Svårtolkat i bibeln om våldsdåd och krig

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Bild: Aftonbladet.

Det är främst Gamla Testamentet (Gamla Förbundets tid), som innehåller flera fruktansvärda våldsdåd och krig, vilka Herren synes ha stått bakom – i varje fall inte stoppade. Och det börjar tidigt i GT, med att Kain dräpte sin lillebror Abel.

SVÅRTOLKAT I BIBELN OM VÅLDSDÅD OCH KRIG

Bibeln kan liknas vid ett färdiglagt knepigt mångbitars pussel, eller som en vävd trasmatta med olika tyger och färger ihopslagna med varandra. Ingen bit kan saknas i pusslet och ingen trasinlaga kan tillföras i mattan efteråt. Jfr. Upp 22:18-19, att ej lägga till eller dra ifrån något av det skrivna. Man kan utgå ifrån att detta gäller hela Bibeln. Men tolka allt i Bibeln kräver ”hatten av ibland”, dessutom har ingen skriftutläggare tolkningsföreträde. Sannolikhetsprincip är att föredra framför spekulation. Varje teori och antagande behöver prövas mot Ordets anda och ”summa”. Som det sagts: Alla kan inte tolka rätt, men alla kan tolka fel. Argumentation bör ske i linje med viktighetsgrad. Den tyske teologen, dr Erich Sauer (1898-1959), skriver i sin bok ”Gamla Testamentets vittnesbörd om Kristus” (förlaget Halls, sid. 37-38, tredje upplagan, inget tryckår är angivet): ”Den som vill blicka in i Guds hemligheter, måste vara prydd med tre smycken: ödmjukhet, vördnad och tro, och där dessa finns, kan själen i ro överlämna åt den Högste allt, som inte uppenbarats Rom 11:33-35, Job 38:4-7.”

För mitt opus här, under rubriken: ”Svårtolkat i Bibeln om våldsdåd och krig”, har jag valt översättningen Svenska Folkbibeln 2015 (alla parenteser är mina.)

Det är främst Gamla Testamentet (Gamla Förbundets tid), som innehåller flera fruktansvärda våldsdåd och krig, vilka Herren synes ha stått bakom – i varje fall inte stoppade. Och det börjar tidigt i GT, med att Kain dräpte sin lillebror Abel, och dithörande vad Herren Gud sa direkt efteråt – när brottslingen uttryckte sin rädsla för hur det nu skulle bli för honom (1 Mos 4:15): ”Kain ska bli hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.” Syndafloden från Gud (1 Mos kap. 7), som förutom åtta, dränkte alla människor på Noas tid, kan inte förbises vid ämnets behandling.

I ABRAMS DAGAR

Eller tänk på hur Abram/Abraham (2000 f.Kr.) agerar för att med våld rädda sin brorson Lot, som med sin familj och platsens övriga invånare tagits till fångar av några kungafolk (1 Mos 14:16): ”När Abram hörde att hans släkting var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. Han delade upp sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus och tog tillbaka alla egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.” – Hit hör också hur Herren förintade städerna Sodom och Gomorra, efter att han först räddat Lot med familj (1 Mos 19:22-25): ”Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Soar. Då lät Herren svavel och eld regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. Han ödelade dessa städer, hela slätten, alla som bodde i städerna och det som växte på marken.”

REDSKAP FÖR GUD

Man kan även räkna in i våldsskeendena (1900 f.Kr.) Jakobs välsignelse över en av sina tolv söner (1 Mos 49:8-9): ”Juda, dig ska dina bröder prisa. Din hand ska gripa dina fienders nacke, din fars söner ska buga sig för dig. Ett ungt lejon är Juda. Du reser dig från rivet byte, min son. Han böjer sig, han lägger sig, som ett lejon, som en lejonhona – vem vågar väcka honom?” Och varför inte på det fortsätta med Mose makt från Gud, att sända tio straffdomar över Farao och Egyptens folk, vilket började med att Nilens vattnet förvandlades till blod. Den andra plågan var grodor, den tredje bestod av mygg, den fjärde av flugor, den femte var boskapspest, den sjätte bölder, den sjunde hagel, den åttonde rörde sig om gräshoppor, den nionde mörker – och plågorna kulminerade med att alla de förstfödda i landet dog (1 Mos kapitlen 7-12).

I följd kan vi gå vidare med Israels barns intåg i Jeriko: ”Med svärd vigde de allt som fanns i staden åt förintelse, män och kvinnor, unga och gamla, oxar, får och åsnor” (Jos 6:21) med flera fiendestäder på 1400-talet f.Kr. (Jos 6:21): Och därpå fortsatt våldsam utrotning av flera fiendefolk i Kanaans land (1050 f.Kr.), genom gudsmännen Gideon och Simson (Domarboken). Och det går knappt inte att i frågan om ”hemskheter i Bibeln”, ta sig ett varv runt profeten Elishas ”förbannelse” (850 f.Kr.), över några hånfulla pojkar (2 Kung 2:23-24): ”Därefter begav han sig upp till Betel. Medan han var på väg dit upp kom en grupp unga pojkar ut ur staden. De började håna honom och ropade till honom: ´Upp med dig, flintskalle! Upp med dig, flintskalle!´ Han vände sig om och såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av pojkarna.”

LEVITEN OCH HANS BIHUSTRU

Den ytterst makabra händelsen med leviten från Efraims bergsbygd och hans bihustru från Betlehem (Dom 19), måste ofrånkomligt tas med här. Bihustrun var otrogen mot honom. På en åsnefärd med bihustrun till ”Herrens hus” i Jebus (senare Jerusalem), blev de inbjudna att under natten bo hos en gammal man i Gibea. Plötsligt sker det att ”onda män” i staden bultar på dörren, och kräver att mannen som är på besök ska komma ut till dem så att de får ligga med honom. Men den gamle husägaren vill inte att de skulle utföra ”sådan dårskap mot den här mannan”, utan erbjuder dem istället att våldta sin egen dotter samt levitens bihustru: ”Men (v. 25-30) männen ville inte höra på honom. Då grep mannen (leviten) sin bihustru och tvingade ut henne till dem. Och de kände henne och våldförde sig på henne hela natten ända till morgonen. Först när de började ljusna släppte de henne. I gryningen kom kvinnan och föll ihop vid ingången till (den gamle) mannens hus där hennes herre var. Där blev hon liggande tills det blev ljust. När hennes herre steg upp på morgonen och öppnade husets dörr och gick ut för att fortsätta sin resa, fick han se sin bihustru ligga hopsjunken vid ingången till huset med händerna på tröskeln. Han sade till henne: ´Res dig, vi ska gå.´ Men hon svarade inte. Då lyfte han upp henne på åsnan. Sedan gjorde sig mannen i ordning och gav sig av hemåt. När han hade kommit hem, grep han en kniv och tog sin bihustru och styckade henne i tolv delar, efter benen i hennes kropp, och sände runt delarna över hela Israels land. Och alla som såg det sade: ´Något sådant har aldrig skett eller setts från den dag då Israels barn drog upp ur Egyptens land ända till i dag. Ta det till er, rådgör och säg er mening.´” Kontentan blev ett dödande utan dess like inom Guds utvalda folk.

Tidningen Expressen presenterade en lista den 25 mars 2016, av vad som kunde anses vara Bibelns ”tio värstingar” gällande våld, illdåd och krigiskhet. Från GT togs bl.a. historien om Gideons son Abimelek (Dom 9:1-5), om den israeliske stridsmannen Jefta (Dom 11:30-31) och om (900 f.Kr.) Juda kung Joram (2 Krön 21:4-5).

FALLET I DET HIMMELSKA

Ur ett mänskligt perspektiv är dessa uppräknade ohyggligheter omöjliga att förstå, förklara eller försvara som inslag i Guds direkta handlande eller med hans tillåtelse. Endast med den helige Andes ”höjd” (må jag vara i den nu), kan den troende bibelläsaren nå fram till en relevant tolkning. I fråga om att lyckas lägga fram ett vettigt svar på detta ”obegripligt” eländiga, tar jag för min del spjärn framför allt i det stora syndafallet i en av himlens regioner/dimensioner, när den strålande och mäktigt store änglafursten där – möjligen med fullmakt att ansvara för jorden, ville bli som Gud och sitta på ”gudaberget”.

I ”frihetsprovet” – Gud tvingade tydligen inte någon ängel till lydnad – valde fursten bort att vara ödmjuk inför sin skapare och herre, utan synes ha övergått i avund och äregirighet. Han gick i kraftfull opposition mot Guds goda rike och ”formade” sitt eget lögnaktiga välde. Detta högmod, o.dy., medförde att han slungades ner i ”lägre andevärldsområden”, och fråntogs sin förutvarande fina status/härlighet (Jes 14:9-15, Hes 28:11-17). Andra änglar, ”Guds söner”, gjorde slag i saken och följde honom i revolten mot Guds vilja och styre, och deras syndafall kostade dem likartade priser (1 Mos 6:1-4, 2 Petr 2:4, Jud v. 5).

I Bibeln följer vi konsekvenserna av Lucifers fall som leder till flera förluster för honom, bl.a. till att blien slingrande orm på marken utanför Edens lustgård; ja,att från hög kerub i det himmelska slungas ner till ”verksamhet” bland jordiska kungar, med i jämförelse fjuttig ”politik”. Och till slut, i framtiden, kastas han i det för honom tillredda helvetet, som han är dömd till från början; Joh 16:11, Matt 25:41, Upp 20:10. Det blir också slutdestinationen för den yttersta tidens två ”vilddjur”, Antikrist och den falske profeten. Den totala domen över Satan och hans olika anhang är evigt fastställd, men ännu inte verkställd.

Det som går att konstatera, är att när den store keruben i det himmelska, med sitt missljud skickades ut/ner i ”lägre andliga rymder”, var Guds förutsättningar liksom drabbade/på sätt och vis skadade – därför läser vi, menar jag, fast inte i ett uppskruvat tonläge: ”Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet.” (1 Mos 1:2). Det fanns som spår och sår av ondskefull ockupation och fördärv. Gud blickade ut över en bruten och söndrad, ”första”, värld.

UPPGÖRELSER

Och redan före, ihop med änglafurstens fall i himlen, och även i det kaotiska som genom fallet blivit till på jorden, är det inte osannolikt att uppgörelser i konflikterna ha gjorts mellan de två ”makterna”, Guds goda koncentration och Satans onda. Överenskommelser dem emellan går i varje fall att närmast läsa sig till, då Herren i en lägre dimensionsnivå av det himmelska möter Satan/ Åklagaren/Anklagaren vid ett ”förhandlingsbord” (Job 1:6-12, 2:1-6):

”En dag hände det sig att Guds söner kom och trädde fram inför Herren, och Åklagaren kom också med bland dem. Då frågade Herren Åklagaren: ´Varifrån kommer du?´ Åklagaren svarade Herren: ´Från en färd över jorden där jag vandrat omkring.´ Då sade Herren till Åklagaren: ´Lade du märke min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda.” Åklagaren svarade Herren: ´Är det utan orsak som Job fruktar Gud? Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt han äger? Du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar breder ut sig i landet. Men räck ut din hand och rör vid allt han äger. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet.´ Herren sade till Åklagaren: ´Nåväl, allt han äger är i din hand. Men du får inte räcka ut din hand mot honom själv.´ Satan gick då bort från Herrens ansikte.” Vid nästa maktmöte heter det: ”Herren sade till Åklagaren: ´Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom.”

Erich Sauer ger oss denna text om keruben (sid. 32-33): ”Alltså måste någon gång i den förhistoriska evigheten ett ögonblick ha kommit, då denne Guds världsfurste uppsade den Högste tro och lydnad och följaktligen från att ha varit en ´Lucifer´, en ´ljusbärare´ av den gudomliga härligheten, blev en Guds ´vedersakare´ (hebr. ´Satan´) och en anklagare av hans heliga (grek. ´diabolos´= djävul). Från den dagen går en väldig rämna genom hela kosmos, och ett av den Onde organiserat rike som står som motståndare till Guds världsrike (Matt. 12:26). Satan som härskare har i sin tur furstar och väldigheter under sig (Dan. 10:13, 20; Ef. 6:12), debatten mellan honom och Guds rike är alltjämt temat och huvudinnehållet i den världsalltets historia, som den heliga Skrift antyder.”

Till den sortens fördrag som skulle medföra en viss ”bakbundenhet” eller ”låsning” för Gud – änglafallet i himlen och senare syndafallet i Edens lustgård – så behöll Gud samtidigt åt sig en överlägsen makt gentemot Motståndarens. Djävulens ”vinst” i att Kain slog ihjäl sin bror Abel, och Kains skräck efteråt för att i sin tur bli dödad, svarade Gud upp med att demonstrera sin kontroll över på följande sätt: ”Men Herren sade till honom: ´Kain blir hämnad sju gånger om, vem som än dödar honom.´ Och Herren satte ett tecken på Kain så att ingen som mötte honom skulle döda honom.” (1 Mos 4:15)

”BINDANDE LÖFTEN”

Man kan också ana i resonemanget, att det kan ha slutits ”bindande löften” t.o.m. rörande Jesus.Tänk på hur han lät sig föras omkring av Satan, då denne dödsfrestade honom i öknen inför tjänsten som väntade honom (Luk 4:5-6): ”Då tog djävulen med honom högt upp och visade honom för ett ögonblick världens alla riken, och djävulen sade: ´Dig ska jag ge alla denna makt och deras härlighet, för den är överlämnad åt mig och jag ger den till vem jag vill. Så om du tillber mig blir allt ditt.´”

Men vi skymtar också i ”kontraktet” somliga demoners tidsrättigheter, vilket Jesus ställdes inför då han mötte två besatta som frågade: ”Har du kommit hitför att plåga oss i förtid?”(Matt 8:28-34) Inte att förglömma den Ondes rätt, enligt Jesus, att få fresta lärjungarna: ”Simon, Simon! Satan har begärt (Bibel 2000: ”utverkat åt sig”) att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig (ett tecken på bibehållen gudomlig kontroll, min anm.), att din tro inte ska ta slut. Och när du en gång har omvänt dig, styrk då dina bröder.” (Luk 22:31-32)

FALLET I EDENS LUSTGÅRD

När Herren Gud ändå mitt på denna ”spelplan”, som närmast blivit likt en ”bortaplan”, tog sig för, som jag föreställer mig det: att ”gottskapa” den öde. och mörklagda jorden (omdana/restaurera) – dess atmosfär, vatten, flora och fauna, samt därtill befolka med människor. Så är det inte orealistiskt att tänka sig, att Gud utförde det med seger över det djävulska som ett av syftena. Det hebreiska ord som här brukas för ”skapade” (1 Mos 1:1), är bara. Enbart när Gud utför något i GT, används verbet bara. (Jfr. med ”Världshistoriens första dagar – en studie i 1 Mos. 1-3” av Seth Erlandsson, docent i GT:s exegetik, Biblicums småskrifter 3-4/1981 sid. 7, Stiftelsen Biblicum Uppsala).

Allt Gud gör är i fullkomlighet och är i nuet komplett, men han har samtidigt lidit eller accepterat två hiskeliga ”nederlag”. För efter fallet i himlen, är Satan närvarande i Edens lustgård, i en lömsks orms skepnad och förleder Adam och Eva (1 Mos 3:1-13) till ett liknande brott i högmod mot Gud, som han tidigare själv begått. Så är som ett axiom, en yttersta dom uttalad över den mänsklighet som väljer avfallets väg: (Upp 19:8, 20:18) ”Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna och de sexuellt omoraliska, ockultisterna, avgudadyrkarna och alla lögnare, de ska få sin del i sjön (samma som djävulen och hans änglar, min anm.) som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden.” – ”Och om någon inte fanns skriven i livet bok kastades han i eldsjön.”

Människosläktets ”frihetsprov” gav inte önskvärt resultat ur sett ur Herrens perspektiv, utan landade i uppror. (Jfr. här boken ”Det står skrivet” av Anders Gerdmar, docent i NT:s exegetik, sid. 128, förlaget STH Academic 2020: ”Han (Gud) myndigförklarade människan, Adam och Eva, att bli skapelsens kung, ´nästan som ett gudaväsen´ och råda och regera över skapelsen, de fick till och med frihet att synda och därmed lägga skapelsen under djävulens våld.”) Men HerrenGud gav, efter det ondas ”framgång”, löftet om Jesus Messias/Kristus, som en gång i framtiden skulle komma att triumfera över Djävulen/Ormen: ”Han ska krossa ditt huvud” (1 Mos 3:15). Syndafallets följder i Edens lustgård liknade i sin tur syndafallets resultat i ”himlen”: Således, ut medAdam och Eva ur Edens/Paradisets lustgård, med både förlorad härlighet och närhet till Gud (1 Mos 3:23-24, Rom 3:23).

FÖLJDVERKAN

Hela Guds skapelse, alla människor i en förlängning drabbades – allt liv, alla relationer, all kultur, all politik. Ingenting av det omnämnda ska tillbes. Varje uppräknat fenomen är bristfälligt, oharmoniskt. Guds skapelsenormer i tiden saknar absolut gudomlig normalitet i sina livsformer. För samtidigt som det heter i Bibeln: ”hela jorden är full av hans (Herrens) härlighet” (Jes 6:3), vilket inte betyder att allt är Herrens härlighet, men det finns mycket av det, lite här och där – så läser vi att: ”hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19), vilket i sin tur inte innebär att allt är fördärv och ondska, men det dyker upp här och var. Så att i åskådning tacka ”livet” är ingen lösning. ”Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom (Gud) som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas.” (Rom 8:20-22)

Gud, som inte själv är ond, gör det bästa av situationen – i väntan på sin utlovade frälsare, Jesus Messias/Kristus. Gud verkar fram sina planer och sin ordning inom ”försvagningen”, inom den ”erkända” begränsningen. Den onda andevärlden ”slår igenom” under tiden väntanpågår, och Gud svarar liksom djävulen med ”samma mynt”. Ungefär som om det inte är värt något annat. Jämför med vad Jesus säger om hycklare i Matt 7:6: ”Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar dem under sina fötter och vänder sig om och sliter sönder er.” Ett annat exempel, fast det handlar om en företeelse långt från detta i sak, går att läsa i Matt 15:26, där Jesus mitt i den judiska kontexten svarar en kanaaneisk (hednisk) som bett om honom om det underverk: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”

GOG OCH ANTIKRIST

Guds rättfärdighet i GF/GT synes använda sig av motståndets ”metoder”, för att t.ex. profetiskt illustrera framtida händelser i NF:s tid, eller om jag skriver: i den sista tiden. Då det å ena sidan verkar röra sig om den onda andevärldens våldsamheter, och å andra sidan synes vara Guds fruktansvärda straffdomar. Aktiviteter som faktiskt kan vara svåra att skilja åt i somliga lägen. När sker det som ondskefulla djävulskap, kontra som Guds rättfärdiga domshandlingar?

Ta bara Härskaren Gogs kommande krig mot Israel och gudsfolket där (Hes kap. 38-39). Gud säger i bibeltexten att han är emot Gog. Samtidigt uppmanar han Gog att rusta sig och tåga in i Israels land. Väl där lider Gog med sin stora trupp ett totalt nederlag, som det lyder (39:11-13): ”På den dagen ska jag ge Gog en gravplats i Israel, nämligen ´De framtågandes dal´ öster om havet (mitt i landet mellan Judeen och Galileen, min anm.), och den ska stänga vägen för dem som vill tåga fram där. Men ska begrava Gog och hela hans larmande hop, och man ska kalla den ´Gogs larmande hops dal´. I sju månader ska Israels folk begrava dem för att rena landet. Allt folket i landet ska begrava dem. När jag visar min härlighet ska det bli till ära för dem, säger Herren Gud.”

Inte att förglömma, möjligen i anslutning till Gogs krig: nämligen Antikrists (laglös ”människa”/främsta ”vilddjuret”) framträdande på världsarenan och de ohyggligheter han kommer att utöva – men också hur de människor som tagit till sig Antikrist; bekänt sig till hans välde, straffas av Guds son (Upp 14:14-20): ”Och jag såg, och se: ett vitt moln, och på molnet satt en som liknade enmänniskoson. På huvudet hade han en krona av guld, och i sin hand en skarp skära. Och en annan ängel kom ut från templet och ropade med stark röst till honom som satt på molnet: ´Räck ut din skära och skörda, för skördetiden har kommit och jordens skörd är mogen (av antikristliga efterföljare, min anm.).´ Han som satt på molnet lät då sin skära gå över jorden, och jorden skördades. En annan ängel kom från templet i himlen, också han med en skarp skära. Och ännu en ängel kom ut från altaret, han som hade makt över elden. Han ropade med stark röst till ängeln med den skarpa skäran: ´Räck ut din skarpa skära och skörda druvklasarna från jordens vinstock, för dess druvor är mogna.´ Och ängeln lät sin skära gå över jorden och skördade druvorna från jordens vinstock och kastade dem i Guds vredes stora vinpress. Vinpressen trampades utanför staden, och blod flöt från pressen och nådde upp till betslen på hästarna ettusen sexhundra stadier bort.”

GUDS KONTROLL

I tidens sista stunder sker ännu en oerhörd straffdom. Satan har varit bunden i tusen år, men släppts (varför inte i enligt med det för länge sedan upprättade ”fördraget”) lös igen och siktar ånyo in sig på den heliga trons människor, Guds egendomsfolk judarna och staden Jerusalem (Upp 20:7-10): ”Och när de tusen åren har nått sitt slut ska Satan släppas ut ur sitt fängelse. Och han ska gå ut för att förleda folken vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, och samla dem till striden. Deras antal är som havets sand. De drog upp för hela jordens vidd och omringade de heligas läger och den älskade staden. Men eld kom ner från himlen och förtärde dem. Och djävulen som hade förlett dem kastades i sjön av eld och svavel där också vilddjuret och den falske profeten är. Och de ska plågas dag och natt i evigheternas evighet.”

Kom bara ihåg, att Gud har gått in/går in med sina tider och stunder mitt hans erkännande av ”uppgörelsen” med Motståndaren. I Luk 16:1-15 berättar Jesus exempelvis en sedelärande historia/liknelse om en ”ohederlig förvaltare”, som genom sitt närmast kriminella eller omoraliska förvaltarskap lyckades särskilt väl; vers 8: ”Och hans herre berömde den ohederlige förvaltaren för att han hade handlat klokt, för den här världens barn är klokare än ljusets barn mot sitt eget släkte.” Paulus, utifrån sin kallelse att vara ”hedningarnas apostel”, brukar bilder från både de hedniska tävlingarna: boxning och löpning.

Men Gud har i sin gudomliga övernaturlighet förmågan att göra vad han vill mitt i och av ”smeten”. När vi läser i Bibeln att Herren är allsmäktig, allvetande, närvarande överallt, allhörande och allseende – är detta den fullkomliga/ädla sidan av ”myntet”. Guds eviga beslut och planer rubbas inte, om han inte tillåter annat samtidigt. Vilket han exempelvis gjorde i 1 Sam 18:10-11: ”Dagen därpå kom en ond ande från Gud (av Gud godkänt, min anm.) över (kung) Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David (smord till nästa kung, min anm.) spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, och han kastade det och tänkte: ´Jag ska spetsa fast David vid väggen.´ Men två gånger vek David undan för honom.” Men nej, Guds handlande är inte sprungna ur ondska: ”Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker.” (Jak 1:17)

TRE ”UPPGIVENHETER”

Det går dock inte att komma ifrån det faktum att Herren (1100 f.Kr.) fick ”ge sig” i fråga om kung över Israel (1 Sam kap. 8-10). Folket begärde en kung med makt över sig, fast den gudomliga planen var ett ämbete med en roll av goda domare. Samuel, vars familj var ämbetsbärare, försökte hindra en utveckling som var i takt med hur andra folk hade det. ”Uppgivet”, men samtidigt med varnande skärpa, lät Herren det ske – och vi läser (8:22): ”Då sade Herren till Samuel: ´Lyssna till deras ord och sätt en kung över dem.´” Den förste som av Samuel smordes till kung hette Saul.

Kung Davids folkräkning (1000 f.Kr.) var också en sådan ”uppgivenhet” från Guds sida, för det ingick inte i planen med Israels folk att de skulle vara till antal räknade. Tvärtom, de skulle bli ju så många i mängd, att de inte kunde räknas enligt löftet till Abram/Abraham (1 Mos 13:16): ”Och jag ska låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden ska också dina efterkommande räknas.” – Vidare (1 Mos 15:5): ”Sedan förde han honom ut och sade: ´Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.´ Och han sade till honom: ´Så ska din avkomma bli.´ Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.” – Men därmed var det inte slut på välsignelsetalen (1 Mos 22:15-18): ”Herrens ängel ropade igen med till Abraham från himlen: ´Jag svär vid mig själv, säger Herren: Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son (Isak), ska jag välsigna dig rikligt och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma ska inta sina fienders portar. I din avkomma ska jordens alla folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst.” Denna kommunikation kände Guds fiende till och såg nog en chans att sätta käppar i hjulet, som det heter (1 Krön 21:1): ”Men Satan trädde upp mot Israel och eggade David till att räkna Israel.” Även om det står sedan i vers 7, att det som hade hänt ”var ont i Herrens ögon” och medförde straff, accepterade ändå Gud – och liksom i ”uppgivenhet” lät folkräkningen ske.

Ett tredje exempel på gudomlig ”uppgivenhet” har vi i Jesu svar på den negativa frågan från fariseer om skilsmässor (som länge förekommit inom judendomen): ”Några fariseer kom fram till honom för att pröva honom och sade: ´Får man skilja sig från sin hustru av vilken orsak som helst?” Jesus beskriver då i några få meningar äktenskapet som en oupplöslig förening. De frågade honom: ”Varför har då Mose befallt att mannen ska ge henne ett skilsmässobrev och skicka bort henne?´ (5 Mos 24:1-4, min anm.) Han svarade: ´Det var för att era hjärtan är så hårda som Mose tillät er att skiljas från era hustrur. Men från början var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än sexuell synd och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Matt 19:3, 7-9)

ABSOLUT HELIGT

Ordet Jesus Messias/Kristus, Bibeln, syndernas förlåtelse, Israel/judafolket, den hednakristna församlingen, dopet, nattvarden: är gudomligt ”utandade” och ”inandade”; himmelskt sända och givna – är heliga in i minsta andliga substans: ”Honom (Sonen) har han insatt som arvinge till allt, och genom honom har han också skapat universum. Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han nu på Majestätets högra sida i höjden.” (Hebr 1:2-3) – ”Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning. Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.” (2 Petr 1:20-21)

”Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet. De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbundet och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.” (Rom 9:1-5) – ”Jag, den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet varit dold i Gud, alltings Skapare. Nu skulle Guds vishet i sin väldiga mångfald göras känd genom församlingen för härskarna och makterna i den himmelska världen. Detta var det eviga beslut som han förverkligade i Kristus Jesus, vår Herre. I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och tryggt komma till Gud.” (Ef 3:8-12)

”Eller vet ni inte att alla vi som är döpta till Kristus Jesus är döpta till hans död? Vi är begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns Härlighet. För om vi är förenade med honom i en död som hans, ska vi också vara det i en uppståndelse som hans.” (Rom 6:3-5) – ”Jag (Paulus) har själv tagit emot från Herren vad jag har fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ´Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.´ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ´Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det för att minnas mig.´ Så ofta ni äter detta bröd och dricker denna bägare förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” (1 Kor 11:23-26)

FÖR EN TID

I förhållande till denna gudomliga vishet och kraft, är ”kontraktet” en tillfällig ”ofullkomlighet”. Gud synes som hålla sig i bakgrunden under en viss tid, men ”under ytan” råder hans eviga armar och löften – som både medför hjärtlig omsorg och stränga handlingar av dom. Det bekräftas av Dan 8:23. Först har fyra ogudaktiga riken omtalats. Sedan, vid slutet av deras makt, ska det uppstå ytterligare ett ”välde” – och som det heter i versen: ”när syndarna har fyllt sitt mått”. Gud låter sig inte lekas med, utan när ”rätt” tid är inne, går han till verket, regerar han med kraft. Paulus tar i sitt första brev till tessalonikerna, upp om de motståndare som försöker hindra honom från att predika om Jesus för hedningarna att de bli frälsta (2:16). – ”Så”, skriver han: ”fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen har till slut kommit över dem.”

Ytterligare, som det lyder i Rom 2:4-5: ”Eller föraktar du (människa) hans rika godhet, mildhet och tålamod? Förstår du inte att Guds godhet vill föra dig till omvändelse? Med ditt hårda och envisa hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras.” – Och uppmärksamma Jud v 9: ”Men när ärkeängeln Mikael tvistade med djävulen om Moses kropp (efter Mose död, se 1 Mos 34:5-6), vågade han visserligen inte själv uttala någon dom över honom (djävulen), men förväntade sig ett sådant resultat: ´Må Herren straffa dig.´”

ISRAEL OCH FÖRSAMLINGEN

Alltså, är ”underlaget” ofullkomligt/antastligt då Gud ”ändå” väljer, i sin eviga status, att förbereda för det fysiska judafolket och landet Israel (tusenårsriket inräknat då djävulen är bunden; Upp 20:1-2), samt för den mer ”osynliga” Jesus Messias-/Kristusförsamlingen – med början i Jerusalem och sedan vidare till jordens yttersta gräns. Om Israel kan det sägas att den är ett himmelskt synligt ”samhällsbygge”. Om församlingen – att den är ett bygge med främst andligamål; människosjälars frälsning och ”makt” över den onda andevärlden, samt förberedelse för Jesu andra tillkommelse, med evig himmelsk gemenskap som följd. Det är som om att Herren Gud i ”födandet” av judafolket/landet Israel, på ett sätt verkar som i motvind, eller om man säger: ”får ta” och använda sig av det tillvägagångssätt som ”överenskommelserna” ger, både för och i GF:s och NF:s tidevarv – innan det har skett att Jesu frälsargärning/försoningsverk och det Nya Förbundets ”slutplädering” hållits/”evighetssignerats”. En övergång i vilket den Onde inte har något tillträde.

För observera till hur Jesus vid sin seger över den Onde och hans ”mörker”, renar ting i himlen (som kan ha besudlats vid änglafurstens syndafall) då han med sitt ”syndoffersblod” går ända in i himlen (Hebr 9:23-24). Och därför kan nästa steg lyda (Upp 21:27), om den kommande himmelska ”staden”: ”Aldrig ska något orent komma in i den (igen, min anm.), och inte heller den som ägnar sig åt skändlighet och lögn, utan bara det som är skrivna i livets bok som tillhör Lammet.”

FÖRSVAGAT TILLSTÅND

Det står klart att GF med ”bud-lagen” redan från början var ”försvagad”, genom en start i ett perspektiv av ”handbroms” i: ”Lagen ger (visserligen) en skuggbild av det goda som kommer, men inte tingen i dess verkliga gestalt.” (Hebr 10:1). Kampen att lyckas med egen rättfärdighet, var en hopplös ”match” att vinna. Men: ”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden. Så skulle lagens rättfärdiga krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden (”Ande-lagen”, min anm.).” (Rom 3-4)

Vi kan studera ”det gamla” i skilda ”våldssituationer”, exempelvis två keruber med ”det flammande svärdets låga” (4000 f.Kr.) utanför ingången till Edens lustgård i 1 Mosebok 3:24), vidare (1400 f.kr) befälhavaren över Herrens armé med ”draget svärd” i Josua bok (5:13-15), eller Simson i Domarboken (1000 f.Kr) med gudomlig ”överjordisk kraft” till att hämnas (16:28-30).

Men se hur Jesus i evangelierna markerar ett avslut på GF:s/GT:s påfallande ”brist”, och likt en brovandring övergår i NF:s/NT:s ökade fridsamhet. Det enda våldsamma Jesus själv företog sig, var att med ett rep driva ut de orättfärdiga växlarna/månglarna från Jerusalems tempelplats; Joh 2:13-17. Slut på krig och elände, fast ändå inte än. ”Men nu”, sade Jesus, ”ska den som har en börs ta med den, och likaså den som har en väska. Och den som inte har ett svärd ska sälja sin mantel och köpa sig ett, för jag säger er att detta som står skrivet måste uppfyllas på mig: Han blev räknadbland förbrytare. Det som är sagt om mig blir nu uppfyllt.” De sade: ´Herre, här är två svärd.´ Han svarade dem: ´Det räcker.´” (Luk 22:36-38) – ”Men en av dem som var med Jesus (Simon Petrus) lyfte handen, drog sitt svärd och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. Då sade Jesus till honom: ´Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.´” (Matt 26:51-52)

TVÅ SVÄRD

Av den orsaken kan vi också läsa i Jes 9:5 med fokus på Guds verk genom Jesus Messias/Kristus bland både judar och hedningar: ”Han ska döma mellan hednafolken och skippa rätt för många folk. Då ska de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk ska inte lyfta svärd mot folk och inte mer öva för krig.” Även om det ännu för tider framåt gällde och gäller ”skyddsvåld” för judafolket/Israel (se t.ex. den kommande storfursten Gogs undergång i Israel, Hes 39), så var är det inget den NT:a kristna församlingen hade eller har att göra till sitt. De två svärden inför vandringen till Getsemane, kan möjligen i profetiska anda peka på två sidor av en ”bild”. Den ena sidan åskådliggör Israel/judafolket som har kvar ”sitt svärd” att bruka. Den andra sidan visar på den NT:a församlingen, som på Jesu uppmaning har satt ”sitt svärd” i skidan. Således, för Jesusfolket i dess andliga krig hämtas följande:

”Vapnen vi strider med är inte köttsliga utan har kraftfrån Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt (högmodigt, min anm.) som reser sig mot kunskapen om Gud. Vi gör varje tanke (genom bön och tro) till en lydig fånge hos Kristus.” (2 Kor 10:4-5) – ”Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte motkött och blod, utan mot (det demoniska, min anm.) furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, med sanningen som bälte runt höfterna och klädda i rättfärdighetens pansar. Bär som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Ta emot frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden. Var därför vakna och håll ut i bön för alla de heliga.” (Ef 6:10-18)

BÄRA ELLER VÄGRA VAPEN

Sammanhanget i Rom 13:1-7, där Paulus undervisar om att underordna sig ett samhälles överhet, får man ju som troende förhålla sig till – exempelvis vers 4: ”Överheten är Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda ska du vara rädd, för överheten bär inte svärdet utan orsak.” Detta bibelord har ju kommit att tolkas på två separerade sätt bland kristna bekännare över världen. Den mest erkända tolkning, är att ”överheten” ska uppfattas som en stats militär, och kan innebära att gå ut i krig och döda fiendesoldater när det krävs. Medan den andra åsikten, gör ”överheten” till enbart ett lands polismakt, med syftet att använda så lite våld som möjligt vid omhändertagande.

Att ingå i en nation som ger möjlighet till frivillighet rörande militärtjänst; att kunna ”vägra vapen”, är ingen självklarhet. Och debattens vågor har också gått höga bland frikyrkliga (pingstvänner inräknade) under åren, där somliga med emfas har talat för att den kristne har ett gudomligt ansvar att ”bära vapen” för att skydda landet mot fiender – under det att andra med samma övertygelse om vad som är Guds vilja: har vapenvägrat (minns t.ex. debatten från 60- och 70-talet, om för eller emot att som kristen jobba på Bofors vapenfabrik). När Jesus i Upp 19:11-16 beskrivs som stridande i ”rättfärdighet”, handlar det inte om bruk av mänskliga vapen: ”…han var klädd i en mantel som var doppad i blod, och hans namn är Guds Ord. De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt linne. Ur hans mun kom ett skarpt svärd (Guds Ord, min anm.) som han ska slå folken med”.

”ENKEL” FÖRKLARING

Tolkningen att krigen, våldet, och det makabra i GF/GT – som kan kopplas till gudomlig ”härledning” – förebildar inte enligt min mening, de troendes kamp i NF mot ondskans andemakter; mot demoners attacker. Något stöd för detta kan bibelläsaren inte finna i NT. Således, sett ur min tolkning och reflektion, som en ”enkel”men rimlig förklaring till det motsägelsefulla – så är dessa gudomlighetens krig, våld och makabra ting i t.ex. Josua och Domarboken – utslag av ett försvagat tillstånd och Förbund (det Gamla), genom två syndafall inom ”frihetens epok”/”tidsålder”: Ett syndafall någonstans i det himmelska, och ett på jorden i Edens lustgård – som Herren Gud genom ”avtal” mellan sig och den andra ”makten”, i sin rättfärdighet och sannhet, nödgades förhålla sig till; ta hänsyn till. Dock är heter det i sista delen av Upp12:12, att djävulen i enlighet med ”uppgörelsen” – ”vet att hans tid är kort”. Det går att travestera på den romerske skalden Lucilius (c:a 180-c:a 102 f.Kr) sentens för att illustrera Guds verk genom tiden: att det romerska folket har förlora ett och annat slag mot fienden, men kriget har man vunnit.”

Tänk här med fokus på Nya Förbundet: ”de himmelska tingen” renade från syndafallet i himlen, och försoning bringad för syndafallet i Edens lustgård. Den andliga uppförsbacken, på grund av ”bindande” inteckningar, är inom kort jämnad. Guds rike har kommit i kraft, frälsnings-rättfärdigheten ordnad för mänskligheten genom Jesu fullkomliga seger på Golgata kors: ”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst.” (2 Kor 5:17-18) – ”Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren, det viktiga är att vara en ny skapelse. Frid och barmhärtighet över dem som följder denna regel, och över Guds Israel.” (Gal 6:15-16)

INGET FEL PÅ GÅVAN

Det som först alltså hette: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom 3:23), skrevs sedan: ”Och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd,därför att de är friköpta av Kristus Jesus” (Rom 3:24). – Eller det som före Guds Golgatavinst genom Sonen, var aktuellt i andevärlden, tecknas efteråt: ”Han har avväpnat härskarna och makterna och gjorde dem till allmänt åtlöje när han triumferade över dem på korset.” (Kol 2:15) Men fortfarande gäller: Redan nu men ännu inte. Denna dubbelhet pågår i detta nu. För det behöver erkännas, att t.o.m. när den gudomliga obefläckade ”pånyttfödelsen” skett i en människas liv, har det mänskliga begränsat den. Hur mycket ”nya skapelser” i Jesus Kristus vi människor än blivit, om man säger så, uppträder hos oss allt från brist, svaghet, sjukdom till synd. Det är inget fel på gåvogivaren eller gåvan, men väl på mottagarens förmåga att ta emot.

Minns orden av aposteln Paulus i Rom 7:19 (mest talar för att han inte går tillbaka i minnet till före sin ”nya födelse”, som jag tolkar det): ”Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Man kan också konstatera att de troende i Korint trots frälsningens under i deras liv, hade problem med varandras utövning av tron, som medförde stridigheter dem emellan (1 Kor 1:12): ”Vad jag menar är att ni var och en säger: ´Jag håller mig till Paulus´ eller ´Jag håller mig till Apollos´ eller ´Jag håller mig till Kefas´ eller ´Jag håller mig till Kristus´.” Inte ens synd är utesluten hos en omvänd/frälst/ förlåten/försonad människa, som det t.ex. framgår av Jak 5:19: ”Är någon bland er sjuk, ska han kalla på församlingens äldste, och de ska be över honom och smörja honom med olja i Herrens namn. Trons bön ska bota den sjuke, och Herren ska resa upp honom. Och har han begått synder, ska han få förlåtelse.”

INTE HELT FÄRDIGT

Nej, frälsningsverket i den troendes liv är ännu inte helt färdigt, vilket Paulus både konstaterar och tar på sig ”blåstället” och ”löpardräkten” inför i Fil 2:12, 3:12-14: ”…arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.” – ”Inte så att jag redan har gripit det eller redan har nått målet, men jag jagar efter att gripa det eftersom jag själv är gripen av Kristus Jesus. Bröder, jag menar inte att jag har gripit det än. Men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför och jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus.” – ”Hebreerbrevets författare vittnar i 12:14 med orden: ”Sök frid med alla och helgelse, för utan helgelse kan ingen se (få se, min anm.) Herren.” – Och 2 Petr 1:3-4 lyder: ”Hans gudomliga makt har skänkt oss allt vi behöver för liv och gudsfruktan (här i tiden, min anm.) genom kunskapen om honom som har kallat oss med sin härlighet och godhet. Genom dessa har han gett oss sina stora och dyrbara löften, för att vi genom dem ska få del av gudomlig natur, sedan ni (i himlen, min anm.) kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen.” – ”Så som (syndfull, min anm.) den jordiska människan (Adam) var, så är också den jordiska (lik Adam i synd, min anm.). Och så som den himmelska människan är (Jesus), så är också de himmelska (lik Jesus, min anm.). Och liksom vi har burit den (syndiga, min anm.) jordiska människans bild, ska vi också bära (Jesu bild, min anm.) den himmelska.” (1 Kor 15:48-49) – ”Men vi har vårt medborgaskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare. Han ska förvandla vår bräckliga kropp och den lik hans härlighetskropp, för han har makt att lägga allt under sig.” (Fil 3:20-21)

SUMMA OCH BEHÅLLNING

Men slutligen är målet nått, den gamla ”kontraktstiden”/”maktbalansen”, mellan Guds rike och Satans välde – som från Guds sidan inte är detsamma som ett fredsfördrag – är upplöst. Herrens krig, som här i tiden aldrig ”får stanna” (prästen Nils Bolander), har vunnits. När bibeltexter i ämnet har räknats ner till en summa, när behållningen av allt blir klarlagt, när utgången är ställd på sin spets – det är när den på Jesus troende går in i himlen en evig upprättelse, och allt som en gång var gudomligt skapat blir också upprättat. Hänvisar till flera texter i Uppenbarelseboken: 7:9-16, 14:1-3, 21:1-27, 22:1-6. Den avslutande heliga regleringen har samma två steg som den ursprungliga: Först himlen därefter jorden: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” – ”Men efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.” (2 Petr 3:13) – ”Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet enligt det beslut han fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var inne: att samman-fatta allt i himlen och på jorden i Kristus.” (Ef 1:9-10)

Jag ställer i denna andliga dubbelsituation, ”Redan nu men ännu inte”, fram en våg med två skålar. Därefter läser jag Joh 10:10, och i den helige Ande ser jag Satan i den vänstra skålen och Jesus, den gode Herden, i den högra. Det som i versen ”predikar” om Jesus, väger för det första tyngst (den skålen tippar djupt ner) och för det andra är det den jag håller fast i med kraft. Ja, jag väljer närmast trospragmatiskt att vara ansluten till Guds rike, oberoende av det en gång tidsbundna ”avtalet” mellan de diametralt väsensskilda makterna åt: ”Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, liv i överflöd.” Låt oss som troende stå med Gud, så att den skålen på ”livsvågen” väger tyngst. Och här påtalar jag också det självklara, att vara på Himlens sida i kampen för Guds ord (Bibeln). För det är inte absolut säkert – att Herrens fullkomliga ord – bevaras intakta för/hos oss människor, i det som hör till tidsåldern.

HERRENS VAKSAMHET

Det framträder ett visst inslag av försvar i Jer 1:12: ”Herren sade till mig: ´Du har sett rätt. Jag ska vaka över mitt ord för att uppfylla det.´” När Jesus frestas av djävulen tre gånger i öknen, Luk 4:1-13, använder djävulen sig av just Guds ord för att lura Jesus till fall. Men Jesus låter sig inte förledas, utan svarar upp med att djävulen använder Guds ord i ont syfte. Frestelsen att göra bröd av stenar, möts med orden: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd.” Lockelsen att av djävulen ”få” alla världens riken (vilka han av allt att döma hade ”avtalsrätt” till), punkterar Jesus med: ”Det står skrivet: Herren din Gud ska du tillbe, och endast honom ska du tjäna.” Och det listiga påståendet om att Jesus utan problem kunde kasta sig nedför tempelmurens krön, han skulle ju ändå bli räddad av änglar, motverkas med: ”Jesus svarade honom: Det är sagt: Du ska inte fresta Herren din Gud.”

Det har varit nödvändigt för Gud att vaka över sitt ord av flera anledningar än ovannämnda. Den ursprungliga grundtexten av GT och NT finns inte att tillgå. Men det som ändå går att utröna, är att utan ens ont syfte ligger bakom, har översättningar av Bibeln kommit att t.ex. innehålla variabla bristfälligheter. Fast även medvetet själviska tolkningar av bibeltexter; bortförklaringar av läror eller för ändamålet passande tillägg – har fört bort från Bibelns gudomliga mål och mening. Koppla upp mot det Paulus skriver till sin andlige son Timoteus i sitt andra brev 4:3: ”Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra.” Överst landar då gärna otrostvivlet om Jesu återkomst, som det redan beskrevs i 2 Petr 3:4: ”Framför allt ska ni veta att det i de sista dagarna kommer hånfulla människor som drivs av sina begär och som hånar er och säger: ´Hur går det med löftet om hans återkomst? Sedan fäderna dog har ju allt fortsatt precis som det varit sedan skapelsens början.” Men det är inte enbart bland otroende människor som dylikt ”begär” flyter upp till ytan. Nej, även bland trons folk i innevarande tid, hörs beklämmande nog den här sortens tongångar.

”EXEGETISK NATURLAG”

Och då vill jag slutligen i detta bibelarbete, göra tillägget att jag oroas över hur Bibeln blir ”använd”, även bland s.k. väckelsekristna och fromt folk i våra dagar. Ett förhållningsätt, som mer och mer övergår i krav på s.k. det som menas vara vetenskaplig ”bevisbarhet”, växer fram med hastighet. Bibelorden blir med allt större klåfingrighet, liberalteologiskt bedömda och kritiserade – och dras ner i att underställas en, vad man skulle kunna kalla, ”exegetisk naturlag” – som inte ångar, andas, lever eller skänker övernaturlig gudomlighet.

Den erkände astronomen och författaren (kallad ”sin tids Wolfgang Goethe”) Peter Nilson (1937-1998) gick i samma söndagsskola som jag i den då aktuella åldern, vilken hölls i Sion Slättö eller vintertid bl.a. i mitt föräldrahem i den lilla byn Möcklehult, mellan Växjö och Värnamo. Peters enkla söndagsskolkänsla överlevde, trots mötet med astronomi och andra skiftande vetenskaper, som inte hade Guds existens med i ”innehållet”. Men barnatron pyrde i botten på Peters hjärta, vilket på ett odiskutabelt sätt märktes i hans tal vid sin mors begravning: ”Vi ska mötas igen.” I överförd mening citerar jag från hans korta men välfyllda skrift, ”Människan inför verkligheten – två föreläsningar om verklighetsuppfattningar och verklighetsbilder”, utgiven av Föreningen Lärare i religionskunskap, årsbok 1973 (sid. 70-71):

”Det låter som en självklarhet att vi inte kan reducera verkligheten (tron, min överför.) till naturvetenskapliga fakta; men mycket av den verklighetssyn som dominerar i nutidens samhälle innebär ju ingenting annat än detta (”naturlag”, min överför.) Vi möter den i det helt avpersonifierade (brist på det personligt profetiska, min överför.) språket i exempelvis Statens Offentliga Utredningar. Det är en verklighetssyn som i allt väsentligt har utgått från naturvetenskapen, och som förmodligen får allt större giltighet i vår byråkratiserade tillvaro (samfunds- och mallbestämd predikan, min överför.), men naturvetenskapen själv håller på att utvecklas i en annorlunda riktning. Att sprida kunskap om detta måste vare en av utvägarna om vill undvika ett helt igenom teknokratiskt och avpersonifierat samhälle (ofria församlingar, min anm.).”

”AKADEMISK” OTRO

Kompletterar med Anders Gerdmars analys av kritik mot Bibeln i boken ”Det står skrivet” (sid. 382) – utan att jag för den skull har tagit in av honom som stöd för min övriga text – där han poängterar vikten av att stå upp för Bibelns fullständiga galleri av personer och händelser, även om det i församlingsbygge och själavård därmed medför kamp och förakt utifrån ”akademisk” otro: ”Jag kan inte se annat än att man rycker bort väsentliga delar av den kristna trons fundament då 1 Mos 1-3 fungerar som en varp i Skriften från första till sista sidan, där paradiset är tillbaka. Jag kan förstå om agnostisk eller ateistisk teologi inte ser några problem med en mytologisk tolkning – men det är ingen kristen position. För man måste vara medveten om att när man släpper Bibeln som grund, även om man stöter på patrull från Upplysningsteologin eller Universitetskanslersämbetet (ja, en teologkollega frågade mig med anledning av Adam & Eva-debatten på Face Book: ”Vad säger Högskoleverket?” – precis som om detsamma skulle ha ett slags överordnad roll som ”övervetenskap”), så får det konsekvenser för både dem som utbildas och för dem som ska leda, alltså direkta pastorala konsekvenser.”

#Sigvard Svärd #Krig #Undervisning

0 kommentarer

Kommentera