Trons Kraft i Prövningens Stund: Christer Åberg på Sverigekanalen TV

TV-intervju

Donald Bergagård intervjuar Christer Åberg på Sverigekanalen.

Donald Bergagård på Sverigekanalen TV intervjuade mig i direktsändning via länk angående den längsta natten i mitt liv då jag drabbades av sorg och chock när min fru och lille son dog i mina armar två dagar innan julafton 2008.

Donald Bergagård: Det är inte enkelt att drabbas av sorg. Den kommer på olika sätt och vid olika tillfällen för olika personer. En av dem som har ett mycket starkt vittnesbörd och en tragisk erfarenhet är Christer Åberg. Han förlorade både sin fru och sin son samma natt. Nu har det gått några år och vi har Christer med oss här på länk där han ska få berätta om vad som hände. Välkommen Christer!

Två dagar innan julafton

Christer Åberg: Tack så jättemycket. Roligt att du ville ha med mig här ikväll och låta mig dela min upplevelse med er. Jag har varit kristen i många år. Jag träffade min fru, vi gifte oss och fick en dotter. Sedan blev min fru höggravid igen och vi upplevde ett mycket allvarligt drama strax före att hon skulle föda.

Ja, det var så här att det hände två dagar innan julafton 2008. Hon mådde jättebra och allting var frid och fröjd. Jag var lite orolig över att hon mådde så otroligt bra. Men allt var bra, hon var ju frälst och trodde på Jesus. Jag vet att en kort tid innan den här händelsen så bad vi tillsammans, och när hon bad, min fru som heter Marie, så fylldes rummet av en härlig, underbar atmosfär. Jag blev helt fascinerad över hur fint det blev. Två dagar innan julafton var födseln beräknad att ske. Barnet skulle komma den 22 december 2008. Det som hände inträffade strax innan klockan 12 på natten, natten till den 22 december.

Jag höll på att skriva på min blogg "God jul och gott nytt år"-hälsningar på många olika språk som jag hade hittat på nätet. Då kommer min fru in strax innan klockan 12, och jag ser henne komma in. Hon säger mitt namn och sedan säger hon något ohörbart som jag inte förstår. Då frågar jag henne: "Är det dags för BB?" och jag börjar leta i mitt minne efter telefonnumret till BB. Hon säger något, men jag kan inte förstå vad det är. Plötsligt rycker hon till, hukar sig och verkar ha ont.

Jag går fram till henne, lämnar datorn och hjälper henne att lägga sig vid fotändan av sängen. Sedan tänkte jag att jag skulle gå och ringa till BB, men då börjar hon rossla. Allt går jättesnabbt. Hon börjar rossla, jag sätter upp henne vid fotändan av sängen och hon kanar ner i mina armar. Vad jag förstår så dör hon där.

I tumultet ringer jag till 112. Vår dotter vaknar, hon var 2,7 år då, och hon ser sin mamma ligga död på golvet med den stora magen i vädret. Under lång tid trodde hon att det här var det mest normala sättet att föda barn på. Men hon mår väldigt bra idag, så det är inga problem på det sättet nu.

Vi kommer till sjukhuset med två ambulanser. De brukar skicka två ambulanser när det är så här allvarligt.

Den längsta natten

På sjukhuset för de in henne i ett rum direkt och mig i ett annat rum. Det går så snabbt, allting, så jag hänger inte med riktigt vad som händer och sker. Det går alltså riktigt, riktigt snabbt. Efter ett tag kommer de in till mig och säger: "Är det här pappan?" Jag tänkte: "Vadå pappan?" Jag fattade ingenting, jag visste inte om några pappor och barn och sådant där. Jag var ju liksom i chock. Jag förstod inte riktigt vad som hände.

Då frågade jag hur det var med Marie, men de ville inte riktigt prata om det. De frågade fortfarande om det var pappan det här och så där. Till slut så frågade jag: "Lever Marie?" Då säger de: "Nej, det gör hon inte, och barnet kommer förmodligen inte heller klara sig eller överleva." Jag blir ju helt chockad. Jag tänker: "Nu springer jag ut härifrån", men de höll mig kvar där så att det inte gick på det viset.

Jag kommer sedan in i rummet där de behandlade Joel. Han hette ju så, vi hade bestämt att han skulle heta så innan detta hände, innan han föddes. De kom och behandlade honom där, och då ser jag Joel första gången. De hade tagit ut honom väldigt snabbt när de gjorde kejsarsnitt, så de hade skurit hans överläpp lite grann och nästippen. Han var jättefin, han var vacker och välutvecklad.

Det var en överläkare som behandlade honom där. Så säger han: "Ja, jag har beslutat nu att avsluta behandlingen." Han upplevde att det här var ju inte... ja, att det inte gick göra mer. Så jag fick vara med Joel några timmar den natten. Han kämpade då för sitt liv och jag höll honom i min famn då han dog, han också. Vid ett ögonblick så tittade han upp mot mig en gång. Och det är ju en syn jag aldrig glömmer.

Ja, det var den längsta natten i mitt liv, och då var det också längsta natten på det året. Jag skrev senare en bok som hette "Den längsta natten" som handlar om de här händelserna och hur Jesus har burit mig och min dotter och varit med och så där.

Chocktillstånd

Donald Bergagård: Det är ganska märkligt att man sitter och lyssnar på det här, att läkaren säger ifrån att han inte vill fortsätta och behandla honom. Han levde ju. Man brukar ju lägga dem i kuvös som har problem och är för tidigt födda och så vidare. Fanns det ingen behandling att få?

Christer Åberg: Nej, jag levde i chocktillstånd vid det här ögonblicket så jag gjorde ju vad de sa. Jag litade ju på de här experterna, de var jätteduktiga alltså. De behandlade mig väl och allting så där, men jag gjorde som de sa. Men efteråt har jag funderat på det här, det har jag faktiskt gjort. Jag frågade en överläkare som jag senare fick träffa: "Om jag hade sagt att ni skulle fortsätta med behandlingen, hade ni gjort det?" Och han sa att: "Ja, det hade vi gjort, men vi hade gjort allt för att få dig att förstå att vi skulle avsluta då."

Donald Bergagård: "Var det ingen motivering till det? Kunde de inte förklara för dig då varför de gjorde så?"

Christer Åberg: Nej, jag fick väl egentligen ingen förklaring. Jag har egentligen inte tänkt de här tankarna här innan, mer än att han var ju skadad på grund av att Marie, hans mamma, dog. Så han blev ju skadad, och det var på grund av det han dog av. Han andades ju konstigt och sådana här saker, men han var ju fullt välutvecklad och så där. Men sen brukar jag ju tänka så: "Ja, så länge det finns liv så finns det hopp." Så jag hade lite problem med det här efteråt. Varför tjatade jag inte på att de skulle fortsätta med behandlingen?

Himlen

Donald Bergagård: Mm. Men ja, båda gick ju hem kan man ju säga nu efteråt också. Det är ju intressant för människor att veta det, att när en kristen dör så går den inte bort utan den går ju hem egentligen.

Christer Åberg: Ja, jag brukar ju säga det när folk säger "hon har gått bort" eller "han har gått bort". Ja, du menar att personen har dött, va? Men jag brukar säga att man går ju hem. Om man tror på Jesus så går man ju hem, man går ju inte bort. Och Marie var som sagt frälst, och jag skrev ju dagen efteråt att "I natt dog min höggravida fru och vår nyförlöste son", och så där. Men att jag tvivlar inte på Gud och Jesus. Jag vet att Marie är hemma hos Jesus i himlen nu.

Men jag hade lite svårt med Joel, ska jag vara ärlig och säga. Vart gick han? För han fick ju inte möjlighet att ta emot Jesus och bli frälst, så jag hade lite svårt med det. Men efter att ha läst i Bibeln och studerat och sökt svar på den här frågan så förstod jag ju det att han var ju för liten för att synda. Han hade ju inte syndat, han dog ju bara några timmar gammal. Han gick hem till Jesus.

Donald Bergagård: Ja, det är det som är det stora med det här, att Gud har ordnat en frälsning som gäller alla, och till och med barnen är naturligtvis involverade i den försoning som Jesus vann åt oss på korset. Men jag sitter och tänker på, Christer, hur... du säger du var i chock. Men hur kunde du komma över det här på något sätt? Hur behandlar du den här sorgen? Du måste ha varit oerhört förtvivlad, sorg och en fruktansvärd besvikelse att på en natt förlora två människor, en fru och ett barn. Hur behandlar du det? Hur tänkte du, vad gjorde du?

Christer Åberg: Ja, jag levde ju i total chock. När jag frågade ambulanspersonalen vad som hade hänt när de kom hem då mitt i natten, så sa de: "Nej, vi vet inte", sa de. "Men det är allvarligt", sa de. Och då säger jag så här: "Ja, jag fattar ju att det är allvarligt", och sådana här saker, men det gjorde jag inte. Jag förstod inte, utan jag var i chocktillstånd, så att det var ju inte verkligt för mig på något vis. Jag förstod ju, liksom intelligensmässigt, att ja, de hade dött, jag förstod ju det här. Jag visste ju det, men det gick ändå inte in på något sätt ändå då.

Men som sagt, jag visste ju det att de var ju i himlen. Jag hade lite svårt med min son då, va, men min fru visste jag ju att hon var i himlen därför att hon trodde på Jesus. Och det står ju så här i Bibeln att vi ska ju inte sörja som de som inte har något hopp, utan vi ska sörja men vi har ju hopp. Vi ska en dag få återse våra nära och kära, så att det var det som jag... Jag visste ju att himlen finns, att min fru var frälst.

Men sen också så där, tvivlade jag inte på Gud, jag tvivlade inte på Jesus. Jag skylde inte på att det var han som hade gjort det och anklagade inte Jesus: "Varför gjorde du så här?" Det var ju inte han som gjorde det, utan det var ju någonting som hände, någonting som drabbade min fru. Saker och ting kan ju hända i vår tillvaro och det vet vi ju att det kan ske och hända, katastrofer av olika slag.

Det kommer ju upp en journalist som skulle fotografera mig och min dotter, Desirée som hon heter. Hon var ju 2,7 år gammal. Några dagar senare skrev Aftonbladet en artikel om det här, de gjorde ett helt uppslag på två sidor om det som hade skett och hänt. Då säger jag till fotografen att "Ja, katastrofer kan hända och ske även om man är kristen." Men då sa jag till honom: "Men då har man Jesus att gå till." Så jag gick till Jesus, jag anklagade inte honom utan jag gick till Jesus och han var med, han hjälpte mig och min dotter.

Guds närvaro

Den första tiden när det här hade hänt, jag har aldrig känt Guds närvaro så påtagligt. Det var precis som jag kunde ta på honom, ta på Gud, så närvarande var han. Det hände också att folk skickade blommor, folk som jag aldrig hade träffat. Jag hade ju en blogg på den tiden också, som jag har idag, Apg29.nu som den heter nu. Så många hade ju läst den här bloggen och de skickade blommor, folk som jag aldrig hade träffat eller hört talas om. Det ringde och knackade blomsterbud på dörren flera gånger, så det kom en hel del blommor hem till oss där vi bodde då i Jönköping.

Donald Bergagård: Var chocktillståndet under en längre period eller några dagar, eller hur upplevde du det?

Christer Åberg: Ja, det var en längre period kan jag väl säga ärligt. Begravningen var den 14 januari, och söndagen efter begravningen var jag där uppe och tittade på blommorna. Det hade kommit snö, det hade fallit snö och det var lite täckt av snö. Då plötsligt förstod jag att hon var död. Det hade jag inte fattat innan.

Donald Bergagård: Ja, du hade inte fattat det. Du var så pass chockad helt enkelt?

Christer Åberg: Ja, ja, det är ärligt faktiskt. Du var med om det här och hade tre veckor på dig fram till begravningen, och sen... du var med men du var ändå inte med på något sätt.

Donald Bergagård: Det är ganska märkligt.

Christer Åberg: Nej, ja, det är ganska märkligt. Men det var ju något overkligt för mig att det här skulle hända. Ibland hände det faktiskt så att min fru berättade liksom vad som skulle hända om hon skulle dö och sådana här saker, och jag tyckte aldrig om detta för det var ju så overkligt för mig. Det skulle inte hända och det skulle inte ske. Av någon orsak så började hon nämna om det, så jag sa att: "Ja, om det händer, ja då får de lägga in mig på institut med någon spruta eller någonting."

Och det sa jag till dem natten där. De satt ju bredvid mig med olika sjukhuspersonal, och det hade kommit en sjukhuspräst med som var väldigt bra, som de brukade ringa till när det hände allvarliga fall och sådana där saker. Han ledde mig ju till att se min döda fru och så där, han ledde mig till att hålla Joel i min famn och sådana här saker, så han var väldigt, väldigt bra och väldigt anlitad av sjukhuspersonalen.

Donald Bergagård: Hade du din dotter med i de här tillfällena?

Christer Åberg: Ja, det var ett par vänner som hade tagit hand om henne på den natten då. Sedan kom ju människor som hjälpte på olika sätt och stöttade. En del anklagar så här att, ja, de kan anklaga andra kristna att "Ja, de tog inte hand om mig, de hjälpte inte mig", eller de kan anklaga församlingen och sådana här saker. Det kan jag inte göra, för folk ställde upp, de var fantastiska. Jättefina vänner ställde upp långväga ifrån och annat, så det fungerar att tro på Jesus.

Men jag sa till sjukhuspersonalen: "Ja, ni får lägga in mig med en spruta eller någonting sådant där", och de bara tittade på varandra. Det gjorde de ju inte, men i det chocktillståndet var jag faktiskt. Det var totalt overkligt för mig.

Donald Bergagård: När du berättar att när du står efter begravningen och jordfästningen och ser blommorna på snön, och där var det där du plötsligt insåg verkligheten, hur upplevde du den då? Vad kände du just då?

Imse Vimse Spindel

Christer Åberg: Nej, men det gick ju upp för mig. Jag visste ju det intelligensmässigt, men det gick också upp för mig då känslomässigt att ja, de är döda. Och det var jättesvårt för min dotter som var då 2,7 år vid det här tillfället också. Hon grät och grät och grät och grät väldigt mycket, så det var jättesvårt att hantera. Det var hemskt egentligen den första tiden.

Ja, men jag gick med henne i mitt vardagsrum och frågade henne om jag skulle sjunga en sång för henne. Jag höll henne i min famn, hon lutade mot min axel och grät, och då sa hon "Ja" så där på det här barnrösten då. Så då frågade jag henne: "Vad ska jag sjunga för en sång?" och då säger hon "Spindeln". Jag tänkte "Imse vimse spindel". Jag tänkte hon skulle säga en kristen sång. Hon brukar tycka om den här sången "Halleluja du bor i mig", men hon ville att jag skulle sjunga "Spindeln" för henne.

Ja, och det tänkte jag, inte ens en kristen sång, men okej, jag gjorde det. Så jag sjöng för henne "Imse vimse spindel" som klättrar upp för trån. Och ner faller regnet och spolar spindeln bort. Men upp stiger solen och torkar bort allt regn, och Imse vimse spindel klättrar upp igen. Det var en hel predikan för mig. Jag såg den här spindeln som kämpade envist, och så kom katastrofen, regnet, och spolade spindeln bort. Men då kom undret, miraklet, solen steg upp och torkade bort allting så spindeln fick nytt mod och nya krafter, kunde klättra upp igen. Och nu hade katastrofen skett och hänt i våra liv, i mitt liv och min dotters liv, men då kommer solen, Jesus Kristus, och ger oss nytt mod och nya krafter så vi med nytt mod och nya tag kan klättra upp igen. Så det var en hel predikan.

Donald Bergagård: Din dotter fick vara med och leda in i en predikan och tanke där, eller en tröst.

Christer Åberg: Hon grät inte mer.

Donald Bergagård: Vad sa du?

Christer Åberg: Hon grät inte mer sedan efter det.

Donald Bergagård: Nähä, ja både hon och du upplevde en förvandling. Men du behandlade den här sorgen då i bön också, och i bibelläsning och i sång, eller hur? Eller hur gjorde du? Gick du på möten och du möter vänner och så vidare?

Christer Åberg: Ja, jag hade ju kristna vänner som kom och hjälpte till och ställde upp på olika vis. Men hur det var med möten och sånt, det vet jag inte riktigt nu. Jag hade ju inte kraft till det, jag blev ju sjukskriven med också, allting sådant. Men jag vilade på något vis i Jesus, för jag visste ju att himlen var verklig, Jesus var verklig. Han har ju lovat att han ska vara med alla dagar intill tidens slut, han sviker oss inte, han överger oss inte. Och när då katastrofer händer och sker, då har man Jesus att gå till, och det var han jag gick till.

För jag vet att utan honom... Det brukar jag säga till folk: utan Jesus hade jag aldrig klarat det. Ibland så beundrar folk mig och säger: "Jag beundrar dig. Du är stark, Christer", men det är jag inte. Jag är jättesvag, inte alls stark. Det är på grund av Jesus, annars skulle det aldrig gå.

Donald Bergagård: Nej, ja det är fantastisk styrka och kraft.

Jag tänkte du skulle få ge en hälsning här, men jag tycker vi ska lyssna till en sång. Jag vet inte vad som ligger på programmet. Vår käre Emanuel, han har laddat upp en hel del fina sånger för oss ikväll och vi tar en sång nu och så återkommer vi till dig, Christer. 

Ta några minuter och ge oss en personlig hälsning till människor som är i sorg, människor som har andra problem och som står utanför gemenskap med Gud. Ta några minuter, Christer, och ge en direkt hälsning till våra tittare ikväll. Varsågod.

Christer Åbergs hälsning

Christer Åberg: Tack. Ja, Jesus säger på ett ställe i Bibeln, i Bergspredikan faktiskt: "Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade." Här finns det faktiskt ett löfte att du som sörjer, du ska bli tröstad av Jesus Kristus. Jesus vill hjälpa dig, Jesus vill vara med dig, Jesus vill omsluta dig på alla sidor och han tröstar dig. Han är med. 

Jag blev frälst när jag var 20 år gammal 1984. Då tog jag emot Jesus. Sedan dess har Jesus varit med mig, han har varit med mig alla dagar. Precis som det som han säger i Bibeln har han varit med mig. Han har inte övergivit mig, han har inte svikit mig, han har inte lämnat mig åt sticket att jag har fått klara mig själv, utan han har varit med mig. Han har hjälpt mig, han har tagit hand om mig och utan Jesus skulle jag aldrig klara det. 

Så han har verkligen varit med mig och i dessa dagar och de här åren som jag då vandrat med Jesus Kristus så har det varit både med- och motgång. Det har varit soliga dagar, regniga dagar, åskigt mullrande dagar, mörka dagar, ljusa dagar, glädjefyllda dagar, sorgliga dagar, men han har varit med. 

Och när det har skett katastrofer som du hörde här innan så har Jesus varit med, han har omslutit mig på alla sidor. Han har inte övergett mig, han har hjälpt mig, han har tagit hand om mig och utan honom skulle jag aldrig klara mig till dags datum skulle jag inte klara mig. Det är fantastiskt att tro på Jesus och lita på hans nåd och barmhärtighet. Han är med alla dagar. 

Och just det här att han tröstar den som sörjer, han vill hjälpa dig, han vill bevara dig, han vill ta hand om dig, så vänd dig till Jesus, fly till honom. Fly inte bort från Jesus utan fly till Jesus. Det finns två slags människor brukar jag säga när katastrofer och elände händer: det finns de som flyr från Jesus, flyr bort från Jesus, men det finns också de som flyr till Jesus. 

Och jag vill vara den som flyr till Jesus och jag vill uppmuntra dig att du ska fly till Jesus för han vill trösta, han vill läka, han vill hjälpa, han vill frälsa, han vill bevara dig, han vill ta hand om dig och möta dig på ett underbart sätt. Han vill säga till dig: "Jag älskar dig, jag omsluter dig på alla sidor", och när man flyr till Jesus då blir man stark. Det finns ingenting som kan rubba en sådan person som flyr till Jesus. Gör det, kära vän. Gud välsignar dig.

TikTok

Donald Bergagård: Hjärtligt tack Christer Åberg för denna fina hälsning som du har gett ikväll. Vår intressant att prata med dig om andra ting men vi får ta det en annan gång. Du håller ju på med en hel del bloggverksamhet och når ut till människor på internet på ett sätt som gör att du når människor som kanske inte många andra gör. Helt säkert är det på det viset. Du har... kan du bara säga någonting kort, helt kort om det? Hur många tittare har du egentligen som följer dig?

Christer Åberg: Ja, jag håller ju på både på Facebook och YouTube och på min blogg apg29.nu, men också på TikTok och det kom hemsidan här. Ja, men också på TikTok och det är ju över 80 000 följare. Ja, 81 300 mer bestämt just nu.

Donald Bergagård: Jaha, vad innebär det? Innebär det att de följer dig, tittar på dig varje dag eller?

Christer Åberg: Ja, när jag sänder och så där. Man kan ju skicka upp korta videoavsnitt där jag berättar om Jesus och hur man blir frälst. Det är alltså en frälsningskanal jag har då. Och sen finns det livesändningar med som man kan ha och människor blir frälsta. Det är både ung och gammal som tittar på TikTok, så jag blir lite halvkändis på det sättet att det händer att när jag är i stan att folk kommer fram och vill vara med på selfies och allt liksom. Och det var ungdomar som kommer fram och det var jag inte beredd på att detta skulle hända, för jag ville göra Jesus känd, inte att själv bli känd. Men folk är oftast väldigt positiva, snälla, trevliga när man träffar dem ute i olika sammanhang.

Tack

Donald Bergagård: Det är ett speciellt ämne för sig själv, det där som vi kan ta upp vid ett annat tillfälle. Men nu vill vi säga hjärtligt tack Christer för din medverkan ikväll och ditt gripande vittnesbörd och hur du har behandlat det här och tagit hand om dig själv och din dotter och hur du fortsätter. Det är... jag lyfter på hatten. Vi behöver många som du som är frimodiga och som tar vara på den möjligheten på internet att ge människorna hopp och en framtid för evigt, och det ska vi fortsätta med strax här med Holger Nilsson. Men tack igen Christer, Gud välsignar dig i uppgiften och så lyssnar vi till en sång och sedan så ska vi prata med Holger Nilsson också om evigheten, om himlen. Tack.

#Sverigekanalen #Sverigekanalen TV #Christer Åberg #Donald Bergagård #Intervju #Sorg #Tro #TikTok #Frälsning #Vittnesbörd #Jesus Kristus #Hopp #TV #Kris #Katastrof #Gemenskap #Bibel #Himlen #Kristen Tro #Tröst #Familj #Livets Prövningar #Kyrka #TikTok #Blogg #Evangelium #Gud

3 kommentarer

Lars-goran Marklund - 12/09-24 14:51
Naturligtvis är dödsfall jobbiga men låt ej Sorgen kväva dig . Dina kära är i en bättre värld.
Minns Dina kära i ljuset 💥💥💥
Döden är inte slutet utan början. 💖Jesus är svaret, fly till Herren 💥👍.
❤️Gud välsigne din Sajt (Apg29)

Lars-goran Marklund - 12/09-24 15:24
Du har det värre än jag 💥💥jag måste vara tacksam för det jag har. Christer Å är en mycket stark person. Fortsätt leva trots dina kära är borta.💖Jesus Kristus kommer att trösta dig. Energin kommer från ❤️Gud. De väntar på dig i himlen 👍
Bra ❤️Christer ❤️

Lars-goran Marklund - 13/09-24 05:08
Jag måste vara positiv även om det är 13september (Stora Otursdagen )
Du har rätt 💥👍💖Jesus Kristus ger en styrka som ej finns i denna värld.
❤️Gud👍 välsigna dig 💥💥💥

Kommentera