmaning – för att bekräfta ett ”markförbund” med Abram om Kannans land – slaktade en kviga, en get, en bagge, och sedan delade styckena mitt itu, samt lade ut de delade styckena mitt emot varandra. Och det lyder (v. 17-19): ”När solen hade gått ner och det blivit mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ´Åt dina efterkommande ska jag ge detta land [Kanaan], från Egyptens flod ända till den stora floden Eufrat: keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, hetiternas, perisseernas, rafaeernas, amoreernas, kananeernas [min kursv. – Kanaans land], girgasheernas och jebusiternas land.”
Den andra gången, i ämnet ”Andens eld” som kan studeras i GT, var då Mose upplevde kallelsen att på Herrens uppdrag gå och föra Israels folk ut ur Faraos och den egyptiska fångenskapen – och det är skrivet (2 Mos 3:1-5): ”Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En gång drev han fåren till andra sidan öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog ut ur busken: ´Mose! Mose!´ Han svarade: ´Här är jag.´ Då sade Gud: ´Kom inte närmare! Ta av dig skorna, för platsen där du står är helig mark.”
Det går att läsa vidare om denna härliga eld på flera ställen i GT: exempelvis den eld som var med Israels folk genom öknen (2 Mos 13:21-22), och eldsmolnet över tabernaklet i öknen (4 Mos 9:15-16). Men också elden vid invigningen av Salomos tempel (2 Krön 7:1), elden från himlen över Elias offer på Karmel (1 Kung 18:38), eldsvagnen som tog Elia upp i himlen (2 Kung 2:11), Jesajas upplevelse av glödande kol på sina läppar (Jes 6:6-7), elden i profeten Jeremias inre (Jer 20:9), molnet med flammande eld och eldsglöd som Hesekiel fick se (Hes 1:4, 13), Daniels syn av himlens tron med eldslågor, flammande och strömmande eld (Dan 7:9-10).
Förebild från Mose tid
Bibelläsaren upptäcker en distinkt profetisk förebild (skuggbild) i och genom tabernaklet (den portabla tälthelgedomen, som plockades ner och sattes upp igen allt eftersom) med förgård – på Mose tid och ökenvandringen 1400 f.Kr. Först kan tabernaklet ses som en förebild till Salomos tempel 900 f.Kr., och sedan till pingstdagens händelser med de fördelade eldsflammorna till var och en av de 120 lärjungarna.
Tabernaklets tillkomst skedde utifrån Herrens uppdrag till Mose åt Israels folk (2 Mos 25:8-9): ”De ska göra en helgedom åt mig, så jag kan bo [mitt] ibland dem. Tabernaklet [även kallat uppenbarelsetältet, fast de också var skilda åt i åskådning] med alla dess tillbehör ska ni göra helt enligt mönsterbilder som jag visar dig. Så ska ni göra.” Bäst att på en gång göra konstaterandet, att blev två tabernakel – liksom det blev två tempel: Salomos och Serubbabels/Herodes tempel. Men de nya, både tabernaklet och templet, innehöll i stort samma föremål och ceremonier som föregångarna.
Om förgården till anläggningen heter det i 2 Mos 27:9a, 13, 18a: ”Du [Mose] ska göra en [inhägnad] förgård till tabernaklet…Förgårdens bredd på framsidan, åt öster, ska vara femtio alnar [efter måttet på en vuxen mans underarm, ca 22,5 m]…Förgården ska vara hundra alnar lång [ca 45 m, väster ut räknat].” Om ingången heter det [v. 16a]: ”Till förgårdens port ska göras ett draperi…” Tabernaklet var alltså längsgående från öster till väster och bestod av en förgård, därefter det som kallades för den heliga delen, och slutligen och framför allt: det allra heligast rummet. Dessa båda rum, avgränsade från varandra, utgjorde tillsammans tabernaklet/uppenbarelsetältet.
På vägen genom förgården stod ett tvättkar, som var till för prästernas rening, vilket är antecknat i 2 Mos 40:30-32: ”Han [Mose] ställde karet mellan uppenbarelsetältet [det allra heligaste] och altaret [för brännoffer] och fyllde det med vatten att tvätta sig i. Mose och Aron och hans söner tvättade sina händer och fötter med vatten ur det. När de skulle gå in i uppenbarelsetältet [det heliga] eller träda fram till altaret [för rökelse] tvättade de sig så som Herren hade befallt Mose.”
I det heliga rummet fanns dessa attribut: menoranh (den sjuarmade ljusstaken) som stod till vänster söderut, och skådebrödsbordet som stod till höger norrut. I det allra heligaste rummet, stod förbundsarken med de två stentavlorna, Arons stav och en kruka med manna. Locket till förbundsarken kallades för ”nådastolen” som överskuggandes av två keruber med utbredda vingar. Allt i hamrat guld eller överdraget av rent guld. De tre delarna: förgården, det heliga och det allra heligaste, hörde ihop som i ett tresteg med ökande härlighet: intro, accelerando, kulmination.
Här ser jag i överförd mening, lärjungarna efter Jesu himmelsfärd, först som i ”introt”/”steg ett”: på väg till huset och på väg upp för trappan till övervåningen/övre salen – fast ännu stående i väntan utanför dörren till ”steg två”/in i ”det heliga”. Så riskerar vi, att liksom bli stående i vår Kristna tro – väl länge vid övervägande inför möjligheter. Tåget kan ha gått när vi bestämt oss.
Brännofferaltaret
Mer om tabernaklet: Innanför porten (tröskeln) skulle Mose alltså ordna med ett stort eldfat: brännofferaltaret, där offerdjuren lades och förtärdes (2 Mos 27:1-8): ”Du ska göra altaret av akacieträ, fem alnar långt [2,25 m] och fem alnar brett [ca 2,25 m] – altaret ska vara liksidigt och fyrkantigt – och tre alnar högt [1,35 m]. Och du ska göra horn till det och sätta i de fyra hörnen [för att korsvist binda offerdjuren]. Hornen ska vara i stycke med altaret, och du ska överdra det med koppar [kallades därav för ”kopparaltaret”].
Du ska göra kärl till att föra bort askan i, liksom skovlar, skålar, gafflar och fyrfat [små eldfat]. Alla dessa tillbehör ska du göra i koppar. Du ska göra ett galler till altaret, ett nät av koppar, och på nätet ska du sätta fyra ringar av koppar i de fyra hörnen. Du ska sätta det nertill under avsatsen på altaret, så att nätet når upp till mitten på altaret. Du ska föra stänger till altaret, stänger av akacieträ, och överdra dem med koppar. Stängerna ska skjutas in i ringarna, så att de sitter på båda sidorna av altaret när man bär det. Ihåligt och av plankor ska du göra det. Så som det har visats för dig på berget [Sinai, 2 Mos kap. 24] ska det göras.”
Djuren som offrades var felfria handjur (om det inte rörde sig om fåglar): oxar/tjurar, baggar (får), lamm och getter/bockar. Brännofferaltaret var till för bekännelse av synd. Detta altare var av naturliga skäl därför störst i tabernaklet, och stod på förgården. Endast präster eller leviter skötte om offrandet. Samt, och särskilt: ”En gång om året ska Aron [den förste leviten och översteprästen] bringa försoning för altarets horn. Med blod från försoningssyndoffret ska han en gång om året bringa försoning för det [att syndabekännelsens helighet (altaret) behölls], släkte efter släkte. Det är högheligt för Herren.” (2 Mos 30:10)
Åter till de 120 lärjungarna under de nio dagarna som gick innan pingstdagen kom, och jag föreställer jag mig hur de liknelsevis öppnar dörren in i den övre salen – och i ”steg två”, går in i ”det heliga”. Samt där gör apostlavalet från Judas Iskariot till Mattias, och går över till att be om Herrens ledning i nuet och inför framtiden. Behovet av ledning var akut och frågorna många. Dagarna kröp nog fram i salen, och under nätterna i hemmen. Samtal, bön, tystnad, fasta och vaka pågick. Hågkomster från åren med Jesus kanhända dryftades, och GT:s profetiska bokrullar kanske rannsakades. Vad menade Jesus skulle komma att inträffa? Fanns det möjligen svar i historien bakåt?
Strö och rökelse
Åter till tabernaklet, och nu till den rökelse som skulle blandas med eld från brännofferaltaret på förgården: ”Herren sade till Mose: Ta väldoftande kryddor, stakte, sjönagel och galbanum och dessutom rent rökelseharts [kåda], lika mycket av varje slag, och gör rökelse av dem, konstmässigt beredd blandning, saltad, ren och helig. En del av den ska du stöta till pulver [strö] och [tillsammans med eld från brännofferaltaret; förtärd synd] lägga [på rökelsealtaret] framför vittnesbördet [arken med nådastolen] i uppenbarelsetältet [det allra heligaste], där jag ska uppenbara mig för dig [med försoning]. Höghelig ska den vara för er. Den rökelse som ni gör med denna sammansättning får ni inte göra åt er själva. Den ska vara helig inför Herren. Den som gör en sådan för att njuta av doften ska utrotas ur sitt folk.” (2 Mos 30:34-38) Det rätta/godkända rökelseströet förvarades någonstans intill rökelsealtaret.
(Var i hjärtat förvaras min bönetacksägelse över min frälsning/försoning? Och kan det vara så, att annonserandet med många stora ord om fantastiska församlingar och gudstjänster, skymmer Guds helighet och härlighet?)
Rökelsealtaret
Eld från brännofferaltaret innanför förgårdens tröskel, fördes alltså i mindre fyrfat [hebr. mactath, storlek okänt, men mer som brickor med handtag än djupa skålar] av präster eller leviter genom förgården och genom nästa del i tabernaklet: det heliga, fram till rökelsealtaret framför förhänget till det allra heligaste rummet. Det förberedda rökelsepulvret togs samtidigt fram och ströddes i eldsfatet.
Hör hur det lyder i 2 Mos 30:1-9: ”Du [Mose] ska göra ett altare att tända rökelse på. Av akacieträ ska du göra det. Det ska vara fyrkantigt, en aln (45 cm] långt och en aln [45 cm] brett, och två alnar [90 cm] högt. Hornen [stabilisatorer] ska göras i ett stycke med altaret. Du ska överdra det med rent guld, både ovansidan och väggarna runt omkring, likaså hornen. Du ska göra en kant av guld runt altaret. Två ringar av guld ska du göra till det och sätta dem under kanten på två sidor. På två motsatta sidostycken ska du sätta dem som hållare för stänger, så att man kan bära altaret med dem. Stängerna ska du göra av akacieträ och överdra dem med guld [kallades därför ”det gyllene altaret”].
Du ska ställa altaret framför förhänget framför vittnesbördets ark [som står innanför, inne i det allra heligaste]. Det ska stå framför nådastolen som är ovanpå vittnesbördet [innehållet i arken], där jag ska uppenbara mig för dig. Aron ska tända väldoftande rökelse på altaret. Varje morgon när han gör i ordning lamporna ska han tända rökelse. Aron ska [också] tända rökelse när han sätter upp lamporna i skymningen. Detta ska vara det dagliga rökelseoffret inför Herrens ansikte från släkte till släkte. Ni ska inte låta någon främmande rökelse komma på det [altaret] och inte heller brännoffer eller matoffer och ni ska inte utgjuta något dryckesoffer på det [jfr. Hebr 9:1-10].”
Men beträffande tabernaklet, inträffade ett syndafall bland Israels folk (se 2 Mos kap. 32), då tillbedjan av en guldkalv tog vid. Med resultatet att Herren gjorde den dramatiska förändringen, att stänga ner tabernaklet. Mose får ta ut uppenbarelsetältet med förbundsarken (”vittnesbördet”) och nådastolen ur det allra heligast i tabernaklet – så kvar blev ett tomt skal. Slut med det första tabernaklet. De två stora altarna och vattenkaret ställdes undan.
Men ett nytt uppenbarelsetält blev till. Vad som kunde användas av det förra, framgår inte (här går mina tankar till vad Gud kan använda av någons ”förra liv”, det i syndens tjänst?). Det står skrivet i 2 Mos 33:7-11: ”Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt från lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga Herren måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret. Så ofta Mose gick ut till tältet stod allt folket upp. Var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och såg efter Mose tills han hade kommit in i tältet.
Varje gång Mose kom in i tältet sänkte molnstoden sig och blev stående vid ingången till tältet, och Herren talade med Mose. När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet rest sig alla och bugade till marken, var och en vid ingången till sitt tält. Och Herren talade med Mose ansikte mot ansikte, som när man talar med en annan. Sedan vände Mose tillbaka till lägret. Men hans tjänare Josua, Nuns son, som var ung, lämnade inte tältet.” (Se 2 Mos kap. 33-40, om det nya uppenbarelsetältet och ett nytt förbund.)
Vi får också del av vad som skedde när Aron utförde första offret i det nya tabernaklet (3 Mos 9.24): ”Eld gick ut från Herren och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. När folket såg det, jublade de och föll ner på sina ansikten.” Synd kunde nu bekämpas/förlåtas igen på ”bekännelsealtaret”, och försonas igen genom röken från ”tacksägelsealtaret”, som rök in över förhänget ner över nådastolen – när elden från det brända offret, ihop med rökelsepulver, sattes i fyr på rökelsealtaret.
Upproret mot mose
Tiden gick och ett uppror mot Mose skedde, beskrivet i 4 Mos 16:1-10: ”Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, tog med sig Datan och Abiram, Eliabs, söner, och On, Pelets son, av Rubens söner, och gjorde uppror mot Mose. Tvåhundrafemtio män av Israels barn följde dem, furstar i församlingen, utvalda från folkförsamlingen, ansedda män. De samlade sig mot Mose och Aron och sade till dem [i liberalortodoxi, sekularisering, relativism och andligt högmod]: ´Nu får det vara nog! Hela församlingen är helig, allesammans, och Herren är mitt ibland dem. Varför upphöjer ni er över Herrens församling [märk manipulationen, synden låg ju hos dem]?”
När Mose hörde det föll han ner på sitt ansikte. Sedan talade han till Kora och hela hans grupp [250 leviter]: ”I morgon ska Herren visa vem som tillhör honom [vilka som är Israels sanna församlingstjänare], vem som är helig och vem som får komma inför honom. Gör så här: ”Ta er fyrfat du Kora och hela din grupp, och lägg i eld i dem och strö rökelse på dem inför Herrens ansikte i morgon. Den som Herren utväljer, han är den helige. Nu får det vara nog, ni Levi söner [Mose spetsar till det med samma ord som Koras grupp].´”
Och Mose sade till Kora: ´Hör ni Levi söner! Är det inte nog för er att Israels Gud har avskilt er från Israels [folk]församling för att låta er komma inför sig och göra tjänst i Herrens tabernakel och stå inför [gudstjänst]församlingen och betjäna den. Han har låtit dig och alla dina bröder, Levi söner, jämte dig komma inför sig. Och nu begär ni också [rävaktigt i smyg] prästämbetet [den profetiska och beslutande tjänsten].”
Lägg märke till hur avfall bland Guds folk i GT på tre nivåer är beskrivet i Jud v 11: ”Ve dem! De har [1] gått in på Kains väg, de har [2] kastat sig ut i Bileams villfarelse mot betalning, de har [3] gjort uppror som Kora och gått under.” Och i 3 Mos 10:1-3 är felaktig hantering av de små fyrfaten uttalad: ”Men Arons söner Nadab och Abihu tog var sitt fyrfat och hade eld i dem, strödde rökelse och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, och de dog inför Herren. Och Mose sade till Aron: ´Detta är vad Herren har sagt: På dem som står mig nära ska jag visa mig helig [obs!] och inför allt folket visa mig härlig [obs!].´ Och Aron teg stilla.” (Se också 4 Mos 16:16-41.) Eld skulle tas från brännofferaltaret och rökelseströ från förvaringen vid rökelsealtaret. Ingen skulle ta av egen tillverkning, vare sig tänd eld eller rökelsepulver – då detta var en egocentrisk och en otrohetssynd inför Gud. Förutom fyrfaten som hörde till tabernaklets skötsel och förvaring, förekom individuella/personlig sådana bland leviterna, som man kunde komma till altartjänsterna med och ta med sig därifrån. Det var när dessa användes för egen luntad fyr eller för eget rökelseströ, som konflikt med Herren uppstod. Det som skulle bäras fram var ”Herrens eld”, och det som skulle ryka var ”Herrens rökelse” och ingenting annat. De små fyrfaten var inte särskilt djupa, mer som skålar eller brickor. De var en sak att hämta med eller samla med.
Rök över nådastolen
Mer från GF: I 2 Mos 40:28 lyder det om det första tabernaklet: ”Han [Mose] satte upp draperiet [i det heliga] framför ingången till tabernaklet [det allra heligaste rummet].” Men det var inte riktigt tätt upptill, eller gjordes medvetet med en springa. Den väldoftande rökelsen och rökmolnet som uppstod från rökelsealtaret precis utanför den vertikala förlåten, trängde in i det allra heligaste genom glipan ovanför det tjocka skynket, och sänkte sig över nådastolen inför Herrens ansikte. Så nåddes Gud två gånger om dagen med Israels tack och lov, och i oförskyld retur kom nåd, försoning och välsignelse – liksom i förväg (jfr. Ef 1:13-14, om den helige Ande i NF som ”ett förskott”): kompletterande den stora årliga försoningsdagens stora dos.
Man kan jämföra med den öppna passagen ovantill på Noas ark, som hade till uppgift att knyta samman behovet av ljus, sannolikt även luft (1 Mos 6:16): ”Högst upp [sade Gud till Noa] ska du göra en öppning för ljuset, en aln hög [ca 45 cm], runt hela arken. En dörr till arken ska du sätta på sidan. Du ska inreda den så att den får en undervåning, en mellanvåning och en övervåning [jfr. tabernaklets tre avdelningar].” (1 Mos 6:16) Men Noa gjorde också en lucka (dold), ej omnämnd inför bygget – men som Noa öppnade när arken hade stannat på berget Ararat efter syndaflodens upphörande, och vi läser (7:6-12): ”Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. Sedan lät han en duva flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vattnet täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.”
Symboliskt åt oss i NF, kan både frågan om elden och rökelsen i tabernaklet, vara budskap från GF – för att visa på att all bön (tacksägelse/lovsång), ska bygga på Jesu försoningsgrund (Jesu död på korset), inte på egna gärningar; eget hopsamlat. Och, som sagt i överförd mening, de 120 lärjungarnas tro, bön och förväntan, var nu efter nio kämpande och tröttsamma dagar och nätter på väg att få sitt svar. Det var som lugnet före stormen. Strax, nu på pingstdagens morgon (liksom inkomna i det ”allra heligaste”) skedde det dramatiska: Att medan de satt föll plötsligt den helige Ande över dem!
Därmed åter till GF: Det fanns alltså två stora altaren (tre med reningskaret), men alltså även små ”altaren” som användes av präster och leviter för förflyttning av eld från brännofferaltaret och strö till rökelsealtaret. I 4 Mos 3:29-32, beskrivs olika tempelföremål och ansvaret för dem: ”Kehatiternas [levitiska] släkter hade sitt läger [utanför det inhägnade] vid södra sidan av tabernaklet. Ledare för de kehatitiska släkternas stamfamilj var Elisafan, Ussiels son. De skulle ansvara för arken, bordet, ljusstaken, altarna [utom de personliga fyrfaten] och de tillbehör till de heliga föremålen som användes vid tjänsten, likaså draperiet och allt arbete med det. Men högste ledare för alla leviterna var Eleasar, prästen Arons son. Han hade tillsyn över dem som ansvarade för helgedomen och dess skötsel.”
I templet och Himlen
Det är av värde att få inblickar också i Salomos tempel, i sin tur en illustration av himlen. Från Noas ark, till det portabla tabernaklet, till det klippgrundade templet i Jerusalem, till himlens eviga boningar. I templet kom de personliga fyrfaten vara av guld i stället för koppar, som det är tecknat: ”Dessutom gjorde han [Salomo] faten, knivarna, skålarna, bägarna och fyrfaten av fint guld” (1 Kung 7:50a) ”Han lät också göra knivarna, de båda slagen av skålar och eldfaten av dyrbart guld.” (2 Krön 4:22). Inget annat än föremål av guld, silver, ädelsten eller linne fick komma dit in. Observera hur det lyder om himlen (Upp 21:22): ”Aldrig ska något orent komma in i den, och inte heller den som ägnar sig åt skändlighet och lögn, utan bara de som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet.”
Och när Johannes i sin uppenbarelse såg in i himlen, erfor han bla. detta överväldigande: ”Och jag såg: i mitten mellan tronen [Guds nådatron] och de fyra [ängla]varelserna och de äldste[änglarna] stod ett Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat…Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. Och när det [Lammet] tog bokrullen, föll de fyra [ängla]varelserna och de tjugofyra äldste[änglarna] ner inför Lammet. Var och en hade en harpa och skålar [fyrfat/små altaren] av guld fulla av rökelse, som är de heligas böner [från jorden uppstigna, men ej heliga i sig].” (Upp 5:6-8)
Andens uppenbarelse
Den hednakristna församlingen var alltså en fördold gudomlig verklighet, som en ”eldhärd” över Jerusalem innan den föll ner och fördelades i mindre eldslågor över lärjungarna. I Caesarea inträffade fenomenet likartat. Hur det sedan blev då mission bedrevs och församlingar uppstod i hednavärlden, nämns inget om i NT. Men att den helige Ande verkade under, tecken och uppenbarelser är vi inte okunniga om. Apostlagärningarna flödar över av berättelser (narrativ).
Den romerska administrationen kom att 47 år efter pingstdagen fängsla den gamle lärjungen/evangelisten/aposteln Johannes, för som det lyder: ”Guds ords skull och Jesu vittnesbörds skull”, och han sattes som fånge på ön Patmos i Medelhavet. En söndag kom den helige Ande över honom, och han fick höra en uppmaning med stark röst bakom sig, likt ett basunljud: ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna i Efesos, Smyrna, Pergamon, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Ladiocea.” (Upp 1:11). Dessa sju brev presenteras i de närmast följande kapitlen 2-3 i boken.
Olika tolkningar
Det går att tolka de olika församlingarna symboliskt, det vill säga. att de står för skilda tidsåldrar (tidsled/kronologiska epoker) från pingstdagen till innevarande tid enligt följande intervaller: 1) Efesos: den apostoliska kyrkan (ca 33-100), 2) Smyrna: den förföljda kyrkan (100-313), 3) Pergamon: den kompromissande kyrkan (313-600), 4) Tyatira: den korrupta kyrkan (600-1517), 5) Sardes: den döda kyrkan/men med Reformationen (1517-1700), Filadelfia: den trogna missionskyrkan (1700-1900), Ladiocea: den ljumma slutkyrkan (1900-nutid).
Men min bedömning av Uppenbarelseboken, är att det handlar om sju dåtida existerande församlingar med varsin föreståndare (angelos), som Jesus hade olika hälsningar till. Jag ska inte gå igenom allt innehåll i de sju breven, utan tankarna får gå vidare till hur innehållet skulle kunna lyda i brev från Jesus, exempelvis till dessa sju kristna samfund i Sverige idag: Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Pingströrelsen, Evangeliska frikyrkan, Alliansmissionen och Trosrörelsen. Vilket samfund vågar först pröva?
Det som kännetecknar breven är utan tvekan mycket värdefullt för dagens hednakristna samfund att pröva sig mot. I avslutningen av varje brev är det skrivet: ”Hör vad Anden säger till församlingarna”, som ett observandum om att Anden är oumbärlig/outstandning. Inget samfund har i sig själv svaret.
Brev 1 (Efesos): Erkännande för uthållighet, men uppmärksammad på att ha förlorat den första kärleken. Brev 2 (Smyrna): Deras lidande är konstaterad, men uppmanas till att ändå fortsätta i trohet. Brev 3 (Pergamon): Visar fram olika villfarelser bland dem, men avslutar med uppmuntran om seger. Brev 4 (Tyatira): Kända för mycket gott, men också för hög tolerans mot det som fördärvar. Brev 5 (Sardes): Namn om sig att leva som församling, men samtidigt påtalas flera brister. Brev 6 (Filadelfia): Goda förutsättningar presenteras, men också att inte sluta vaka över det man faktiskt har. Brev 7 (Laodicea): Högfärd och skryt pekas ut, vilket ställt Jesus ”utanför”, men han har inte slutat att knacka på församlingens ”dörr”.
Bilden av församlingen som Kristi kropp och med honom som huvudet, är nog den bästa symboliken av alla (1 Kor 12:12-28). Och för samfund och lokala församlingar att ha något direkt att pröva sig mot och visa på av kännetecken/egenskaper, överträffas knappast något av Andens frukt i Gal 5:22 (även om det i första hand är riktat till varje enskild kristen): ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen [Guds vilja] inte emot.”
Också ”kärlekens lov” eller ”kärlekens väg” (1 Kor 13:4-7), är en del i det som samfund och församlingar ska vara kända för. Vi får bara komma ihåg, att precis som enhet rör sig om gudomlig sådan, så är det samma med den kärlek som det hänvisas till. Mänsklig kärlek är inte tillräcklig. Det som visar sig av kärlek, nåd och barmhärtighet – ska ha sin hemvist ovanifrån/sin källa ”ovan där” (Fil 3:20-21); vara fött av Anden.
Sammanställda
Det är mao. sannolikt så, att läsaren av Bibelns ord i 1 Mos 13:14-17, både möter judafolket biologiskt (mänskligt blodsband) och trons församlingsfolk (Kristi blod) i ett profetiskt framåtblickande: ”Herren sade till Abraham efter att Lot hade skilt sig från honom. ´Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. Hela det land som du ser ska jag ge dig och dina efterkommande för evig tid. Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden [a.ö. ”dammkornen”, el. ”sanden på havets strand”]. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande kunna räknas [judafolket messianskt, samt den kristna trons folk]. Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd, och bredd, för jag ska ge det åt dig.” En gång platsen för paradiset/lustgården, blir platsen för det himmelska Jerusalem.
Att det handlar om judafolket är lätt att ta in, om släktleden får tala: Abraham, Isak, Jakob (Israel). Men även att i tro räkna med att det beskriver de troendes församling: ”Därför heter det ´Av tro´, för att det ska vara av nåd och löftet står fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar det som inte är till som om det vore till.” (Rom 4:16-17) Vidare heter det i Hebr 11:8-11: ”I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma. I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte, för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.”
Himlen och jordstycket
Hör vad som står att läsa i Uppenbarelseboken om himlen och det särskilda jordstycket (en gång platsen för Eden med lustgården och för nuvarande Israel med Jerusalem): ”Därefter såg jag, och se: en skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer.” ( 7:9)
Samt 21:9-14: ”En av de sju änglarna…kom och talade till mig och sade: ´Kom, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.´ Och han förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud. Den hade Guds härlighet och dess strålglans var som den dyrbaraste ädelsten, som kristallklar jaspis. Staden hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna fanns tolv änglar. Där var också namn inskrivna: namnen på Israels barns tolv stammar [min kursv.]. I öster fanns tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar, och på dem stod de tolv namnen på Lammets tolv apostlar [min kursv.].”
”Lämna tillbaka dem”
Följ med i att allegoriskt-profetiskt använda händelsen med åsnorna, vilka Jesus skulle bruka vid sitt intåg i Jerusalem – som ett sätt att förklara Israel/judafolkets ”tillblivelse” på andra sidan Jabboks vadställe. Jakob kallade platsen Peniel: ”Guds ansikte” efter ”dopövergången”. Jämför med trons liv/den kristna församlingens ”födelse” på pingstdagen, och den stora dopförrättningen – samt Jesu aviserade snara återkomst (Matt 21:1-3):
”När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget, sände Jesus i väg två av lärjungarna och sade till dem: ´Gå in i byn där framför er. Där ska ni genast finna en åsna [bildlikt representerande Israel/judafolket] som står bunden med ett föl bredvid sig [bildlikt representerande den hednakristna församlingen]. Ta loss dem [låt dem komma i rörelse] och led dem till mig [så att jag Jesus Messias/Kristus, får ta Israel och församlingen i anspråk]. Och om någon säger något till er [djävulen/världen/tvivlare], så ska ni svara: Herren behöver dem. Och han ska strax [Jesu återkomst i skyn och på Olivberget, 1 Tess 4:15-18, Sak 14:4-5] skicka i väg dem [a.ö. ”snart skicka tillbaka dem”].” Himlen väntar på både Israel och den hednakristna församlingen.
Med mitt ”fyrfat”
Anden föll, som sagt, ner från himlen på första pingstdagen likt en stor eldslåga, eller ett eldsmoln: ett eldhav. Då jag lever fram mitt liv här i Borås stadsdel Norrby, och förresten var helst jag rör mig – räknar jag med att den helige Andes eld flammar inom mig: illustrativt/metaforiskt som en inre dold ”eldstad”/ett ”fyrfat” – från GF:s tid, men i profetisk uppfyllelse enligt NF, som dopet i den helige Ande.
Det är i mitt inre som en dol ”fyrpanna”, av ”brännoffer” och ”rökelseströ”, det vill säga. min bekännelse av synd, mina böner, min tacksamhet, överlåtelse och förväntan – har hämtats i Jesu offerdöd på ”Golgata-altaret” och dopet i vatten, samt förts fram till uppfyllelsen av den helige Ande (”uppståndelse- och försoningsaltaret”). Och i detta ärende, är förutsättningarna större för mig, om jag kommer ut som ett ”nådehjon” – än om jag stiger fram som en ”bror duktig”. /Jfr. den förlorade sonen och den hemmavarande sonen, Luk kap. 15./ Det är bättre att komma hem långt bortifrån och bli glad över hemkomsten, än gå omkring hemma missnöjd och längta långt bort.
Biskop nils bolander
Som exempel: Fick kontakt med en man över en restauranglunch, som betecknade sig vara utan tro på Gud. Men så berättade han att det i släkten tillbaka, fanns präster samt en biskop. Det visade sig vara ingen mindre en Nils Bolander. Nu utspann sig ett intressant och levande samtal. Till nästa lunch, då mannen hade med sig sin pappa i min ålder, hade jag tagit med mig Bolanders diktbok: ”Korset blommar”, och hänvisade till en vers i dikten ”Trasiga redskap” om vad Gud gör: ”Spelar en låt på en sprucken violin så att man aldrig glömmer melodin.” Missionsrelationer pågår.
Samverkan med Gud
I erfarenheten av Anden (som rökelse), har vi bibliska belägg för att denna rökelse stiger upp över ”det jordiska” och ända in i himlen. Lyssna till hur det tex. låter i 1 Kor 14:2: ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud, för ingen förstår honom. Han talar hemligheter i sin ande.” Det är frågan om en innerlig och härlig ”uppkoppling” och gemenskap med Herren. Och hör hur det är skrivet i Rom 8:26-28 om orsak och verkan i ämnet Anden: ”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Vi vet inte vad vi borde be om, men Anden själv vädjar för de heliga så som Gud vill. Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.”
Det jag gör i mitt liv och i min enkla mission, är inte att titta och lyssna efter Faderns, Sonens och den helige Andes samverkan inom sig som gudomen. Utan efter gudomens samverkan med mig. Samspelet inom gudomen är av det slaget, att det inte i alla lägen går att avgöra för en människa, ens i profetisk anda, vem i treenigheten som står för vad. Men det är inte heller enkelt förstås att avgöra hur det förhåller sig med en Andefylld människas handlingar, som det heter i Joh 3:8: ”Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.” Detta ”himmelska” medför trygghet i den egna tron och hopp för att andra ska börja tro. För egen del då, i denna oförutsägbara ”härlighet”: Jag sitter, står och går med Gud – inte minst på Norrbys gator och torg sedan november 2022. Förhållandet är gynnsamt!
Läs också
Sigvard Svärd - 2026-05-27 05:00