Jenny, min älskade syster: En berättelse om förlust och hopp

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Året var 2002, den 6 april. Det var lördag då, precis som nu, men varje år sedan dess – varje gång april kommer – väcks minnena av det traumatiska ögonblicket till liv. Min älskade lillasyster Jenny valde att ta sitt liv, dagen innan hon skulle fylla 20 år.

Fredagen den 5 april tog hon ett antal tabletter. Hon var hemma hos en väninna i Malmö och stannade över natten där. När väninnan sedan återvände var Jenny död.

Själv befann jag mig i Stockholm. Jag skulle träffa någon från Radiotjänst inför ett jobb – uppdraget gick ut på att kontrollera folk som inte betalade TV-avgiften. Jag hade också med mig en adress till ett boende jag skulle titta på. Jag hade rest ner från Umeå och var i Stockholm från onsdag till fredag. Jag minns vårt sista samtal så tydligt – vi pratade när jag satt på bussen. Hon berättade om hur hennes pojkvän, som var från Palestina, hade varit otrogen. Jag minns att jag hade en del åsikter, men hon ville inte prata så mycket om det. Jag lyssnade in henne. Det blev vårt sista samtal.

Torsdagen fylldes jag av en oro jag inte kunde skaka av mig. Jag försökte få tag på Jenny, men fick inget svar. Under den tiden var hon den jag hade mest kontakt med av mina syskon, vi brukade prata ungefär en gång i veckan. Tyvärr bodde jag i Umeå och avståndet var långt. Nu var jag i Stockholm – delvis för att komma närmare mina syskon. Jag tänkte att det går fort med tåg mellan Stockholm och Malmö. Men livet förändras – ibland i en enda sekund.

Fredagen den 5 april blev en sådan dag. Jag befann mig på Stockholm Centralstation när samtalet kom – det går inte att beskriva vad som hände inom mig. Jag hade fått jobb, och boendet i Tumba var klart. Jag satt och väntade på Y-bussen som skulle ta mig tillbaka till Umeå. Medan jag väntade upplevde jag plötsligt något jag inte kan förklara – en övernaturlig känsla av frid, omsorg och ett osynligt beskydd. Jag funderade: “Jesus… är det du? Varför får jag känna så här?” I den närvaron kändes det som att inget kunde skada mig.

Sedan ringde min kära storebror Rikard. Vi hade inte haft kontakt på ett tag, så jag skämtade: “Det var inte igår.” Han svarade: “Nej, det var ett tag sedan… men jag har ett tragiskt besked.”

När man hör orden “jag har ett tragiskt besked” hinner tankarna rusa. Många olika scenarier snurrar i huvudet. Men inte – just då – var Jenny i mina tankar.

Så sa han det:

“Jenny har tagit sitt liv.”

Jag ropade högt: “NEJ!”

Jag brydde mig inte om alla främlingar omkring mig som också väntade på buss. Min älskade orkidéblomma Jenny hade avslutat sitt liv.

Känslorna kom i vågor. Jag minns tre tydliga tankar som kom till mig där och då:

1. Lägg inte skulden på någon.

2. Ta inte på dig skulden själv.

3. Grubbla inte sönder dig med frågan “varför?”

De tre tankarna blev avgörande – annars vet jag inte om jag hade klarat mig mentalt.

Mitt liv stannade upp. Jag blev kvar i Umeå i flera år till.

Posttraumatisk stress blev något jag fick leva med, även om det var svårt att sätta ord på det.

I många samtal sa jag tyst till Jenny:

“Vilken egoist du var som tog ditt liv.”

Min besvikelse och sorg fick ta plats. En intensiv saknad efter det vackraste jag hade – mitt syskon, av kött och blod. Även om vi hade olika fäder var hon min hela syster. Precis som de andra syskonen.

Ibland fick man höra människor säga:

“Men hon var ju bara din halvsyster…”

Då ville man nästan ge dem en rejäl smäll. De förstod inte.

För mig fanns det inget “halvt” med vår relation.

Psykisk ohälsa syns inte alltid utanpå.

Vi har ingen aning om vad människor bär på inombords.

Idag skulle min älskade Jenny ha fyllt 43 år.

Hon ville bli jurist. Hon hade drömmar. Men hennes liv blev kort.

Så du som läser det här:

Blunda inte för dina medmänniskors kamp.

Sträck ut en hand. Lyssna. Visa kärlek.

#Vittnesbörd #Sorg #Minne #Självmord #Hopp #Jenny #Andy Svensson

7 kommentarer

Eva M - 06/04-25 13:20
Andy. Jag har själv upplevt självmord i min nära familj och släkt.
En stor sorg och saknad.
Jag ber för deras själar ibland, och vet att Gud känner allas hjärtan och omständigheter som vi inte ser lika klart.
En dag skall Han ”torka bort alla tårar” och ”ingen sorg” skall vara mer.

Andy Svensson - 06/04-25 13:41
I min förvirring blev det fel på datumet den 6 april var en lördag år 2002 , och idag är det söndag :-) . Har tidigare skrivit om Jennys självmord men ville idag ta skriva lite om mina känslor och tankar .

Många kramar till Christer för att du publicerar det här ❤️

Anna - 06/04-25 14:32
Gud välsigne för att du delade med dig av din livsberättelse. Vi förstår inte allt som sker men vi har Jesus som vi alltid kan vända oss till och en dag är vi hemma på riktigt! Ingen sorg, ingen djävul, ingen död!

Andy Svensson - 06/04-25 16:29
Att skriva är läkande brukar jag säga. Och när jag skrev det här ville jag sätta ord på mina känslor. Med min uppväxt har inte det varit så lätt att göra . Tackar Eva och Anna för det ni skrivit . Som ung och även äldre har man själv kämpat med destruktiva tankar att ta sitt liv . Men vi har Jesus Kristus som känner all ångest .

Lars-goran Marklund - 06/04-25 21:00
Det är ❤️Gud som bestämmer ,(hur länge man ska leva)Eftersom Han är den Stora Livsgivaren. 💖Jesus Kristus undervisningen var att Självmord är av ondo.
Be och du ska få. Härda ut och Tro på
💥Herren👍(Jesus). Det är mitt hopp.
Bra ❤️❤️❤️

Andy Svensson - 07/04-25 09:17
Gud är livet och vi har fått gåvan det eviga livet Jesus Kristus. Att ta sitt liv är inte vad Gud tänkt . Dessa destruktiva tankar kan Jesus Kristus befria från. Han är vägen, sanningen och livet . Under mina år har jag möt på många olika tankar omkring självmord. Bibeln har svaret och är kompassen vi följer genom livet.

Eva M - 07/04-25 11:42
Andy. Jag känner igen mig själv i din berättelse.
Man vet att nära anhöriga, vid sidan av att känna skuld, ofta själva drabbas av självmordstankar.
Det vet vår Skapare som känner oss bättre än vi själva.
Jesus sa att de sörjande är ”saliga och skall bli tröstade”.
Se även psalm 51:19

Kommentera