Himmelska förlagor ur evigheten – Gudstjänst: ett Guds tecken (oth) i tiden

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Seriösa och genomtänkta bilder av Guds ord/Bibeln, har tveklöst fördelar, men är samtidigt behäftade med svaghet och brister. Och i sig är de inte heliga, lika lite som symboler och ikoner. Inget föreställande är likvärdigt med originalet (Jesus som ställföreträdare är något annat). 

Men Gud kan bruka jordiskt/mänskligt så att det tillfälligt blir som ”helgat”. Ungefär som när han 200 år i förväg genom Jesaja (45:1), uttalade namnet ”sin smorde” om den kommande persiske/hedniske kungen, Koresh [Cyrus], aktiv på 500-talet f.Kr. Vilken skulle bli Guds redskap till att frigöra judafolket ur den 70-åriga babyloniska fångenskapen och möjliggöra återuppbyggandet av templet i Jerusalem: ”Så säger Herren till sin smorde, till Koresh vars högra hand jag har fattat”. Profeten Esra skriver i 1:1, att Herren ”påverkade” kungens ”sinne” till denna handling. (Alla bibelcitat i detta material är ur Svenska Folkbibeln 2015, om inget annat anges.) 

VÄVERSKAN TILDA

Över huvud är det ställt inom rimlighetens gräns, att Gud har ”färgat” av sig; gjort ”avtryck” av sig själv i sin skapelse, men även allegoriskt gjort sig ”synlig” i somligt vi människor presterar. Några bilder från idrott, har tex. tagits in i Bibeln. Mina tankar går i överförd mening till Jes 6:3: ”Hela jorden är full av hans [Herrens] härlighet.” I Rom 1:20, blir det klarlagt att Gud har uppenbarat sig i världen för människosläktet: ”Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de [de otroende] utan ursäkt.” Paulus går riktigt långt i sitt tal på Areopagen i Aten (Apg 17:23), då han refererar till ett avgudaltare de hade med orden: ”När jag gick omkring och studerade era gudabilder fann jag nämligen också ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Den ni tillber utan att känna, det förkunnar jag nu för er”, och hans predikan slutar med hänvisning till Jesus. 

En trasmatta kan exempelvis användas som en metafor på Bibeln. Tre basfaktorer är absolut nödvändiga vid framställan av en trasmatta: 1) Vävstol med ett antal olika tillbehör, stora som mindre, 2) Längst- och breddgående varp/kraftig tråd, samt längdklippta klädtrasor, 3) Skytteln med vars hjälp insticket bland varpen görs, som föregår (de två) slagen med bommen – likt ett ständigt upprepat korstecken: från höger genom varpen ut till vänster, och så nedslagen med bommen; från vänster genom varpen ut till höger, och så nedslagen med bommen – som ett eko från hammarslagen på Golgata. 

Tant Tilda i den lilla byn Möcklehult, mellan Växjö och Värnamo, var anlitad väverska när jag växte upp där. Man beställde trasmattor av henne. Antingen hade beställaren själv i förväg klippt trasor i längder av utslitna kläder, lakan och fläckade dukar – lättsamt sytt samman dem och rullat till nystan. Eller så gjorde Tilda det också, och tog betalt därefter ihop med bredden och meterlängden på mattan/mattorna. Som en liten knatte hjälpte jag Tilda flera gånger med att rulla de klippta tygremsorna (om det inte redan var gjort av kunden) till nystan och lade ner i en pappkasse eller i en näverkorg, inför att de med en besman skulle vägas till kilovikt. 

Av utrymmesskäl rullades nystanen korsöverlappat ganska hårt. Det hände att jag fick göra om för svagt rullade nystan. Det mer delikata uppvirandet på skytteln (laddningen), gjorde däremot tant Tilda själv. Som kuriosa: Det vävdes även trasmattor i mitt hem, då av mormor eller mamma. Men det var som roligare att gå till Tilda och hjälpa till, än att göra det i den välbekanta och mer kravfyllda hemmamiljön. 

BIBELN

En trasmatta kan bestå av olika tyger, olika färger, mycket eller mindre av en sort – allt för att få till ett uttänkt (designat) mönster och en önskad storlek. Men trots alla olika ingredienser, är mattan ett stycke i färdigt skick. I sammanhanget är det intressant att ta in följande (Joh 19:23-24): ”När [de romerska soldaterna] hade korsfäst Jesus tog de hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en för varje soldat. Men livklädnaden var utan sömmar [likt översteprästernas], vävd i ett enda stycke [av vitt garn] uppifrån och ner. Därför sa de till varandra: ´Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som ska få den.´ Skriften [Ps 22:19] skulle nämligen uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna.” 

Guds ord/Bibeln, anser jag, kan liknas vid en trasmatta, och har blivit till via tre absoluta kriterier (symboliskt tänkt): 1) Fadern (vävstolen med tillbehör), 2) Sonen (varpen och de klippta trasorna), 3) Anden (inslaget med skytteln, samt bomslagen). Och Bibeln består av 66 böcker, med skillnader i innehåll, längd på text och bredd på antal adressater. Överfört kan det senaste illustreras genom trasmattas färg och mönster. En trasmattas vävare, kan då metaforiskt stå bild för författaren av en bibelbok. 

”BIBELBETJÄNTER”

Bibelns författare fick först texten/orden av gudomligheten, skrev sedan själva ned den, eller hade hjälp av ”skrivarbetjänter” – skrivare i någons ställe, anonyma ”upprepare”. Sättet var vanligt i den dåtida världen vid hov, förhandlingsbord och författarskap. Men det rörde sig inte om talskrivare, som en politisk partiledare i modern tid håller sig med – och som skriver ut eget komponerat åt ”fullmaktshavaren” utifrån partiets aktuella politik.  

Nej, men dessa erkänt betrodda ”bibelbetjänter” tecknade ner önskad text efter muntligt diktamen av ”ämnesägaren” – som medförde att det kunde uppfattas i språk, skrivförmåga och formuleringskonst, som vore det fler författare till en och samma bok. För övrigt går det att hänvisa till ytterligare funktioner inom det aktuella området, exempelvis ”avskrivare”, ”uppskrivare” och ”minnare”/”ihågkommare”. Däremot fick det inte i jude-kristen kontext, förekomma ”omskrivare” av erkända skrifter; det som fått epitetet ”kanon” fick inte omarbetas. Borttag eller tillägg var till förskräckelse förbjudet. Hör följande i jämförelse (Upp 22:18-19): ”För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag [Jesus]: Om någon lägger något till dessa ord, ska Gud [Fadern] lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok. Och om någon tar bort något från orden i denna profetias bok, ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok.”

Kan inte låta bli än att också citera 2 Mos 4:15-16, om Arons gudsuppdrag att gå inför farao i Mose ställe: ”Du [Mose] ska tala till honom [Aron] och lägga orden i hans mun. Och jag ska vara med din mun och hans mun, och jag ska lära er vad ni ska göra. Han [Aron] ska tala i ditt ställe till folket, och du [Mose] ska vara hans Gud.” Detta förstärks i 7:1-2: ”Men Herren sade till Mose: ´Se jag sätter dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. Du ska tala allt jag befaller dig. Sedan ska din bror Aron tala med farao om att släppa Israels barn ut ur sitt land.” Det citerade är så starkt och ofattbart, att det hisnar i tron. 

KRITISK ”FORSKNING”

S.k. vetenskapsbaserad teologiforskning, menar vid akademiskt pågående ”problematiseringar” av Bibeln – att tex. profeten Jesaja bok, utgörs av tre olika Jesaja-gestalter som författare, i stället för bara en. Men dylika ”forskningsresultat” behöver ingen troende kristen gå på/bekänna sig till. Fler böcker i Bibeln har råkat ut för liknande omdöme. Konstaterar i förloppet, hur det faktiskt lyder hos Paulus i 1 Kor 16:21: ”Denna hälsning skriver jag, Paulus, med egen hand [ung. utan hjälp av min ”betjänt”].” Och samma heter det i Kol 4:18: ”Här skriver jag, Paulus, min hälsning med egen hand.” 

Att en ögonsjukdom skulle vara orsaken till att Paulus gör denna markering (om eget ”undertecknande”), med koppling till det som framställs i 2 Kor 12:7-10 – där han hänvisar till att ha fått ”en tagg i köttet”/en återkommande ängel från Satan som ”slår” honom, för att han inte ska förhäva sig i sin betydande gudskallelse – det är teologiskt tunt. Det är förstås inte uteslutet, men ändå ganska malplacerat i kontrast till Paulus drastiska missionsresor, förföljelsevåldet mot honom, och hans framträdande i försvarstal inför både judiska och romerska myndigheter. 

OM SJUKDOM

I anknytning till ovanstående, känner jag mig föranledd påminna om, att en sjukdom onekligen kan vara/bli ett Guds beskydd mot något man som en Jesu lärjunge kan råka ut för – vilket kan medföra att man gör avsteg från Guds vilja och planer. Men motgång kan faktiskt ingå i Herrens fostran, som det är skrivet i Jak 1:2-4: ”Räkna det som ren glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika slags prövningar. Ni vet ju att när er tro prövas ger det uthållighet. Och låt uthålligheten leda till fulländad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist på något sätt.” Och i 1 Petr 1:6-7 är det skrivet: ”Var därför glada, även om ni en liten tid måste utstå olika prövningar. Äktheten i er tro är långt mer värd än guld, som är förgängligt men ändå prövas i eld. På samma sätt prövas er tro för att sedan bli till lov, pris och ära när Jesus Kristus uppenbarar sig [vid sin andra tillkommelse].” 

Fortsättning följer i 4:12-16: ”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom för att prövas, som om det var något oväntat som hände er. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet. Saliga är ni om ni hånas för Kristi namns skull, för härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er. Ingen av er ska behöva lida som mördare, tjuv, förbrytare eller för att han lägger sig andras angelägenheter. Men om någon får lida som kristen ska han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet.” Jesus uttryckte sig bla. så här i saken: ”Saliga är ni när människor hånar och förföljer er och ljuger och säger allt möjligt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, för er [kommande] lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.” (Matt 5:11-12) 

SKILLDA ORSAKER

Men visst kan en sjukdom också vara en attack från den onda andevärlden, vilket händelsen i Luk 13:10-13 är ett bevis på: ”En sabbat undervisade Jesus i en av synagogorna [på sin väg upp till Jerusalem]. Här fanns en kvinna som haft en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han fram henne och sade till henne: ´Kvinna, du är fri från din sjukdom´, och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud.” Med detta sagt, får vi inte överdriva om det ondas framfart på området – för sjukdom kan uppstå utifrån mänsklig svaghet av för lite kroppsövningar eller för mycket stress. Hit får tex. också hänföras påverkan av miljö och klimatförändringar. Men att Paulus kämpade med en ögonsjukdom, finns inget i någon av NT:s bibelskrifter som antyder. Paulus var både talare, läsare och skrivare. Observera Paulus önskemål till Timoteus från fängelset i Rom: ”När du kommer, ta med dig manteln som jag lämnade hos Karpus i Troas [stad i Mindre Asien]. Ta också med böckerna, framför allt pergamentsskrifterna.” (2 Tim 4:13)

BETECKNINGEN ”OLÄRDA” 

Samma (ur min synvinkel) tveksamma bibelsyn signaleras, som i ärendet ovan, då det handlar om att Jesu lärjungar var ”olärda män ur [det judiska] folket” (Apg 4:13). Visst de var fiskare som Johannes, snickarson som Jakob (Jesu biologiske bror) osv. Men genom tidevarven har det aldrig varit en väckelsekristen uppfattning, att tex. de båda omnämnda apostlarna inför gudomligheten – haft anledning att försvara ”sina” författargärningar. Inte Johannes rika litteratur (evangeliet, tre brev, Uppenbarelseboken), ej heller Jakob angående sitt brev (dessutom föreståndare för den stora församlingen i Jerusalem). 

Det framgår med tydlighet i Bibeln, att det som står där – oavsett skrift och författare – är helt tillförlitligt. Hör exempelvis Rom 15:4, av Paulus ca. år 57 e.Kr.): ”Allt som har skrivits tidigare [dvs. hela GT, Jakobs brev från ca. år 45-50, Paulus 1:a och 2:a Tessalonikerbrevet, Galaterbrevet, vidare 1:a och 2:a Korinterbrevet från ca. år 50] är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger.” Så det rör sig om att i tro på och förvissning om Guds ords tillförlitlighet – hålla på och hålla ut – vare sig motståndet kommer från personifierad ondska, eller ondska ”framsläppt” via något digitalt/AI-artificiellt. Djävulen är djävulen, oavsett hur han är ”klädd” eller ”låter”.  

När beteckningen ”olärda män ur folket” används, då ska det ställas mot det andliga och sociala ”förmyndarfolket” som kallades för skriftlärda, fariseer och sadukeer (i någon mån även ökenesserna), lagkloka och rådsherrar. Dvs. de som räknades till ”Israels lärare” (Joh 3:10), antingen betitlade utifrån sin prästerliga eller rabbinska skolgång i judisk historia och hebreiska språket. Fast dessa uppräknade grupper inom dåtidens judendom, hade ingen formell högre utbildning vid teologiska läroverk. 

(Jfr. Ingemar Glemmes och Dorothea Rosenblads bokverk: ”Kungar och Fariseer”, samt Daniel Rops skrift: ”Dagligt liv i Palestina på Jesu tid”. Men med den senare boktiteln utskriven, måste det i hast präntas ner: att Palestina som namn på Israels landyta, inte fanns på Jesu tid. Först efter Jerusalems förstöring år 70 e.Kr. myntades namnet, och då inom det romerska världsherraväldet. ”Palestina” är inget annat är en latinpåverkad form av ”Filisteen”. Folket filisteerna hade sitt säte där (1 Mos 21:32-34), och kallas numera för Gazaremsan. Palestinier är likvärdiga med de arabiska ismaelliterna efter sonen Ismael, som Abraham fick med Saras egyptiska slavinna, Hagar (1 Mos 16:16). Ismaels tolv söner bodde i tält och byar mitt emot varandra med Akabaviken mellan sig, nere i arabiska öknens södra del och i området Sinai (1 Mos 21:20-21, 25:12-18). Ismaelliterna blev aldrig en folkgrupp, som levde bland Israels tolv stammars geografiska områden i Kanaans land; beräknat från området Simeon i söder – via Jerusalem och sjön Genesaret – till området Dan i norr.)   

LEVITISKA UPPDELNINGAR

Isaks son Jakob i GT hade i sin tur en son med namnet Levi. Genom honom kom (1) den levitiska tempeltjänarlinjen att av Herren upprättas inom judendomen (4 Mos 3:12-13). Småningom kom den även att (2) utgöra en del av den ”politiska” kungatjänsten inom Israel (1 Mos 29:34, 4 Mos 18:7, 5 Mos 10:8, 1 Krön 26:29-30). 

Som nummer tre (3) i Levis stams tjänstefunktion, blev den profetiska med Mose bror Aron, vilket också systern Mirjam var i tidigt i tjänst med, efter uttåget ur Egypten (2 Mos 7:1-2, 1 Krön 25:1, 6-9, 2 Mos 15:20-21). Mose uttalade vid ett särskilt tillfälle en önskan, att alla Herrens folk blev profeter, ”genom att Herren lät sin Ande komma över dem” (4 Mos 11:26-30). Då vi i den bibliska historien kommer fram till 800-talet f.Kr., hade det uppstått särskilda profetskolor både i Betel och i Jeriko (2 Kung 2:1-18), med högt förtroende för profeterna Elia och Elisha bland lärjungarna. Rabbinen Adin Steinsaltz anger i sin skrift: ”Talmud – en introduktion”, att beteckningen ”profeternas barn” var vanligt om profetlärjungar – då de kom nära sina lärare i skolorna, eftersom de ägnade sig ”både åt förberedelser inför erhållandet av gudomlig inspiration, liksom åt ett intellektuellt system som underlättade dessa erfarenheter”.  

För det fjärde (4) utvecklades den prästerliga tjänsten, med start i Aron, i vilket det (5) översteprästerliga ämbetet ingick (2 Mos 28:1-4, 3 Mos 21:10-12, 2 Krön 19:11). En sjätte (6) grupp som hörde till Israels församlingsliv, var ”de äldste” (3 Mos 4:15, 4 Mos 11:16, 1 Sam 16:4-5), men också (7) ”fäderna”/”de gamle” (Matt 5:21, Gal 1:14, Hebr 1:1). Och vi får inte heller (8) glömma bort Stora rådet/Rådet (hebr. Sanhedrin) med dess rådsherrar (Joh 3:1, 7:48, Luk 11:47, 24:20, Mark 15:43). Det synes som att Stora rådet, inte endast var (enligt Daniel Rops) ”judarnas interna regering och högsta domstol, utan också en religiös akademi, där man studerade de högsta teologiska frågorna men ofta nog också den mest anspråkslösa och jordbundna tillämpning av buden. I själva verket ingrep de överallt.” 

FLÖT SAMMAN

Historiskt hade mycket i den aronnitiska prästtjänsten och Levi stams flerfacetterade funktion, flutit in i varandra. Men separationen på Jesu tid mellan präst och levit, var närmaste sett konsekvent. De höll inte samman; sågs helst inte ihop. Se hur först prästen och sedan leviten gick förbi den slagne mannen i Jesu liknelse om den barmhärtige samariten (Luk 10:31-37). De ”riktiga” prästerna hävdade att de var sadokiter, av Sadok, som politiskt tillsattes av kung David (2 Sam 8:17), vilka ”ensamma” skötte gudstjänsterna – medan leviterna fick vara deras tjänare. Någon har uppskattat antalet personer i den komplicerade tempelceremonin i Jerusalem till 20 000, när den var som störst. 

Vigning till tjänst med smörjelse av olja var vanligast, och viss tjänst lottades fram. Hör tex. om Johannes Döparens föräldrar (Luk 1:5-10): ”På den tiden då [edomiten] Herodes var [lyd]kung i Judeen fanns i Abias prästavdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru var av Arons släkt och hette Elisabet. Båda var rättfärdiga inför Gud och levde fläckfritt efter Herrens alla bud och föreskrifter. Men de hade inga barn, eftersom Elisabeth var ofruktsam och båda var till åren. En gång när turen kom till Sakarias avdelning och var i tjänst som präst inför Gud, fick han vid prästernas sedvanliga lottning uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Vid tiden för rökelseoffret stod allt folket utanför och bad.” 

En fristående kategori – vid sidan av Stora rådet, präster och leviter – hade succesivt utvecklats i Israel. Det hade börjat med ”profetskolorna” och sedan vuxit ut. I Stora rådet ingick rabbiner, skriftlärda, lagkloka, fariseer och tex. sadukeer (esseerna höll sig mer för sig själva i öknar och grottor; efterhand även i kloster). Dessa betraktade sig själva, vilket också folket i stort gjorde, som att religiöst stå över den prästerliga- och levitiska tempeltjänsten. Men det var trots allt inte ovanligt att dessa ”institutioner” – en reglerad/bunden och en fristående – vävdes samman i avgörande lägen. Och det som kom att inträffa var, att Stora rådet allteftersom mer och mer övertogs av rabbiner, skriftlärda och lagkloka. 

Även om tjänsterna rabbiner, skriftlärda och lagkloka var sammanfogade, existerade dock en viss skillnad. Bland de skriftlärda kunde någon av folket få titeln Rabbuni/Rabbi (hebr. rab ”förstå”, uni ”många”) – således en mästare på lärare i mångfald. Denna benämning är den närmaste det går att komma nutida teologiskt ”doktorat” eller professorsutnämning. 

EGNA LÄRJUNGAR

Alltså, det gick att sitta vid en från templet helt fristående rabbins (mästares) fötter, tills denne ansåg att en av hans lärjungar var mogen för att själv börja kalla sig ”skriftlärd”/”lagklok”, och utifrån den inhämtade kunskapen av ”sin” rabbin och påbyggd erfarenhet – bilda ”rabbinskola” med egna lärjungar. Rabbi, var egentligen inte någon sakral titel, utan så benämndes den som kring sig samlade (lyckades samla) lärjungar/lärlingar oavsett sammanhang. Den som tog till sig några ”oinvigda” i syfte att undervisa dem och praktiskt förevisa: var en lärare/blev en mästare för dessa även, om grunden var världslig. 

Det gällde därför inte enbart Jesus eller för den del Johannes Döparen (jfr. Luk 11:1, Joh 4:1-2), i förhållande till sina lärjungar om tro, bön och mission. Utan kunde lika gärna knytas till en politisk grupp, en naturtillvänd förening eller en ockult krets. Fanns det bara en ledare samt lärjungar (efterföljare), var saken klar. Den mest kände gudstroende rabbinen i Israels historia hette Hillel. Han levde på Jesu tid. Och det är inte orimligt att just han var en av lärarna som Jesus vid tolv års ålder, mötte i templet då han sökt sig dit utan föräldrarnas kännedom (Luk 2:46-47): ”…efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt bland lärarna [obs. ej präster] och lyssnade på dem och ställde frågor. Alla som hörde honom [det verkar som att allt plötsligt hade vänts upp och ner i templet; gränsen kanske inte ens märktes när den passerades] häpnad över hans förstånd och hans svar [det kan uppfattas som att Jesus redan här, vid tolv års ålder, var i början på ett rabbinskap; var i förberedelsen till en Rabbuni].” 

De judiska synagogorna från 200-talet f.Kr., var till skillnad från templet, mindre byggnader med framsidan riktad mot Jerusalem/tempelberget, där Torahn varje sabbat lästes och utlades. En synagoga, som också kunde förläggas till en bostad, leddes av en föreståndare som vanligtvis var en rabbin, men som till sin hjälp hade ett biträde (lärjunge till rabbinen) som skötte om att bokrullen för dagens läsning låg framme. Denne kunde även sköta vaktmästarsysslor (eller av annan lärjunge). (Jfr. här några texter kring frågan om synagogor: Luk 4:14-30, Matt 23:34, Joh 18:20, Apg 18:7-8). 

APOSTELN PAULUS

Funktionerna/tjänsterna, som jag beskriver här – var både skilda åt och flöt ihop, vilket gällde (1) inom tempeltjänarna, (2) inom det fristående ”rabbinatet”, liksom (3) inom båda tillsammans. Observera i Bibeln hur det kunde förhålla sig, vilket exempelvis framkom när Petrus med flera apostlar stod inför judiska Stora rådet efter att ha predikat i namnet Jesus på Jerusalems gator och torg – något de fortsatte med i sitt försvarstal (Apg 5:34-42): 

”När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem. Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund och sade sedan: ´Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. För en tid sedan kom Teduas och menade sig vara något [mot romarna], och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad [av romarna], och alla som trodde på honom skingrades och försvann. Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror [mot romarna] och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades.

Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud.´ De lät sig övertygas. När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. Varje dag fortsatte de att undervisa i templet [i de två möjliga delarna: förgården och de heliga] och i hemmen förkunna evangeliet om att Jesus är Messias.” 

RÅDSHERREN NIKODEMUS

Att det fanns en längtan bland ”Israels lärare” efter en djupare förståelse av Torahn och frågan om Messias, det kan konstateras vid Jesu samtal med rådsherren Nikodemus (Joh 3:1-12): ”Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Han kom till Jesus en natt och sade: ´Rabbi, vi vet att du är en lärare som kommer från Gud. Ingen kan göra de tecken som du gör om inte Gud är med honom.´ Jesus svarade: ´Jag säger dig sanningen: ´Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.´ Nikodemus sade: ´Hur kan en människa bli född när hon är gammal? Hon kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?´ Jesus svarade: 

´Jag säger dig sanningen: Den som inte bli född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött [jordiskt], och det som är fött av Anden är ande [himmelskt]. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.´ Nikodemus frågade: ´Hur kan det gå till?´ Jesus svarade: ´Du är Israels lärare. Förstår du inte det här? Jag säger dig sanningen: Vi [den gudomliga treenigheten] talar det vi vet och vittnar om det vi har sett, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska [andligt om historien, skapelsen, mm.], hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska [talar andligt på ett överjordiskt vis]?´” 

HEBREISKA

Och en annan sida av myntet: Då Paulus efter en missionsresa var tillbaka i Jerusalem och undervisade i templet, reagerade judar från Asien och en folkmassa grep honom och släpade ut honom ur templet. När den romerske befälhavaren för garnisonen hade tagit över [därmed blev det ett romerskt ärende], belagt Paulus med dubbla handbojor och bestämt att han skulle föras till den romerska fästningen [sannolikt Antoniaborgen] hände bla. följande (Apg 21:37-40, 22:1-5):  

”Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: ´Får jag säga något till dig?´ Han svarade: ´Du kan ju grekiska! [vanligtvis talade judar arameisk, fast även grekiska, förutom skolinlärd hebreiska]. Då är du inte egyptiern som gjorde uppror [mot oss den romerska makten] för en tid sedan och fick med sig de fyratusen knivmännen ut i öknen?´ Palus svarade: ´Jag är jude från Tarsus i Kilikien [Cilicien, nuvarande Turkiets sydöstra del], medborgare [i en annan situation tar Paulus även upp om sitt romerska medborgarskap] i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket.´ Befälhavaren gav sin tillåtelse. Paulus ställde sig då på trappan och gav tecken med handen åt folket [judar]. De blev tyst, och han talade till dem på hebreiska [!] och sade:´Bröder och fäder! Hör vad jag nu har att säga er till mitt försvar.´ När de hörde att han talade på hebreiska [!] blev de ännu tystare. Och han fortsatte: ´Jag är jude, född i Tarsus i Kilikien och uppvuxen här i staden [Jerusalem]. Vid (rabbinen] Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i våra fäders lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni alla här i dag. Jag förföljde den Vägen ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. Det kan översteprästerna och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna [synagogsrådet] i Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem [hit] till Jerusalem där de skulle få sitt straff.´” 

Skjuter in ett exempel på den kritik som i modern historia riktas mot Paulus för att vara antijudisk, men som jag menar faller pladask vid läsning av Paulus försvarstal ovan. Notera den mot Paulus, negativa/osanna åsikten, i juden Bernhard Tarschys bok ”Om det judiska”: ”Antijudisk riktning fick den nya förkunnelsen genom aposteln Paulus, som omvandlade kristendomen till religion och kyrka som medvetet skilde sig ut ur judendomen.”  

INTE OKUNNIGA

I fråga om huruvida judar mer allmänt kunde förstå och tala hebreiska, synes det ha varit mer ett faktum än tvärtom. Det är inte bortom rim och reson att ta med en händelse vid Jesu korsfästelse (Joh 19:19-21): ”Pilatus lät också skriva ett anslag som sattes upp på korset. Där det stod skrivet: ´Jesus från Nasaret, judarnas kung.´ Anslaget lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus blev korsfäst låg nära staden och texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska.” 

Enbart denna text kan knappast anses som bevis för att många judar talade och förstod hebreiska. Men lägg till mötet mellan Maria Magdalena och den uppståndne Jesus utanför den tomma graven, hur hon i överraskningens stund använder ett hebreiskt ord och inte arameiskt eller grekiskt (Joh 20:16): ”Jesus sade till henne: ´Maria.´ Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska: ´Rabbuni!´- det betyder lärare.´ (Jfr. också Mark 10:51.) 

Än mer uppenbart är det att ett stort antal judar var bevandrade i hebreiskan (se det vi tidigare tog del av i Apg 21:27-40, 22.1-5), nämligen att Paulus talade till den judiska folkmassan på hebreiska. Inget tyder på att språket i Paulus långa tal, om hur han mötte Jesus, lät döpa sig osv., gick över huvudet på de närvarande. Hör hur det är formulerat i Apg 22:22-23: ”Så långt hade de lyssnat på honom [hans tal på hebreiska], men nu ropade de högt: ´Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!´ De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.” 

I JÄMFÖRELSE

Låt oss komma ihåg – att även om fiskaren, sedemera evangelisten/aposteln Johannes och snickarsonen Jakob, alltså en av Jesu biologiska bröder – som efter första pingstdagen blev föreståndare i den stora Jerusalemförsamlingen var från det fattiga och föraktade Galileen och således hade ”enkla” yrken i jämförelse med skriftlärda – så betydde inte det att de var okunniga om sin judiska historia, eller att saknade läs- skriv- och intellektuell förmåga. Med största sannolikhet talade inte judiska män hebreiska i vardagslag, fast många redan som sexåriga pojkar i templet eller i någon synagoga, hade börjat lära sig läsa – och då med start i Moseböckerna (Torahn/Lagen), och skulle vid tolv års ålder, ur minnet kunna citera långa stycken (se Jesus vid just tolv års ålder i templet). Vardagsspråket bland judar var som sagt arameiska, och många i Galileen talade också grekiska. Men hebreiska var inget avställt språk. 

POLITISKA SKEENDEN

Efter den babyloniska fångenskapen 536 f.Kr., kom det persiska väldet med kung Koresh att styra över Mellanöstern, Israel inräknat. (Konsekvent avstår jag från att använda namnet Palestina på gamla Kanaans land, som av Herren blev Israels land.) I spåren av det persiska väldet, följde den makedoniskt-grekiska (hellenismen) 332-167 f.Kr, med början genom makedoniern Alexander den Store. När det väldet upplöstes, blev några grekiska kolonier kvar i Israel, vilket medförde att det grekiska språket fann insteg i landet. Fast den politiska och sociala kontrollen, togs nu över söder ifrån av Egypten (Alexandria/ptolemeerna). Men det varade inte så länge. Syrien (Antiokia/selekuderna), visade sig vara krigsstarkare och låg förmånligare till vid Israels norra gräns, så av de två makterna – kom Syrien med Antiokus IV att börja härska. Från Syrien och folket arameerna, kom också språket arameiska in i det judiska samhället. Det judiska mackabeerupproret började 170 f. Kr. och höll på till 103 f.Kr., då det slogs ner av Syrien. 

ROMARRIKET 

När det växande romarriket tog makten i Mellanöstern, gjorde de år 63 f.Kr., Israel till en av sina provinser. Dessutom lät de tio städer öster om Galileiska sjön (Genesaret) och floden Jordan ända ned till mitt emot Jerusalem, få existera som ett ”friförklarat” statsförbund under det grekiska namnet Deka[tio]polis[städer]. Bland dessa tio städer, ingick syriska Damaskus, judiska Gadara (österut: ”på andra sidan sjön”, se Matt 8:21-34), och åtta platser i nuvarande Jordanien: Filadelfia, Rafana, Skytopolis, Hippo, Dion, Pella, Gerasa samt Kanata. I de här områdena blev grekiska ett vanligt språk. 

Ja, kontentan av dessa politiska händelser, var att det fanns judar i Galileen som: (1) talade egyptiska (fast i försvinnande), men framför allt hade (2) syriskt-arameiska slagit igenom, och (3) grekiska hade blivit ett dokumenterat språk i nordöstra och mellanöstra Israel. Med antingen grekiska eller arameiska, kunde Galileiska judar kommunicera över nationsgränserna – både norrut mot Syrien och öst ut mot Basan och Ammon. 

Iaktta just här, Jesajas framåtsyftande profetia i 9:1 (700 f.Kr.), om Guds plan för de galileeiska judarna, blandfolket samarierna, syriska arameer, greker, egyptier: ”Men det ska inte vara nattsvart mörker där nu ångest råder. Förr i tiden lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar ska han ge ära åt trakten längs havsvägen, landet på andra sidan Jordan [väster om Jordan], hednafolkens Galileen.” Profetian uppfylldes med Jesu uppväxt i Nasaret, hans eget boende i Kapernaum (Matt 4:13) och hans utväljelse av galileeiska judar till sina lärjungar. 

FÖRSTA PINGSTDAGEN

Intressant är att ta med den rika språkfloran bland dåtidens judar, som vi påminns om på första pingstdagen – då den helige Ande som en stormvind och med eldstungor föll över de 120 Jesuslärjungarna (Apg 2:5-12): ”I Jerusalem bodde fromma judiska [Messiasväntande] män från alla folk under himlen [Mellanöstern, Mindre Asien, Afrika, Europa]. När dånet hördes samlades folkskaran [hur många tusen?], och alla var skakade eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade frågade de: ´Är de inte galileer [enkla, olärda, fattiga], alla de som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi är parter [”iranier”], meder [makedonier] och elamiter [perser], vi bor i Mesopotamien [Assyrien], Judeen och Kappadokien [nuvarande centrala Turkiet], i Pontus [nuvarande nordöstra Turkiet] och Asien, i Frygien [nuvarande centrala Turkiet] och Pamfylien [nuvarande södra Turkiet], i Egypten och trakterna kring Kyrene i Libyen, vi är inflyttade från Rom, vi är judar och proselyter [judar i förskingring som antagit judendomen], kretensare [greker] och araber – ändå hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar!´ De var alla häpna och förvirrade och frågade varandra: ´Vad kan det här betyda?´” 

KEDJEREDAKTION 

Beträffande NT, heter det just från Paulus till hans andlige son Timoteus i 2 Tim 1:13-14, 2:1-2: ”Som mönster för en sund förkunnelse ska du ha de ord som du hört av mig, i tro och kärlek i Kristus Jesus. Bevara det goda som anförtrotts dig genom den helige Ande som bor i oss [både hos dig och mig, som ett trons samförstånd]…Mitt barn, hämta nu [1] kraft i den nåd som finns hos Kristus Jesus. Det du har hört av mig inför många vittnen ska du [2] anförtro åt [andra] pålitliga personer som i sin tur [3] ska undervisa andra.” Här uppmanar Paulus till handling som kan liknas vid en kedjereaktion. 

(Kuriosa: Som tioåring höll jag med rätt många, vad som kallades för rackartyg. Här ett sådant minne: En herrcykel stod utanför Ekströms skoaffär i Lammhult. Smygande men hastigt tog jag mig till cykeln, och tryckte fast tre-fyra knallkorkar på de synliga kuggarna nedtill på drevet. Gömd inväntade jag sedan att cykelägaren kom ut ur butiken och trampade i väg. Ett smatter skulle höras som följd av att knallkorkarna i tur och ordning trycktes mot kedjan. Fast det blev aldrig så: Kuggarna med korkarna träffades av kedjan så fort att det inte blev ett smattrande, utan mer som ett en enda knall. Minns det som ett snopet misslyckande, trots att mannen steg av cykeln och kollade om han fått punktering.) 

Stegen i ”bevarandet av det goda” hör samman så till den grad, att det kan liknas vid en färdig trasmatta som sitter kvar en stund i vävstolen. Likartat kan ju också en troende människas liv vid dess slut gestaltas, som för kung Hiskia i Jes 38:12: ”Jag har vävt mitt liv till slut som vävaren sin väv, och han [Herren] skär ner mig från bommen.” Ett helt liv består av en mängd händelser och ställningstaganden. Men ju närmre den sista andningssucken kommer för den döende, flyter allt tidigare ihop till ett med nuet. Däremot kan de efterlevande minnas det enstaka och det olika. När i min barndom en trasmatta låg klar på golvet, hände det flera gånger att jag och syskon noggrant tittade på mattan, för att se om vi kunde känna igen plagg, dukar och andra tyger – som först hade klippts till remsor, virats på skytteln och sedan slagits fast mot bommen. Ungefär som vi kunde hitta från trasa till matta, går det att i stort sett följa min tro och förkunnelse tillbaka till mormor, mamma, pappa, farbror Egerth och bla. pastor Holger Johansson (vars barn tog efternamnet Holgersson). Från Holger minns jag särskilt, någon gång i mitten på 1950-talet, en stark och profetisk predikan just över Jesaja kap. 6. 

INGEN VANLIG BOK

Bibeln har och ger det som Gud har valt att den ska innehålla och förmedla, och genom den helige Ande har den troende också fått tolkningsmöjligheter/ förståelsenycklar. Vilket behövs då Bibeln består av flera svårbegripligheter och komplexa avsnitt. Men samtidigt, och framför allt, kännetecknas Skriften av en storslagen variation av berättelser, förkunnelse, uppenbarelser, löften och välsignelser – som i de flesta avseenden bara är att ta till sig, utan att det ens måste vara under en rabbins, pastors eller teologs ledning. Reflektera över hur Jesus uttrycker det i 1 Joh 2:27: ”Men smörjelsen [den helige Ande] som ni har fått av honom [Fadern/Sonen] förblir i er, och ni behöver inte någon som undervisar er. Hans smörjelse [Anden] undervisar er om allt, och den är sanning och inte lögn. Förbli i honom [Fadern/Sonen], som den [Anden] har lärt er.”

Vad vi inte bör framhäva, är att ha blivit färdiga med Bibeln och att den därför kan läggas till handlingarna, likt körskoleboken efter taget körkort. Nej, det är rådligt att ha som beslut/statment och vittnesbörd – att vi nyss börjat läsa och studera Bibeln, fast vi måhända levt med den i många år och inte är svarslösa. Men svaren kan öka i antal och omfång. Tänk på hur det är formulerat i 1 Joh 2:20: ”Ni har fått smörjelse [Anden] från den helige [Fadern/Sonen] och har alla [därigenom] kunskap.” 

Bibeln är ingen vanlig bok, dess historia är ingen vanlig historia – även om människorna på dess blad oftast är ”vanliga”. Men låt oss inte förminska det Bibeln består av; det fullkomliga den andas; miraklerna den kännetecknas av; den profetiska ådern som rinner genom allt skrivet. Bibeln är som ett outömmligt hav, en obeskrivlig mönsterrik trasmatta, en färd ut i gränslös rymd. I Bibeln blandas synligt med ”osynligt”, uppenbart med ”fördolt”, igenkännligt med ”nytt”. Lyssna till Paulus i 1 Kor 2:7-8: ”Nej, vi förkunnar Guds hemliga och fördolda vishet, som Gud från evighet har bestämt ska bli till härlighet för oss. Den visheten har ingen av den här världens härskare känt. Hade de känt den, skulle de [den judiska och romerska makten] inte ha korsfäst härlighetens Herre.” 

GUDSTJÄNST 

Den första gången i Bibeln som ordet/begreppet ”gudstjänst” anförs, knutet till en jordisk sekvens, skedde sammanknippat med att Mose fick Herrens uppdrag 1500 f.Kr., att föra det israelitiska folket ut ur den egyptiska fångenskapen (2 Mos 3:11-12): ”Men Mose sade till Gud: ´Vem är jag, att jag skulle gå till farao och föra Israels barn ut ur Egypten?´ Han svarade: ´Jag ska vara med dig. Och här är ditt tecken (fet text av mig: hebr. oth; ”göra till viljes”) på att det är jag som sänt dig [Mose]. När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni hålla gudstjänst (fet text av mig) på detta berg [sannolikt Sinai/Horeb, sydost från Gosen i Egypten].´” 

Herren hade utvalt/helgat landet Kanaan åt sitt folk. Och i Kanaans land (jfr. 1 Mos 12:1-9), utifrån sin gudomliga planering och beslut – utvalde/helgade Herren också särskilda platser åt dem inom landet. Berget Sinai/Horeb var/blev tydligen ett sådant ställe (här skulle längre fram de tio budorden ges till Mose, se bla. 2 Mos kap. 19). Några förbundstecken i GF hör också till bilden. Allt Guds rikes härligheter som visas/märks på jorden, har sprungit ur Guds förrådshus i det himmelska/det eviga. Detta heliga: ”gudstjänst”, fanns hos Gud, för att därifrån transformeras ner till Israel när tiden var inne – ombildat till bestämd stil och funktion. Även om just ”gudstjänst” är uttalad här till Mose för första gången, hade andan/tonen – varit som aktiverad förut i jordisk miljö. Och det är inget ovanligt i Bibeln, att det som ska bli en höjdpunkt längre fram inom Guds rike, först kommer aningsbart från himlen, innan det dynamiskt förverkligas. Och om man ser efter i Bibeln, får man konstatera att Gud på något sätt förbereder för sina kommande uppenbarelser. Märk hur det blir framställt i Amos 3:7: ”För Herren Gud gör ingenting utan att uppenbara sin hemlighet för sina tjänare profeterna.” Många exempel kan tas, exempelvis fanns redan välsignelsen av ”gudstjänst” i Adams gudomliga uppdrag att ge namn åt alla djuren (1 Mos 2:19): ”Herren Gud hade format alla markens djur och himlens alla fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han [”i gudstjänst”) skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje varelse, så blev dess namn.” I tron går det att ana oth/tecknet, verksamt i förväg, innan begreppet ”gudstjänst” blev uppenbarat i tiden; ”göra [Adam] till viljes” – som ett Guds erkännande att Adam stod i hans tjänst. Vi kan vara övertygade om att när Herren gav uppdraget åt Adam, gjorde denne troligtvis sitt hjärta och sinne – en nervös överlåtelse till Skaparens (djup-dolda) planläggning. 

Lite senare utbrister Adam i hänförelse inför Guds ansikte, om väsendet som plötsligt stod intill honom (1 Mos 2:23-25): ”´Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna [hebr. isha], för av man [ish] är hon tagen.´ Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska [”i gudstjänst”] bli ett kött. Och mannen och hans hustru vara båda nakna utan att vara blyga för varandra.”

Detta gudstjänstaktiga fångas upp av Paulus i Ef 5:25: ”Ni män, älska [”i gudstjänst”] era hustrur, så som Kristus [i gudomlig tjänst] har älskat församlingen och offrat sig för den.” Tilläggas måste göras i ärendet, att i avseende på kärlek i våra jordiska förhållanden, behövs betänksamhet kring att sätta upp krav och ha överdrivna förväntningar. 

GENOM HERREN

När ämnet är ”gudstjänst”, så menar jag alltså, att man kan föreställa sig att sådana tidigt hölls i den bibliska historien – som försmak, fast begreppet ännu inte var ställt. Tar in det första människoparets intima relation, som gav resultatet sönerna Kain, Abel och Set. Märk hur det i varje fall heter i 1 Mos 4:1 om den förste sonen: ”Mannen låg med sin hustru Eva [”i gudstjänst”], och hon blev havande och födde Kain. Då sade hon: ´Jag har fått en man av Herren´ [a.ö. ´fött en man genom Herren´].” Känn liksom av oth/tecknet i förväg; den gudomliga andan av det: ”göra [Adam och Eva] till viljes” – en bekräftelse på att paret gjorde hans vilja trots syndafallets följder.

Småningom fick sonen Set en son, och som det är skrivet (v. 26): ”…och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn. Ett stort steg kan i och med detta ha tagits, till gudomligt förberedd och påverkad gudstjänstutövning på jorden. Det måhända förhöll sig så, att gudstroende människor började samlas till mer ”officiella” gudstjänster, där Guds namn bekändes i bön och tacksägelse, ja, varför inte också i sång och musik. Om det går att binda samman, den tidigare födde Jubal på Kains släktled (den ”avfälliga” linjen), med den gudomliga gudstjänsthistorien – så blev denne Jubal ”stamfar till alla dem som [”jublande”] spelar harpa och flöjt [vilket ju kan ha varit både profant och sakralt]”.

Sättet att utöva ”biblisk” gudstjänst på jorden i förvägstro, fortsätter att växa i uttrycksätt. Snart stiger Hanok (Henok/Enok) fram, han som så utmärkande vandrade (”i gudstjänst”) med Gud i 300 år av sina totalt 365 år i livet (5 Mos 5: 21-24). Därefter blev det dags för den rättfärdige Noa, som hade funnit nåd inför Herrens ögon att (”i gudstjänst”) bygga en räddningsark inför en kommande syndaflod (6:8-9, 22). På det följer den troende Abraham, som på Guds kallelse (”i gudstjänst”) drog med sitt folk till det utlovad Kanaans land, och där offrade på altaren han byggt åt Herren (12:1-9). Profetiskt ser jag i tron oth/tecknet; fast ännu ej givet, men redan verksamt i himmelsk anda: ”göra [de tre gudsmännen] till viljes” – som en bejakelse på att de var sända av Gud i tiden.)

I SHAVEDALEN

Och i fråga om Abraham, så ordnade kungen i Salem en helig samling i Shavedalen eller Kungsdalen (öster om Jerusalem) för Abraham och hans mannar (14:18-20). Denne kung, Melkisedek, var samtidigt [en fristående] ”präst åt Gud den högste”. Han kom [”i gudstjänst”] ut till Abraham med bröd och vin och Abraham gensvarade med att ge Melkisedek ”tionde av allt” han vunnit i en strid med sina 318 krigarmän, till förmån för sin brorson Lot. Jag föreställer mig oth/tecknet i förväg här; innan det vara presenterat för Mose: ”göra [Melkisedek och Abraham] till viljes” – som ett ja till deras gudomliga utvaldhet.) Missa inte heller, i det aktuella temat, Abrahams bönevädjan till Gud för Sodom – där slutet lyder (18:33): ”När Herren hade talat färdigt med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem [”i gudstjänst” menar jag, trots att han inte fått bönesvaret han hoppats på, men det är en del i ett gudstjänstliv – att stå ”i gudstjänst” även när man är frågande till Gud, när motgången och lidandet har trängt på].  

Sedan fortsatte det med Isak och Jakob i flera ”gudstjänster” av skilda orsaker, och snart är vi framme vid Josef i Egypten, israeliten som kommit närmast Faro i makt – och utifrån denna ställning, kunde rädda sin far och sina bröder från svälten i Kannan (45:7-9). Tänk in oth/tecknet också här i förväg; innan det i praktiken blev givet: ”göra [Josef] till viljes” – i ett himmelskt samtycke om hans gudagivna ställning. 

Tiden går, och plötsligt är det dags för Mose att leda israels barn ut ur den egyptiska fångenskapen, och ”gudstjänst” som ett oth/tecken, ”göra [Israel] till viljes” – bekräftas som Guds särskilda folk. I detta avseende, handlar det om att både tänka bakåt till pre(lat.)-evigheten, vidare in i mellan-evigheten (i hebreiskan finns ordet tavek med just betydelsen ”mellan”/”mitt emellan”, motsvarande i grekiska kan vara melsos) och framåt till post(lat.)-evigheten. 

HÖGA VISAN

På 1000-talet f.Kr. kallade sig kung David själv för ”Israels ljuvlige sångare”, samt tillägger [”i gudstjänst”]: ”Herrens Ande har talat genom mig, hans ord är på min tunga.” (2 Sam 23:1-2) Läs också gudstjänstinvigningen av Davids son, kung Salomos tempel (2 Krön 7:6): ”Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren för hans nåd är evig. David lät nämligen (4 Mos 10:10) leviterna utföra lovsången medan hela Israel förblev stående.” Tänk in oth/tecknet; men nu i efterhand från dess ursprung: ”göra [David] till viljes” – i ett erkännande av hans kallelse.

Höga Visan i Bibeln innehåller flera intima kärleksavsnitt, som andas/doftar gudstjänstkultur. Det är inte andligt/teologiskt flum, att räkna in i boken ”Sångernas sång” av Salomo – som att bruden och brudgummen är inneslutna i Guds närvaro och formar sin relation efter det. Lyssna till följande växelvisa tal mellan bruden och brudgummen/kungen (1:12-16): ”Medan kungen håller sin fest [som jag delar med honom [”i gudstjänst”] sprider min nardus[olja] sin doft. Men vän är för mig ett myrragömme [liten påse med väldoftande kåda] som vilar mellan mina bröst. Min vän är för mig en klase [försoningsvita] hennablommor från En-Gedis vingårdar.” Brudgummen: ”Vad du är vacker, min älskade, vad du är vacker! Dina ögon är duvor.” Bruden: ”Vad du är vacker, min vän, och ljuvlig. Vårt viloläger [i ”gudstjänst”] grönskar.” Räkna in oth/tecknet här men i efterhand/som en rot; ”göra [brudgummen och bruden] till viljes” – bifalla deras heliga utväljelse.)

Min fru, Kerstin, gick en gång i början på 2000-talet en kurs i att tala inför publik. Då sammanställde hon och höll ett anförande i ämnet ”Kärlek & vänskap”, vilket fick välförtjänt bifall. Jag gör tillägget, när dessa båda: kärlek och vänskap, ”gifter sig” med varandra i en kristen familj, kan det pågå fortlöpande ”i gudstjänst-handlingar”. 

FRAM TILL JESUS

Efter Höga Visans tid (900 f.Kr.) går historien vidare med Guds egendomsfolk, Sydlandet/Juda och Nordlandet/Israel, in i den s.k. domartiden: ”Debora, en profetissa, hustru till Lappidot, var domare i Israel vid den tiden [ca.1200-talet f.Kr.]. Hon brukade sitta [”i gudstjänst”] under Deborapalmen [uppstått namn] mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd [norr om Jerusalem], och Israels barn kom upp till henne för att hon [”i gudstjänst”] skulle skippa rätt.” (Dom 4:4-5) Känn in oth/tecknet här; som en rot ur pre-evigheten: ”göra [Debora] till viljes” – ett gudomligt ja till hennes tjänst.

Efter detta konstaterande, får vi inte glömma bort profeterna som Herren i tidsordning sände till judafolket – och i någon mån även till andra folk. I efterhand, ”i gudstjänst”, och ur oth/tecknets källa – profeterade exempelvis Elia och Elisha (800 f.Kr.), Jesaja (700 f.Kr.], Jeremia, Hesekiel, Daniel och Sakarja (500 f.Kr.) och Malaki (400 f.Kr.). Det går 400 år, och rätt som står Johannes Döparen vid Jordans strand och [”i gudstjänst”] pekar på Jesus med orden: ”Se Guds Lamm som tar bort världens synd.” (Joh 1:29) Reflektera kring oth/tecknet i efterhand här: ”göra [Johannes Döparen] till viljes” – i ett bekräftande av hans heliga uppdrag. 

I GRUNDTEXTEN

Det hebreiska ordet i GT för gudstjänst kan antas vara shareth av sharath, ”betjäna”. Hit hör också i så fall sharah, ”sända i väg” på Guds uppdrag. Motsvarande i NT:s grekiska, verkar rimligtvis heta threskela, i betydelsen ”dyrkan”/”tillbedjan” – från threskos, ”tjäna” Gud. Självvalt, thelöthereskela, ska det ske, men under ”bävan”; med stråk av ”klagan”. Ett annat grekiskt ord, leiourgia, betyder visserligen ”tjänst”, men inte bestämt förrättande av helig tjänst åt Gud, utan mer ett allmänt uttryck för olika former av liturgier/kulter. De båda aktuella grundtexterna, hebreiska och grekiska, är inte lätta att handskas med. Inte ens lingvister vid bibelöversättningsarbete når alltid identiska mål. Beslut måste bla. tas till vilken av två olika grundtextversioner som ska utgöra underlag: Textus Receptus eller Codex Siniaticus/Codex Vaticanus.  

Biblisk gudstjänst utövas alltså utgående från tro på och tillbedjan/dyrkan av Gud. Och det är tryck på, att gudstjänst aldrig är tvång, utan alltid är ett frivilligt åtagande och deltagande. Försöka duger, men det är inte lätta att föreställa dig Israels barns frihetsupplevelse på det utvalda berget, då deras första gudstjänst som ett Herrens out/tecken hölls. Från dess fot var berget fyllt av uppemot tre miljoner människor. I majoritet judar, men flera andra folk också som följt med i uttåget – ”friköpta” genom blodet av minutiöst utsedda lamm. När israeliterna samlades på berget till gudstjänst, då var det en bekräftelse för Mose att Gud var med honom, och kanske ett erkännande bland folket av Mose som Guds utvalde. Observera följande om Guds unika egendomsfolk i Rom 9:4: ”De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, [GF]förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena.” 

FÖRSTA FÖRBUNDET

Det hade funnits två avgörande förbund före det till Israel: ”Noaförbundet” [rättfärdighet] med sjufärgers-regnbågen som ett tecken (1 Mos 9:8-11), och ”Abrahamförbundet” [tron] med stjärnornas antal som tecken (1 Mos 15:18-21). Men likväl benämns förbundet: Torahn/Lagen, som nummer ett i Hebr 9:1-10:  

”Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom. Ett tabernakel [tält) inreddes med ett första rum om kallades det heliga. Där stod ljusstaken och bordet med skådebröden. Bakom det andra förhänget fanns ett rum som kallades det allra heligaste. Dit hörde det förgyllda rökelsealtaret och förbundsarken, som var helt överdragen med guld. I den fanns en guldkruka med mannat [liknande rimfrost på marken, eller vita korianderfrön när de var uppsamlade; de av mannat bakade tunnkakorna som åts under ökenvandringen, smakade honung, 2 Mos 16:31-33], Arons stav [medtagen från Egypten] som hade grönskat samt förbundets tavlor [de tio budorden]. Ovanpå arken stod härlighetens keruber [statyer av änglar] som överskuggade nådastolen. 

I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året, och då aldrig utan blod [2 Mos 30:10] som bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder [3 Mos 4:1-3, 27-28]. Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består. Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte helt rena samvetet hos den som offrar. Liksom med reglerna om mat och dryck och olika reningar, handlar det bara om yttre regler fram till tiden för en bättre ordning.” (Se också invigningen av det återuppbyggda templet i Jerusalem efter återvändandet från Babel på 500-talet f.Kr.: Esra 6:16-19.) 

NYTT FÖRBUND

Flytta fram till det nya förbundet, omskrivet i NT, här från Hebr 9:11-15a: ”Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma [den ”bättre ordningen”]. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen [inte är jordiskt utan himmelskt], gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. Om nu redan blodet av bockar och tjurar och askan från en kviga kan stänkas på det orena och helga till yttre renhet, hur mycket mer ska då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden? Han har genom den evige [Fadern] framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud. Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund”. 

Det är talande att se hur man i den första kristna tiden gick iväg till andra trakter med evangelium om Jesus (se Apg 13:1-3): ”I församlingen i Antiokia [som uppstått genom de utspridda församlingsmedlemmarna i Jerusalem] fanns det profeter och lärare: Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus [Paulus]. När de tjänade Herren och fastade [”i gudstjänst”] sade den helige Ande: ´Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till.´ Då [”i gudstjänst”] fastade de och bad och lade händerna på dem och skickade sedan ut dem [a.ö. ”lät de dem gå”, tolkat utifrån att den personliga gudskallelsen de fått var främst och avgörande].” Här menar jag, i relief; oth/tecknet som en rot eller en åder ur pre-evig källa: ”göra [Herrens tjänare och församlingen] till viljes” – i ett bifall av deras barnaskap. 

ETT PROBLEM

Grundtexternas ord om gudstjänst, hör alltså hemma med något man erfar sig vara kallad av Gud till att gå in i/att ordna med, och samtidigt känner vilja ställa i ordning för, leda och uppleva – även fast det inte endast är saligt och härligt, utan också har inslag av kamp och strid. Tex. bär våra avskiljnings-vignings- sändnings- vigsel- och begravningsgudstjänster, spår av både det ena och det andra i detta avseende. När frikyrkligheten i Sverige växte fram under 17- 18- och början av 1900-talet, var begreppet gudstjänst ett problem för några av rörelserna. Det sattes i samband med, som man ansåg, stela, sakramentala och andligt livlösa samlingar inom Statskyrkan; med andra ord: formalism. I den ”fria” och ”fromma” sen-pietismen, med personliga och individuella beslut om frälsning, helgelse, baptism och pingstväckelse, sökte man i stället enkelhet, brinnande iver och omvändelse. Samlingarna hölls i vad som kallades för bönehus och kapell, med bibliska namn som tex. Betania, Betel, Filadelfia, Tabernaklet, Saron, Smyrna, Salem, Sion, Ebeneser, Missionshuset (Frälsningsarmén med rötterna i England, kallade visserligen sina lokaler för Tempel, men utmärktes av eldighet och inbjudan till botbänk.)  

OLIKA GUDSTJÄNSTER

I Skriften går det att uppfatta skilda sorters gudstjänster; meningar med sådan. Och då det inte endast samlingar med musik, sång, bön, tal osv., utan också andra aktiviteter på temat. Det begränsas heller inte till antal engagerade: det kan vara många, några få (”två eller tre” i Jesu namn, Matt 18:20), eller bara en enstaka. Iaktta hur Paulus agerar i en av sina personligt hållna ”gudstjänster” (Ef 3:14-15): ”Därför böjer jag mina knän inför Fadern, han från vilket allt som kallas far i himlen och på jorden har sitt namn.” Hjärtats tro, sanning och kärlek, har utan tvekan betydelse. Dock inte absolut avgörande, efter som Herren också ser och erkänner det svaga; har överseende med och vänder sig inte bort från den som tvivlar. Kom ihåg rövaren på korset, för vilken det räckte med så ”lite” – som att be Jesus tänka på honom, när denne kommit till sitt himmelska Rike. Jesu respons löd: ”Idag ska du vara med mig i Paradiset.” 

Här två rätt överraskande exempel på gudstjänster, som var för sig i GT och NT blir belysta: ”Om någon menar sig [i det personliga och mer ”spontana”] tjäna Gud men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, då är hans gudstjänst ingenting värd. Men att [1] ta hand om föräldralösa barn och änkor i deras nöd och [2] hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern.” (Jak 1:26-27) Eller, att inte missa, vad Ef 6:5-9 ger: ”Ni tjänare [som har tron], lyd era jordiska herrar [tex. arbetsgivare]. Visa dem vördnad och respekt med uppriktigt hjärta [”i gudstjänst”], så som ni gör med Kristus. Var inte ögontjänare som försöker ställa sig in hos människor, utan var Kristi tjänare som gör Guds vilja helhjärtat. Tjäna villigt och glatt, gör det för Herren och inte för människor. Ni vet ju att var och som gör något gott ska få sin lön av Herren, vare sig han är slav eller fri. Och ni herrar [som har tron], gör på samma sätt mot era tjänare. Och sluta hota! Ni vet att ni har samme Herre i himlen som de, och han är inte partisk.” Se oth/tecknet här i rotbetydelse, ”göra [de utvalda] till viljes” – som ett erkännande av deras kallelse. 

Men hör också: ”Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige ande som bor i er som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva, ni är köpta till ett högt pris. Ära då Gud med er kropp! (1 Kor 6:19) – ”Låt er inte diskvalificeras från segerkransen av någon som njuter av ”ödmjukhet” och ängladyrkan [threskela angelon], som pratar på om det han har sett och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne.” (Kol 2:18)

GUDSTJÄNSTOFFER

I avseende på gudstjänst, är det på sin plats att ta in vad psalmisten David under GF:s tid skriver i Ps 51:18-19: ”Slaktoffer gläder dig inte [i jämförelse], annars skulle jag ge dig det, brännoffer vill du inte [i jämförelse] ha. De offer Gud vill ha är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar [förringar] du inte, Gud.” Således, inget läge för egoism, stolthet, översitteri, mobbning, elitism och proffsigt snobberi i våra kristna gudstjänster. Hör hur ett samtal utspinner sig i (Matt 9:9-13) hemma hos den ”nyfrälste” tullindrivaren Matteus: ”När Jesus sedan var gäst i hans hem, kom många tullindrivare och syndare och låg till bords tillsammans med Jesus och hans lärjungar. Fariseerna fick se det och sade: ´Varför äter er mästare med tullindrivare och syndare?´ Jesus hörde det och sade: ´Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Gå och lär er vad detta betyder: Jag vill se barmhärtighet och inte offer. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.´”  

Flyttar vi fram till NF heter det tex. i 1 Petr 2:5: ”Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram [trons] andliga offer som Gud tar emot genom Jesus Kristus.” En prästtjänst i bibliskt perspektiv, handlar om att i första akten (1) själv ställa sig inför Gud, och i andra akten (2) föra andra till Gud/samla andra hos Gud. Hör från Kol 3:16-17: ”Låt Kristi ord bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn [”i gudstjänst”] och tacka Gud Fadern genom honom.” Se oth/tecknet i detta som en helig urkraft: ”göra [de kallade] till viljes” – i ett gudomligt samtycke. 

SÄTT ATT TJÄNA

Petrus fortsätter på temat (4:10-11): ”Tjäna varandra [”i gudstjänst”], var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. Om någon talar ska han [”i gudstjänst”] tala i enlighet med Guds ord. Om någon tjänar ska han [”i gudstjänst”] tjäna med den kraft som Gud ger, så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus. Hans är äran och makten i evigheters evighet.” Lägg märke till vad som är skrivet i Luk 8:1-3: ”Därefter vandrade Jesus genom städer och byar och förkunnade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom, och även några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och sjukdomar: Maria som kallades Magdalena – från henne hade sju onda andra farit ut – och Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, samt Susanna och många andra som tjänade dem [”i gudstjänst”] med vad de ägde.” Tänk in oth/tecknet som en rot: ”göra [trons kvinnor] till viljes” – i erkännande av deras utväljelse. 

Termen gudstjänst står för mångtydighet. Efter Herrens kallelse till oss (1) att göra omvändelse från synd och ohörsamhet, och hans påföljande kallelse till oss (2) att i helgelse ställa oss till hans förfogande – så går det (3) att uppfatta nästa fokus som att handa om gudstjänstlivet. Och i detta fokus, först ordna till för gudstjänst, och sedan, inför Gud och åt Gud: hålla/fira/”offra” inom denna gudomliga sfär/samling. Jämför med gudstjänsten efter israeliternas uttåg ur Egypten, som en ”högtid” (2 Mos 5:1). Och då, hur kan det i evangelisk anda/”färg” ske att gudstjänst uppstår; blir ordnat med? Jo, sannolikt kan vi känna igen ett upprepat händelseförlopp: Det (1) infinner sig en känsla av Guds närvaro/hans röst manar (”kallelse”). Vilket (2) följs av ett bejakande (”förberedelse”). Varpå (3) läget är inne för utövandet/själva betjänandet (”samlingen/sändningen”) i Jesu namn. Känn in oth/tecknet här: ”göra [oss] till viljes” – i godkännande av vår andliga ställning.

I HIMLEN 

Här på jorden finns inte förlagan till vårt mångsidiga gudstjänstliv. Nej, det är i det eviga, i det himmelska våra förebilder hittas. Låt oss läsa Upp 4:1-4 som beskriver en situation i den post-(efter)eviga himlen: ”Därefter såg jag, och se: en dörr stod öppen i himlen. Och rösten som jag först hade hört tala till mig som en basun sade: ´Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste ske efter detta.´ Genast var jag i Anden. Och se, en tron stod i himlen, och någon satt på tronen. Och han som satt där liknade en ädelsten, som jaspis och karneol, och runt omkring tronen fanns en regnbåge [inget jordiskt PK] som liknade smaragd. Runt omkring tronen stod tjugofyra troner, och på tronerna satt tjugofyra äldste klädda i vita kläder och med kronor av guld på huvudet.”  

I Anden fick Johannes ”komma upp” och ”blev visad” på framtida händelser. Det är ingen överdrift att påstå att Johannes, i denna hisnande upplevelse, fick vara med om att iaktta och höra från en kommande gudstjänst i den post-eviga himlen, även om det inte benämns som gudstjänst i texten – fast vissa bibelöversättningar rubricerar stycket med: ”Den himmelska gudstjänsten”, andra med: ”Tronen i himlen”. 

Och nog pågår det tex. lovprisning i det eviga, och utgående från det (”mellan”)-eviga just nu under tidsålderns tid (Ps 148:1-2): ”Halleluja! Prisa Herren från himlen, prisa honom i höjden! Prisa honom, alla hans änglar, prisa honom, hela hans här!” Man kan ju undra över vad Paulus egentligen fick se och höra då han vid tillfälle blev uppryckt till himlen (2 Kor 12:2-4): ”Jag vet en man i Kristus som för fjorton har sedan blev uppryckt ända till tredje himlen. Om det var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet. Jag vet att den mannen – om det var i kroppen eller utanför kroppen vet jag inte, Gud vet – blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala.” 

Varför inte lyfta in Jes 6:1-4 (se pastor Holger Johansson sid 15): ”Året då kung Ussia dog [ca. 740 f.Kr.], såg jag [Jesaja] Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en hade sex vingar: Med två [”i gudstjänst”] täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. Och den ene ropade till den andre [”i gudstjänst”]: ´Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet.´ Rösten från den som ropade fick dörrposterna och trösklarna att skaka, och huset uppfylldes av rök.”  

OVANFÖR

Jag kan inte förstå annat, än att bibliskt gudstjänstliv på jorden har sin grund i himlen. Förbilden finns i det himmelska: (1) i pre-evigheten före skapelsen (1 Mosebok kap. 1-2). Sedan följer (2) det eviga livet som pågår nu, ovanför tidsålderns tid. Fundera kring det som är skrivet i Ps 90:2 – om att Gud är ”från evighet […] till evighet” – som om det alltså vore ett mellanläge i det eviga (1 Kor 10:11, Upp 10:5-6). Därefter ”övergår” det (3), till det som kommer att uppfylla post(efter)-evigheten, då med den heliga bruden (förhoppningsvis du och jag (Upp 7:9-16, 19:3-14, 21:1-7) inkluderade. 

Med tanke på det himmelska som grund så talade Herren till Mose om bygget av tabernaklet Israels barn i öknen skulle utföra: ”De ska göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem. Tabernaklet med alla dess tillbehör ska ni göra helt enligt de mönsterbilder som jag visar [!] dig. Så ska ni göra.” (2 Mos 25:8-9) 

Inför bygget av templet i Jerusalem 500 år senare, heter det så trosstärkande (1 Krön 28:11-12): ”David gav sin son Salomo en mönsterbild av förhuset och tempelbyggnaderna och förrådskamrarna, de över salarna och de inre rummen och rummet för nådastolen. Han gav honom en mönsterbild av allt som han hade fått genom Anden [!] för förgårdarna till Herrens hus och alla kamrarna runt omkring för skatterna i Guds hus och förråden för det som helgats åt Herren.” 

Slutligen om de hednakristnas situation ca. 60 e.Kr. (Ef 1:4-6): ”Han [Fadern] har utvalt oss i honom [Kristus] före världens skapelse [!] till att vara heliga och fläckfria inför honom. I kärlek har han förutbestämt oss till banaskap hos honom genom Jesus Kristus, efter sin goda viljas beslut, till ära och pris för den nåd som han har skänkt oss i den Älskade [Sonen].” 

SAMMA TEMA

Alltså, det är i himlen förlagan, det arketypiska för gudstjänstutövning här på jorden/det ur-eviga/ur-klassiska går att hitta. Andan/arten/”luften” har där sin början och sitt ”hem”. Bibeln tar oss inte endast med till den himmelska evigheten ”då”, eller den himmelska evigheten ”nu”, utan vi får gå med Bibeln till evigheten ”sen”. Himlen har det eftersträvansvärda, det vi söker. För det är skillnad på det himmelska och det jordiska, om än gudomligt i sitt ursprung och utflöde. Och i någon mån kan våra församlingars möten och kyrkogudstjänster, med många samlade, eller några få – eller en personlig gudagiven sådan, som mer spontant blir till – vara spegelbilder och återspeglingar av det överjordiska. Både i GT och NT stöter vi på ”temat”. 

Hör från GT: ”Du ensam är Herren. Du gjorde himlarna och himlarnas himmel och hela dess härskara, jorden och allt som är på den, haven och allt som är i dem, och du håller dem alla vid liv. Himlens härskara tillber dig.” (Neh 9:6) Och från NT: ”Sonen är utstrålningen av Guds härlighet och hans väsens avbild, och han bär allt med sitt mäktiga ord. Och sedan han fullbordat en rening från synderna sitter han på Majestätets högra sida i höjden.” (Hebr 1:3) ”Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” (Hebr 9:24)   

Detta heliga ”gudstjänstväsende” (anda/art/kultur): grek. ethelothreskeia, har sänkts ner till trons folk på jorden som en Guds gåva; en gudomlig möjlighet och markör (vapen/erkännande/redskap) – en Guds förlängda arm, en verklighet att överlämna sig åt. Gåvan ”gudstjänst” med oth/tecknet har sträckts ner hit till oss från himlen, och både före det att namnet gudstjänst och tecknet var satt i tiden, går det att följa dess – både outtalade och uttalade välsignelse och maktfaktor. Först via Adam och Eva, därefter tabernaklet i öknen, templet i Jerusalem, synagogorna – och sedan genom NT och in i Uppenbarelseboken. Alltså, det gudomliga – ”i gudstjänst” och oth/tecknet tillhörande – bjuds på visdom och segerkraft att skjuta framför sig, in i alla de sammanhang man som en kristen går in i för att tjäna/betjäna. 

Bo-Krister Ljungberg, teol. dr i exegetik, skriver i sin bok ”Evangelium innan Jesus – Kristusteman i Gamla Testamentet”: ”Tabernaklet, och därefter templet, talade genom hela Gamla testamentet om gudsnärvaro. Den jordiska helgedomen med dess föremål, prästtjänsten och offren var avbilder av något himmelskt som förebådade något kommande. Tabernaklet, och senare templet, var ett evangelium under GTs tid.” 

Det andliga som kommer från Herren till oss, landar först i vårt inre hos oss var och en, likt hur det tex. poängteras i Rom 12:1-2: ”Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er kroppar som ett levande och heligt offer [villigt i Anden] som behagar Gud – er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen [i Anden] av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.” Det påtalade av Paulus här, är själva startpallen/hopptornet. 

STÄLLA IN RÄTT

Skriften uppmanar till att ställa in rätt våglängd (ha rätt app) för gudstjänstliv: ”Synden ska därför inte regera i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som redskap för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som redskap för rättfärdigheten…Så som ni förr ställde era kroppar i orenhetens och laglöshetens tjänst till laglöshet [i detta har jag varit], så ska ni nu ställa era kroppar i rättfärdighetens tjänst till Helgelse [i detta vill jag numera vara].” (Rom 6:12-13, 19) Vidare (Kol 3:23-24): ”Vad ni än gör, gör det av hjärtat, som för Herren och inte för människor [däremot åt andra för deras skull]. Ni vet att det är av Herren ni ska få arvet [Anden nu och Himlen sedan] som lön. Det är Herren Kristus ni tjänar.” 

Vidare (1 Petr 2:4-10): ”Kom till honom den levande stenen, förkastad av människor men utvald och dyrbar inför Gud. Och låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som ska bära fram andliga offer som Gud tar emot med glädje genom Jesus Kristus. Det står ju i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den ska aldrig komma på skam. För er som tror är den alltså dyrbar, men för dem som inte tror har stenen som husbyggarna [skriftlärda och fariseer] förkastade blivit en hörnsten, en stötesten och en klippa till fall. De stöter emot den därför att de inte lyder ordet. Så var det också bestämt om dem. Men ni är ett utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk för att förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förr inte var ett folk [i er syndfulla hedendom] är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet.”  

I den profetiska texten (Upp kap. 4), fick Johannes se in i den öppna himlen och uppleva ett framåtblickande gudstjänstfirande. Ja, och skulle det vara möjligt att se in i himlen just nu, kan vi vara övertygade om att det pågår mäktig gudstjänst vid tronen. Vi kan fullt ut räkna med att de av Gud skapade änglarna/keruberna, samt de andra underbara men ”ofattbara” varelserna (Hes 1:1-25, Kol 1:16) där – håller igång helig tillbedjan/dyrkan, sång och musik till Herrens ära.  

ÄNGLAVÄRLDEN

Måhända läge att något mer bli påmind om den en gång store änglafursten i himlen, kanske den först skapade av änglarna, och som möjlig utövare [”i gudstjänst”] av härlig musik inför tronen. Men det varade inte, utan högmod tog över. Om honom skrivs det först så positivt (Hes 28:13): ”[1] Med guld var dina tamburiner och flöjter utsmyckade, framställda den dag du skapades” – och så i en negation (Jes 14:11): ”[2] Din prakt for ner till dödsriket med dina harpors buller”. I den fallne ängelns efterföljd, men inte direkt med musik på repertoaren, stöter vi exempelvis på Kain och Judas Iskariot. Kain som ursprungligen var en livsgåva från Herren, men som slog ihjäl sin bror Abel. Judas som bland de tolv lärjungarna hade fått förtroendet [möjligen utifrån insikt i ekonomi] att ha hand om kassan, började stjäla ur den (Joh 13:29). Tragisk läsning i alla tre fallen. 

Men riktigt saligt blir det då istället, när vi tänker på änglarna vid Jesu födelse (Luk 2:8-18): ”I samma trakt fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod plötsligt en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste om dem, och de blev mycket rädda. Men ängeln sade [”i gudstjänst”]: ´Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.´ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ´Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människorna som han älskar.´ När änglarna hade lämnat dem och återvänt till himlen, sade herdarna till varandra: ´Vi måste gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta!´ De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. När de hade sett det, berättade de [”i gudstjänst”] vad som var sagt till dem om detta barn. Alla [i trakten] som hörde det förundrades över vad herdarna berättade för dem.” 

Uppmärksamma hur det bildrikt också framställs om änglar i ”gudstjänst” vid Jesu återkomst enligt 14:16, Matt 24:31: ”När en befallning ljuder en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv stiga ner från himlen…Med starkt basunljud ska han sända ut sina änglar, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ända till den andra.” 

GUDS EGEN TJÄNST

Ett steg till måste tas i förståelsen av gudstjänstens (pre)-eviga uppkomst, nämligen Guds egen tjänst. I hans egen tjänst har vi själva urbildernas Urbild, modellernas Modell, kulturernas Kultur, karaktärernas Karaktär. Guds egen tjänst är det arketypiskas Arke. Allt börjar med Gud, bottnar hos honom och landar i honom. Därför blir det så träffande när Paulus skriver i Ef 5:1: ”Ta alltså Gud till föredöme” (här ö. v. Svenska Folkbibeln 1981) – ”Försök nu handla som Gud” (ö. v. biskop Bo Giertz). Dvs., ta inte i första hand goda kristna som förebilder, vilket i och för sig kan vara rekommenderbart, men det är inte tillräckligt bra. Inte heller någon av himlens änglar håller måttet i hänseendet – utan just och endast Gud (gudomligheten). Och i saken bör det stå klart: Det är inte vi gudstroende som har ”patent” på ordet/begreppet gudstjänst, utan Gud. Det/den är hans; den tillhör honom, likaväl som tecknet oth, ”göra till viljes”. Men vi har rätt till att med Bibeln och Andens hjälp, söka föreställa oss hur det var i pre-evigheten, före det makalösa skapelseverket som tecknats med orden: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. En profetisk blick tillbaka till Guds egen ”gudstjänst”; i betydelsen: Herren Gud i sin gudomliga tjänst, är av stort värde. Försjunk en stund i Job 38:1: ”Herrens svarade Job ur stormvinden [den helige Ande]”, v. 19: ´[Obs!] Var går vägen dit där [innan skapelsen] ljuset bor´, v. 36:´[Obs!] Vem har lagt vishet [före skapelsen] i det fördolda´? Så fortsätter det. Ingen bok i Bibeln för läsaren så nära det eviga – före skapelsen som Jobs bok. 

Men Gud tjänade/betjänade inte sig själv i ”klandervärt” syfte, med det fanns ett betjänande inom den treeniga gudomligheten, vilket inte endast ledde fram till skapelseakten – utan också innehöll sändandet av ”Ordet” i dubbel mening: (1) Bibelns tillkomst och dess profetiska uppfyllelse som ”Ordet”. Samt (2) Jesu inkarnation som ”Ordet”. Hela Skriften kan betitlas som en ”Herrens gudstjänst”: räknat från 1:a Moseboks inledning, via Höga Visan och rakt genom Uppenbarelseboken. Så är det också med Jesus: Han är i allt en ”Herrens gudstjänst”. Allt Herrens verk i ”begynnelsen” och framåt, skedde i profetisk anda – på många plan förebildande åt oss. Hans eviga gudstjänstverk, är en förlaga åt oss, som vi inbjuds att tacka ja till i efterföljelse och bruk. 

”Han [Gud] har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder. Han [Jesus] är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter [bland himlens änglar och varelser] – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom. Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden [efter syndafallet i Eden] och i himlen [änglafurstens syndafall].”  

LITURGI/AGENDA 

Det skymtar grader av ordning, liturgi/agenda, men även viss likhet med en musikensembles framförande – när Gud skapade människan (Adam och Eva): 1) Samlingen: ”Gud sade” (i dirigentpose), 2) Programmet: ”låt oss göra” (preludium), 3) Handlingen: ”Och Gud skapade” (musikens klimax), 4) Avslutningen: ”Och Gud välsignade” (postludium). Eller med andra ord: Ett mötets ledning, presentation av mötets budskap, insamlande av mötets resultat.  

Som en röd tråd, spunnen ur evighetens ljusa och fördolda djup, sträcker sig Guds rikes verk fram genom tiderna till dagens kontext – i gemensamma gudstjänster, som i individuella och mer spontana insatser. Gudstjänsterna har alltså, som uppgift, att mynna ut i en Guds förlängda arm. Gudstjänster är som ett särskilt oth/tecken (”göra [tons utövare] till viljes”) på Guds närhet, erkännande av sitt folk och bekräftelse av sina tjänares gudomliga kallelser. 

SKILLNAD

Skillnaden mellan en himmelsk gudstjänst och en i ett jordiskt förhållande, även om båda har härlighet och glans – kan inte överbryggas/lösa upp, och inget konstigt med det, även om vi söker likhet. Låt oss helt kort se på skillnaden mellan en evighetsförvandlad människa, och en som ännu inte blivit det och därför naturligtvis hör till jorden (1 Kor 15:40-41, 47-49): ”Det finns både himmelska kroppar [förvandlade] och jordiska [oförvandlade], men de himmelska kropparnas glans är av ett slag [syndfria/odödliga/lika Jesus] och de jordiska kropparna av ett annat slag [syndiga/men kan var försonade/dock dödliga]…

Så som den jordiska människan var [från skapelsen i syndafallets följder, men kan ha blivit en ny skapelse i Jesus Kristus], så är också de jordiska [det är den jordiska verkligheten]. Och som den himmelska människan är [förvandlad till den himmelska verkligheten], så är också den himmelska [den kan inte vara något annat – när den är där]. Och liksom vi har burit den jordiska människans bild [syndig, bristfällig, sjuklig, dödlig], ska vi bära den himmelska människans bild [syndfri, utan brist, frisk, odödlig].” 

En annan illustration att väga in, är skillnaden på nattvardsvinet är i tiden och hur ”vinet” ska upplevas i himlen/post-evigheten. Låt oss först se på det nutida, det ”jordiska” (Mark 14:23-24): ”Och han [Jesus] tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem [enbart lärjungarna], och de drack alla ur den. Och han sade till dem: ´Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många [för alla som erkänner tro på Jesus].” Och så till det himmelska (i allt efter Svenska Kärnbibeln): ”Jag säger er sanningen, jag ska inte dricka av frukten från vinstocken förrän den dag då jag dricker den (på ett nytt sätt, med en ny kvalitet) i Guds kungarike.”

GUDSTJÄNST NU

Fundera kring vad som har pågått inför, och vad om sker under en gudstjänst här i tidsålderns tid, som samlat flera, två eller tre, eller endast med någon enstaka utövare: 1) Det har skett en inbjudan och förberedelse är gjord, 2) Programmet och meningen med gudstjänsten märks redan i inledningen, 3) Gudstjänsten med sitt andliga innehåll genomförs, 4) Som avslutning väntar välsignelse och erbjudande till omvändelse. 

Observera hur Israels barn i GF/GT, utifrån räddningen ut ur Egypten genom påskalammens blod, skulle ha det som referens vid gudstjänst i det utlovade Kanaans land (2 Mos 12:25-28). Som hednakristna/som församling, vinner vi på att referera till frälsningen genom Jesus, till ”vårt påskalamm” (1 Kor 5:7-8), då vi med ”försoningsvithet” är ”i gudstjänst” – oavsett sammanhang.  

Verkligt utmanande är, att med den helige Andes hjälp, komma så nära det himmelska som möjligt – och därmed också tjäna Gud utan att söka egen ära; mer söka i Anden efter att i ett betjänande tänka på att andra ”får sitt”. På ett liknande vis verkar gärna Anden i våra personliga ”behovsspontana” gudstjänster/handlingar, vad det än rör sig om då vi vill vara i tjänst för Gud – vilket vi oftare är än vad vi reflekterar över; men som vi gott kan bekänna oss till i större utsträckning: 1) Vi har känt av Herrens röst på något sätt, 2) Vi får viss klarhet om ett uppdrag, 3) Vi tar tag i ärendet, om än bävande och klagande ibland, 4) Vi välsignar och spånar efter resultat, enligt det gamla oth/löftestecknet, ”göra [vår kallelse och tro] till viljes” – i en bekräftelse av vår kallelse och andliga utrustning. Sådan ”helighet” försätter jag mig i, då jag på nytestamentlig grund – tex. enkelt missionerar/är ”i gudstjänst” bland araber och somalier här på Norrby torg i Borås. Ber i Jesu namn om att som i syntes vara både frimodig och ödmjuk, samt räknar med att i denna anda – ha himmelskt erkännande: dvs. befinna mig i det oth/tecknet NF-betyder. 

#Bibeln #Guds ord #Teologi #Undervisning #Läsarmejl #Sigvard Svärd #Kristendom #Tro #Trasmatta som metafor #Profetiska uttalanden #Gudomlig inspiration #Bibelns tillförlitlighet #Teologisk forskning #Kristen tro #Andlig tolkning

0 kommentarer

Kommentera