Jesus ÄR Gud - Del 2

jesus-kommer-snart.blogspot.com • 2025-05-01 09:14:00

Treenigheten och skapelsen 

1 Mos 1:1–3 - I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. 2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus.

I den första versen i det första kapitlet är vi med när Gud skapar himlar och jord med sitt blotta ord, på sex dagar. Samtidigt ser vi den treeniga Guden, som tillsammans och i en fullständig enhet är med i hela skapelseprocessen, där man sist skapar människan till sin avbild. 

Elohim

Genom hela GT används olika namn för Gud, som visar på olika aspekter av Guds natur och relation till sitt folk. Vi ser exempelvis Jahve (Jag Är), Adonai (Herre), El Shaddai (Gud den Allsmäktige) och Jahve Rapha (Herren som helar). Men i de första verserna i kapitel 1 används namnet Elohim.

Elohim betyder helt enkelt "Gud" och är ett av de mest använda namnen i GT, där det förekommer över 2500 gånger. Även om Gud är en, har ordet en pluralform som slutar på -im, vilket ofta indikerar flertal på hebreiska. Men det används med singulara verb när det syftar på Israels Gud, vilket är ovanligt och unikt i hebreiskan. I det här sammanhanget används ett singularverb (skapade), men Elohim (Gud) i plural. Det betyder att vi redan i första versen och i skapelseberättelsen möter Treenigheten – En Gud i tre personer. 

Till vår avbild

1 Mos 1:26 - Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. 

När Gud skapar människan, talar han om sig själv i plural och säger: "Låt oss göra människor till vår avbild." Det visar att Gud är en men samtidigt består av tre personer – Fadern, Sonen och den Helige Ande. Gud är tre olika personer (de är inte samma person) men de är inte separata eftersom de är ett och samma Gudomliga väsen. Tre eviga personer i en Gud.

Senare, när människan faller i synd, talar Gud återigen om sig själv i plural: "Människan har blivit som en av oss och känner gott och ont." 

Guds Ande svävade över vattnet

1 Mos 1:2 – Guds Ande svävade över vattnet.

I grundtexten används uttrycket Ruach Elohim. Ruach betyder "ande", "vind" eller "andetag". I det här sammanhanget kan det översättas som "Guds Ande" eller "Anden från Gud".

Vid skapelsen svävar Guds Ande över vattnet, vilket visar att den Helige Ande är en person inom Gudomen som är närvarande i skapelseprocessen. Ordet "svävar" kan också betyda "ruva". Det innebär att den Helige Ande, på samma sätt som en höna ruvar och skyddar skapelsen tills den var fullbordad.

Gud talade 

1 Mos 1:3 - Gud sade: ”Varde ljus!” Och det blev ljus.

Johannes 1:1-3 - I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom honom, och utan honom blev ingenting till av det som är till.

När Gud skapar världen så talar han det skapande ordet. Gud talade och det blev en verklighet. I Johannes evangeliet kopplas Guds tal i skapelsen direkt till Jesus. Jesus är Ordet som var i begynnelsen hos Gud, och som själv är Gud. Genom det (Jesus) har allt blivit till och utan Jesus är ingenting av det som är skapat blivit till. Det betyder att allt är skapat genom Jesus, men också till honom. Det grekiska ordet som används här är ”Logos”, som betyder "ord", "tanke", "förnuft" eller "princip. Här identifieras Jesus som Logos – Guds eviga ord. 

Jesus är skaparen

Kolosserbrevet 1:16 - Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herravälden, makter och krafter – allt är skapat genom honom och till honom.

Hebr 1:2 – Genom honom har han också skapat världen.

Här ser vi att allt skapades "i honom", "genom honom" och "till honom". Det visar att Jesus är hela skapelsens grund, orsak och mål. Hela skapelsen tillhör Herren, och allt är skapat genom och för honom för att fullborda Guds syfte. Man kan säga att skapelsen existerar för att upphöja och fullbordas i Jesus. Efesierbrevet 1:9 säger att Guds mål är att förena och sammanfatta hela skapelsen i Kristus. Jesus är inte bara Frälsaren – han är universums centrum och mål!

Jämlik och identisk med Gud

Fil 2: 6-7 – ”Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik." 

Det här är ett viktigt och kraftfullt bibelställe eftersom det beskriver Kristi gudomliga natur, men också Herrens ödmjukhet i att frivilligt avstå från sin gudomliga härlighet för att bli människa. Om vi studerar grundtexten blir det ännu mer tydligt:

Han var till

Meningen ”han var till” är väldigt intressant. Det beskriver Jesu natur och position före det att han lämnade sin härlighet i himlen och blev människa. 

Ordet ”var till” i grundtexten är ”hyparchō” och betyder "att existera, vara, finnas till". Det skiljer sig från ordet ”ginomai”, som man också kan använda, men som betyder "att bli, att börja vara". Det vill säga något som har en början i stället för en varaktig existens, som det här ordet innebär. Det är visar oss mer en pågående, kontinuerlig existens snarare än något som började vid en viss tidpunkt. Här är ordet tydlig med att Jesus har existerat i Guds gestalt från evighet och att han är identisk med och av samma väsen som Gud. 

I Guds gestalt 

Markus 9:2 -"Där förvandlades han inför dem, och hans kläder blev skinande vita, mycket vitare än någon tygberedare på jorden kan bleka dem." 

Ordet "gestalt" är det grekiska morphē, som kan översättas till "form, gestalt eller yttre uttryck av en inre verklighet". Det beskriver något som inte bara ser ut på ett visst sätt, utan som verkligen är det i hela sitt väsen. Ordet morphē beskriver något som har en oföränderlig natur. Det betyder att Herren inte bara liknar Gud, men är Gud i sitt väsen. Så när versen säger att ”han var till i Guds gestalt” så betyder det att han var till i hela Guds natur och egenskaper, både invärtes och utvärtes. 

Markusevangeliet kap 9 använder på samma sätt ordet ”morphē” för att beskriva Jesu förvandling på förklaringsberget. Här ser vi att Jesu gudomliga härlighet blev synlig för lärjungarna. Det betyder att Jesu gudomlighet fanns där hela tiden, men den var dold under hans mänskliga gestalt. Om Paulus ville syfta på något som kan förändras och är mer yttre, hade han använt ordet ”schēma”. Det här visar att Jesus för evigt, och i sitt väsen verkligen är Gud. Han är ett exakt avtryck av Guds natur och Guds uppenbarelse för människan.

Jämlikheten med Gud

Joh 5:17-18 – Men Jesus sade till dem: "Min Far verkar fortfarande, och därför verkar även jag." 18 Då blev judarna ännu ivrigare att döda honom, eftersom han inte bara upphävde sabbaten utan också kallade Gud sin Far och gjorde sig själv lik (isos) Gud.

Ordet "jämlikheten" kommer från det grekiska ἴσος (ísos), som betyder "jämlik, likvärdig, identisk". Det betyder att Jesus delar Guds natur fullt ut och inte bara är en högre skapad varelse.

När Filipperbrevet 2:6 säger att Jesus "inte räknade jämlikheten med Gud som segerbyte", betyder det att han redan hade denna jämlikhet och inte behövde sträva efter den. Han var och är Gud fullt ut. Detta bekräftas också i Johannes 5:18, där det står att judarna ville döda Jesus eftersom han "gjorde sig själv lik Gud". Det är samma ord för lik som används här - "isos". Det betyder att Herren gjorde anspråk på att vara jämlik med Gud i sin natur, och visar att Jesus är den evige Sonen, både Gud och människa! 

Utgav sig själv 

Ordet "utgav” kommer från grekiska verbet ”ekenōsen”, som betyder "att tömma, utblotta eller avstå från något". 

Det är viktigt att förstå att Jesus aldrig slutade vara Gud. Herren förlorade aldrig sin gudomlighet, men valde i stället att lägga till en mänsklig natur till sin gudomliga natur. När Herren utblottade sig själv betyder det inte att han blev mindre Gud, utan att Jesus ödmjukade sig och levde under samma villkor som en människa under mänskliga begränsningar. 

Här ser vi samtidigt Herrens villkorslösa kärlek! Trots sin eviga gudomliga status valde Herren att stiga ner och bli människa, inte för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många (Matt 20:28).

Blev människan lik

Ordet ”lik” är det grekiska ”homoíōma”, som betyder "likhet" eller "att vara lik någon/något". Det betyder att Jesus blev fullt ut människa men var samtidigt mer än en vanlig människa – han var Gud i mänsklig gestalt! Herren hade samma kropp, känslor och begränsningar som vi, men till skillnad från oss var han utan synd (Hebr 4:15). Ordet används också i Romarbrevet 8:3, som beskriver att Herren såg ut som en vanlig människa, men utan att ha en syndig natur.

Avslutning 

1 Timoteusbrevet 3:16 - Och erkänt stor är gudsfruktans hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet, rättfärdigad i Anden, sedd av änglar, predikad bland hedningarna, trodd i världen och upptagen i härlighet.

Den hemlighet och sanning som nu har blivit uppenbarad är att Gud själv blev människa och uppenbarades i köttet, för att till sist bli upptagen och återvända till himlen, där han nu sitter på Faderns högra sida. 

När Jesus sitter på Faderns högra sida visar det att han inte bara är en hög skapad varelse, utan att han är Gud, delar Faderns auktoritet och har del i Guds eviga ära. Att sitta på Guds tron är något som endast Gud själv kan göra, eftersom han inte delar sin tron eller ära med någon. Hebreerbrevet bekräftar detta och säger: "Alla Guds änglar ska tillbe honom." Men om Sonen säger han: "Gud, din tron består i evighet." Därför har Gud också upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän ska böjas och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära (Fil 2:9–11). Namnet över alla namn syftar på Jahve, Guds eget namn. Herren delar Guds tron och makt, han har all auktoritet i himlen och på jorden och bär Guds eget namn och regerar för evigt.

Jesus förhållande till sin Fader

Joh 5:19 – Jesus svarade dem: "Jag säger er sanningen: Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen. 

Här säger Jesus att Sonen inte kan göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Man kan också säga att Fadern inte heller handlar utan Sonen, eftersom de alltid verkar i fullständig enhet. Fadern och Sonen handlar med andra ord alltid tillsammans, där inget sker separat mellan dem, då de är oskiljaktiga i sitt verk. 

"Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till” (Joh 1:13). ”Han är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord." (Heb 1:3)

Sonen är den som upprätthåller skapelsen och är Guds uttryck och makt i världen. Det visar att Fadern aldrig verkar separat från eller utan Sonen. 

En perfekt kärleksrelation

Joh 5:20 - Fadern älskar Sonen och visar honom allt han gör, och större gärningar än dessa ska han visa honom så att ni blir förundrade. 

Ordet för "älskar" här är (phileí), vilket uttrycker en djup, personlig och aktiv kärlek. Detta visar att relationen mellan Fadern och Sonen inte är mekanisk eller underordnad i den meningen att Sonen bara lyder order, utan att den är grundad i evig, ömsesidig kärlek. Detta bekräftar treenighetens inre gemenskap – Fadern och Sonen har en evig kärleksrelation. Fadern och Sonen är oskiljaktiga i kärlek, kunskap och gärningar. Eftersom Fadern visar Sonen allt han gör, och Sonen utför dem, förstår vi att Fadern aldrig handlar utan Sonen – de är alltid i fullständig enhet

Joh 17:24 – Fader, jag vill att där jag är ska också de som du har gett mig vara med mig och se min härlighet, den som du har gett mig, eftersom du har älskat mig före världens skapelse.

Här ser vi att Faderns kärlek till Sonen är evig och fanns redan före skapelsen. Detta visar att relationen mellan Fadern och Sonen inte uppstod vid Jesu jordiska liv, utan är en evig verklighet inom Treenigheten - enhet i väsen, vilja och kärlek. 

Matt 3:17 – Och en röst från himlen sade: ’Denne är min älskade Son, i honom har jag min glädje.

Ordet ”älskar” här kommer från ordet ”agape” som beskriver en djup, osjälvisk, gudomlig och perfekt kärlek. Det här ordet tillsammans med Joh kap 5, visar både en evig och gudomlig kärlek från Fadern till Sonen, men också en personlig, ömsesidig och aktiv kärlek. Den perfekta kärleksrelationen mellan Fadern, Sonen och den helige Ande. 

Fadern och Sonen ger liv

Joh 5:21 - För liksom Fadern uppväcker de döda och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vilka han vill. 

5 Mos 32:39 - Se nu: Jag, jag är Gud, det finns ingen Gud vid sidan av mig. Jag dödar och jag gör levande, jag slår och jag helar.

Det var bara Gud som hade makten att ge liv, men här gör Jesus klart att han har samma livgivande kraft som Gud Fadern. På samma sätt som Fadern, ger Sonen liv åt vem han vill. Men Jesus gör ingen separat från Fadern, man hans makt är helt förenad med Faderns vilja och handling. Jesus bekräftade denna underbara sanning i Joh 11:25 – ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör”. Fadern och Sonen delar alltså samma gudomliga makt att ge liv, som visar att Jesus är Gud själv, i perfekt enhet med Fadern. Vi tjänar en livgivande Gud!

Sonens som domare

Joh 5:22 - Och Fadern dömer ingen, utan han har överlämnat hela domen till Sonen 

Jesaja 33:22 – Ty Herren är vår domare, Herren är vår lagstiftare, Herren är vår kung, han är den som frälser oss.

I Gamla testamentet är det Gud som dömer och är den yttersta domaren. Här gör Jesus ett direkt anspråk på en gudomlig egenskap – Sonen har fått makten att döma världen. Bara Gud kan döma med absolut rättvisa och insikt, och om Jesus har denna makt, betyder det att han är Gud. När Fadern överlämnar domen till Sonen betyder det inte att Fadern är passiv eller frånvarande. I stället handlar de i en perfekt enhet – domen sker genom Sonen, men i fullständig harmoni med Faderns vilja. Det bekräftar Jesus i Joh 5:30:

”Jag kan inte göra något av mig själv. Jag dömer så som jag hör, och min dom är rättvis, eftersom jag inte söker min egen vilja utan hans som har sänt mig”

Sonen ska äras

Joh 5:23 - för att alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern som har sänt honom.

Här ser vi att Fadern och Sonen är oskiljaktiga i ära och gudomligt väsen. Jesus säger att alla ska ära Sonen på samma sätt som man ärar Fadern, som visar att Sonen har rätt till att ta emot samma ära som Gud. Det betyder att när vi ärar Sonen ärar vi samtidigt Fadern, eftersom de är fullständigt förenade i vilja och natur. Fil 2:9 beskriver det tydligt:

”Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böjas, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herren, Gud Fadern till ära”

När Jesus blir ärad blir Fadern ärad genom honom! Det betyder att man inte kan ha en relation med Gud utan att erkänna och ära Jesus. Det bekräftar 1 Joh 2:23:

”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern”

Fadern och Sonens relation är med andra ord så nära, att de inte kan skiljas åt!

Evigt liv genom Sonen

Joh 5:24 - Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.

Joh 5:25 - Amen, amen säger jag er: Den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.

Här får vi en djupare förståelse av Faderns och Sonen relation genom att visa att frälsningen sker genom Sonen i enhet med Fadern. Dvs. att höra Sonen ord är att höra Fadern och att tro på Sonen är att tro på Fadern. Utan Jesus är vi andligt döda, men genom tron på honom övergår vi till det eviga livet. 

Att ge liv är en gudomlig egenskap, vilket GT visar (5 Mos 32:39). Men här tillskriver Jesus sig själv samma makt som Fadern – han ger liv! Det betyder att det finns liv för de andligt och fysiskt döda. Vi bliver frälsta av nåd och kommer samtidigt att uppstå en dag till en evighet med Herren. 

”Efe 2:5 – Också när vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus.”

Fadern har gett Sonen 

Joh 5:26 - Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han också gett åt Sonen att ha liv i sig själv.

Den här versen är väldigt intressant men också något som kan skapa förvirring, om man inte förstår den korrekt. För vid första ögonkast, kan det se ut som att Fadern har gett Sonen makt att ha liv i sig själv. Ordet "gett" (grekiska didōmi) betyder att något överlämnas, ges eller tilldelas. I en mänsklig kontext betyder detta ofta att någon tar emot något de tidigare inte hade – dvs. att det kan syfta på en början av tid, där det inte fanns tidigare. Men så är det inte med treenigheten. Treenigheten är tre personer – Fader, Son och helig Ande, och i det här sammanhanget tar Sonen emot sin gudomliga natur från Fadern i evighet – det är var ordet ”gett” betyder i det här sammanhanget. 

Fadern ger Sonen att ha liv i sig själv, men detta betyder inte att Sonen saknade det innan. Istället pekar det på deras eviga relation – Sonen har alltid haft sin gudomliga natur från Fadern. Sonen är evigt född av Fadern (Joh 1:14, 1:18), men detta betyder inte att han skapades eller att det fanns en tid då han inte existerade. Fadern "ger" Sonen att ha liv i sig själv, inte som en gåva i tid, utan som en evig relation.

”Joh 1:14 – Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern, full av nåd och sanning."

När Sonen är "född" av Fadern, betyder det inte att han är skapad, utan av samma gudomliga natur. Så det står att Fadern gett detta åt Sonen, betyder det alltså inte att Sonen en gång saknade liv i sig själv, utan att han alltid har haft detta genom sin eviga relation till Fadern. I treenighetsteologin talar man om "den eviga födelsen" (latin: generatio aeterna), vilket betyder att Sonen evigt tar emot sin gudomliga natur från Fadern. Det är en evig process och en relation som alltid existerat – det fanns aldrig en tid då Sonen inte hade liv i sig själv. Det här är helt fantastiskt och underbart!

Vittnesbörden om Jesus 

Joh 5:31-47 – Vittnesbörd som bekräftar att Jesus är Guds son

I detta avsnitt ger Jesus vittnen som bekräftat att han är Guds Son. Herren ger exempel på Johannes döparen, Jesu gärningar, Fadern själv, Moses och Gamla testamentet som pekar på Kristus. Judarna hade läst skrifterna men missade Jesus, som hela GT pekar på. Moses och lagen pekade framåt mot Kristus, och om de verkligen hade trott Moses, skulle de tro på Honom. Kapitel 5 är det mest kraftfulla texter i Bibeln om vem Jesus är och varför han är avgörande för vår frälsning. 

Jesus är av Gud

Joh 7:29 - Jag känner honom, eftersom jag är från honom och han har sänt mig.

Frasen "jag är från honom" (gr. pará autou eimi) kan också översättas som "jag är av honom". Jesus var av och har sitt utsprung i Gud Fadern. Han är född av Fadern men inte skapad och har alltid funnits hos Gud. Så när Jesus säger att han är av Fadern, betyder det att de delar samma väsen. 

Joh 1:18 – "Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Sonen, som själv är Gud och är i Faderns famn, han har gjort honom känd."

Joh 8:42 – "Om Gud vore er Far skulle ni älska mig, för jag har utgått från Gud och kommer från honom."

Joh 16:28 – "Jag har utgått från Fadern och kommit till världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern."

Det här är också något som kommer till uttryck i den Niceanska trosbekännelsen från år 325:

"Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern."

Avslutning 

Fadern och Sonen är förenade i en fullkomlig kärleksrelation. Sonen är jämlik Fadern i sin natur, och de verkar alltid tillsammans i fullständig enhet, där Sonen har makt att döma och ge liv. Fadern blir ärad genom Sonen, och när vi känner Sonen, känner vi också Fadern. När vi tror på Sonen, får vi del av det eviga livet som Fadern och Sonen delar. Jesu förhållande till sin Fader visar oss hans identitet samt Treenighetens eviga kärlek och frälsning i Kristus.

Sonen och Fadern är ett

Joh 10:22–42 – Jesus som den gode herden och hans enhet med Fadern

I denna passage konfronteras Jesus av judarna som frågar honom rakt ut: ”Är du Messias?” (vers 24). Jesus svarar att han redan har sagt det, men att de inte tror på honom, eftersom de inte är hans får. Han förklarar att hans får känner igen hans röst, och de följer honom, precis som han följer Fadern. Jesus talar om sig själv som den gode herden som ger sitt liv för fåren, och han fördjupar sin identitet genom att säga att han och Fadern är ett.

Joh 10:30 – Jag och Fadern är ett (Egō kai ho Patēr hen esmen)

När Jesus säger att Sonen och Fadern är ett, är det ett starkt argument för Jesu gudomlighet, som tydligt visar att Sonen är en del av den treeniga Guden.

Hen – ett i väsen

Ordet ”ett" som Herren använder i denna vers är inte det maskulina ordet ”heis”, som betyder ”en” i betydelsen ”en person” eller ”en individ”. Hade Herren använt ordet ”heis”, skulle det antyda att Fadern och Sonen är samma person, vilket skulle strida mot treenighetens förståelse av Gud, som en Gud i tre personer (inte en person i tre skepnader).

I stället använder Jesus det grammatiskt neutrala ordet ”hen”, för att visa att det handlar om enhet i väsen, ett i natur eller essens, och inte i person. Det syftar på en djup, ontologisk enhet, och inte bara att de samarbetar, är överens eller har en nära relation. Jesus säger alltså inte att han och Fadern är samma person (vilket skulle vara modalism), utan att de delar samma gudomliga väsen, men är distinkta personer inom Gudomen. Ordet ”ett” handlar med andra ord om vad något är i sitt innersta väsen eller existens.

Anspråk på gudomlig makt

Villoläror motargumenterar ofta denna vers genom att säga att ”Jag och Fadern är ett” betyder ”ett i vilja” eller ”i syfte”, och inte i väsen. Men vi ser i tidigare verser (vers 28–30) att Herren exempelvis gör anspråk på gudomlig makt över evigt liv, vilket människor inte har. Jesus säger detta direkt efter att han förklarat att han ger sina får evigt liv, och att ingen kan rycka dem ur hans och Faderns hand (vers 28–29).

I Gamla testamentet är det bara Gud som kan ge evigt liv och som har makt att frälsa och bevara sitt folk. Genom att tala om sin makt på samma sätt som Gud, visar Jesus att han har samma gudomliga auktoritet och kraft som Fadern. Vers 31 visar direkt att judarna förstod vad Jesus menade:

”Då tog judarna åter upp stenar för att stena honom.” De svarar i vers 33: ”För hädelse, eftersom du som är en människa gör dig själv till Gud.”

I Gamla testamentet är det bara Gud som kan ge evigt liv och som har makt att frälsa och bevara sitt folk. Genom att tala om sin makt på samma sätt som Gud, visar Jesus att han har samma gudomliga auktoritet och kraft som Fadern. Jesus rättar dem inte, i stället fortsätter han att tala om sin unikhet som Guds Son, och att han är sänd av Fadern – inte som någon lägre varelse, utan som den som tillhör Gud på ett unikt sätt.

Till skillnad från oss människor eller änglar, är Jesus ett med Fadern. De är inte samma person – men de delar samma gudomliga natur, samma makt att ge liv, att döma, att bli ärad och att uppenbara Gud. Därför är Joh 10:30 en stark bekräftelse på Treenigheten, som visar att det finns distinktion. Fadern och Sonen är två personer, men de är samtidigt ett i gudomligt väsen. Vi ser också att det finns fullständig maktdelning. Sonen handlar aldrig oberoende av Fadern, men han gör det som Gud.

Jesus blev för en kort tid ringare än änglarna

Psaltaren 8:6 - En liten tid lät du honom vara lägre än Gud, med ära och härlighet krönte du honom.

Psalm 8 är en fantastisk psalm som uttrycker Guds storhet och människans plats i skapelsen. Universums storhet får psalmisten till att undra sig varför Gud bryr sig om människan - ”Vad är då en människa att du tänker på henne?”. Psalmen handlar om människan, men i brevet till Hebréerna tillämpas den direkt på Jesus. Det vill säga att den pekar framåt på Jesus, den andra Adam, som den fullkomliga människan och Gud själv, som uppfyller människans kallelse att råda över skapelsen. Den här makten att råda får sin fullhet i Kristus. 

Ringare än änglarna 

Heb 2:9 - Men vi ser Jesus, som en liten tid var lägre än änglarna, nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden

I Hebreerbrevet citeras psalm 8 där den tillämpas på Herren. Sedan ser vi en vers som har orsakat mycket förvirring. Här kan vi se att Jesus, i en liten tid, var ringare än änglarna. Vad betyder det och är det motsägelsefullt när det gäller Treenigheten? För hur kan Jesus, som är Gud, vara ringare än änglarna? 

När Jesus blev människa i inkarnationen (Joh 1:14, Fil 2:6-7), avstod han inte från sin gudomlighet, men han ödmjukade sig genom att ta en tjänares gestalt, underordna sig människans begränsningar (han blev trött, hungrig, kunde lida och dö), lida och dö för våra synder (Heb 2:9)

Han var fortfarande Gud, men valde att inte använda sin gudomliga makt för att undvika lidande eller död. Änglarna är en andlig varelse, men de lider inte och dör inte som människor. Jesus, som är Gud, valde att gå in i vår värld, uppleva lidande och dö – något som gjorde honom tillfälligt lägre än änglarna i sin mänskliga natur. 

Änglarna är andeväsen, men Jesus blev kött och blod. Änglarna är odödliga men Herren dog på korset. Änglar tillber Gud och är i hans närhet, men Jesus blev född i ett stall, levde som en tjänare och blev förkastad av människor. 

Jesu upphöjelse

Joh 17:5 – Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till.

Men det var inte bara det att Herren underordnade sig den mänskliga existensen för att lida och dö, men han lämnade också tillfälligt den position han hade i härlighet inför Fadern. 

Efter att ha fullbordat sitt verk på korset, upphöjde Gud honom över allting där han nu sitter på Faderns högra sida i himlen, högt över alla härskare, makter, krafter och herradömen (Efe 1:21). Fadern förhärligade Sonen som fick tillbaka den härlighet han hade innan världen var till. 

Det betyder inte att Jesus förlorade sin gudomlighet, men att han valde att lämna sin himmelska position och härlighet för att frälsa oss. Efter uppståndelsen har han återtagit sin plats, och är upphöjd för evigt! 

Mikael 

Läs originalartikeln