Den högste Herden är förebilden – till att luta sig mot

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Detta läsarmejl av Sigvard Svärd är ett bibelstudium över Höga Visan, en bok i Gamla Testamentet som anses vara djupt profetisk och allegorisk. Sigvard menar att boken spänner över hela jordens tidsspektra och evigheten, och kan läsas tillsammans med 1 Mosebok och Uppenbarelseboken för att få en teologiskt uppbyggande förståelse. Höga Visan beskriver främst kärleksrelationen mellan kung Salomo och kvinnan Shulamit, men kan också ses som ett uttryck för äktenskapets kärlek, relationen mellan Jesus och hans brud Israel, samt den hednakristna församlingens förbund med Kristus. Boken innehåller ett galleri av olika personer och grupper som symboliserar olika aspekter av kärleksförhållandet och den kristna gemenskapen.

DEN HÖGSTE HERDEN ÄR FÖREBILDEN – TILL ATT LUTA SIG MOT

När jag predikar håller jag mig alltid till fyra avstamp. Jag predikar 1) för Gud (åt honom), 2) för den onda andevärlden (upprepar Jesu seger över dem), 3) för mig själv (till min egen frälsning), 4) för folket (till deras frälsning). I den tid som är i Sverige, då det blåser bibelotros- tvivel- sekulariserings- och relativitetsvindar – t.o.m. inom ”väckelsekristenheten”, är det av absolut vikt att det ges förkunnelse/undervisning som motverkar det förhållandet. Med Guds nåd, i Jesu namn och med den helige Andes hjälp, presenterar jag här ett bibelstudium – som syftar till tro på att Bibeln är Guds ord, samt leder till ökad frälsningstrygghet.  

Bibeln är till sin helhet ett hav av välsignelser. Och det är bara att läsa på i den, oavsett bok, text eller sammanhang. ”Det inkarnerade Ordet [Jesus] är den sanna nyckeln till det skrivna ordet.” (J. Hudson Taylor). Faktum är att det sker ett möte med Fader, Son och helig Ande i varje bok och i närmast varje avsnitt. Även i föreliggande bibelstudium citerar jag ur Folkbibeln 2015, samt väver in en och annan kortare eller längre förklaring i bibeltexter inom hakparenteser. 

HÖGA VISAN

En spännande, profetisk och vacker poetisk bibelskrift är Höga Visan. Mest troligt författad, under Andens inspiration och ledning så klart, av kung Salomo omkring 950 f.Kr. I den gamla auktoriserade engelska bibeln King James version, heter boken just ”Song of Salomo”. Höga Visan är en unik allegorisk ”sångbok”, och betitlas i hebreiskan för ”Sångernas Sång” (Shir Hashirim). Utifrån den gudagivna hebreiska bakgrunden, namngav Martin Luther boken med: ”Höga Visan”. Som jag bedömer det, utan att det är specifikt omnämnt, så svävar Guds Ande aktivt över Höga Visan. Men på samma sätt ruvar, menar jag, Anden över varje bok i Bibeln – likt hur Anden höll sig över vattnet i ”[ny]skapelsens” morgon och förberedde, öppnade upp för, ett gudomligt mirakel (1 Mos 1:2). Och minns även hur Anden, av samma skäl, ”vilade” i början synligt över Jesus i gestalt av en duva, efter det att han döpts i floden Jordan. 

Detta samspelar med, som Jesus i sin tjänst uttryckte det till rådsherren Nikodemus (Joh 3:8) om Andens verk i en människa: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.” D.v.s., människor kan inte ta sig makt över Bibeln eller bestämma över den; kan inte äga Bibeln/kontrollera den. Guds ord lever och verkar – endast av och genom gudomen. Hör 1 Petr 1:23: ”Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd utan av en oförgänglig, genom Guds levande ord som består.” Den gudomliga målsättningen med den helige Andes närvaro hos bibelläsaren, är att djupet i Ordet får möta Andens djup i en troende människa. Gud har bildligt sitt ansikte i Bibeln, och vänder genom Bibeln sitt ”ansikte till oss”. 

Det man utan diskussion kan ta till sig, är att Bibeln som ett gudomligt fenomen/som ett mirakel, i sitt urstadium kommer ”ovanifrån”; från tronen i himlen. Ordet är ”fött” där och har utgått därifrån. Och för att då begripa Herrens ord, måste man acceptera och underordna sig det, vilket bekräftas i Hebr 11:3: ”[Först] Genom tron förstår vi…” När vi nås av Bibelns ”sus”, då är det bäst att ”susa med”. Den vinden ska ingen ge sig till att försöka manipulera; hejda, lugna eller vrida på. 

DJUPT PROFETISK 

Med rätta vill jag poängtera, att Höga Visan i allra högsta grad (utöver allt det andra), alltså är djupt profetisk – kan rent av antydas vara ”Profetiornas Profetia” i Bibeln. Boken har egentligen inga Andens begränsningar i tid och rum. I Höga Visan förs man fram och tillbaka mellan skeenden, som liknar förflyttningar i ett obestämbart/okronologiskt drömtillstånd – och som synes spänna över hela det förlopp vi utifrån Bibeln kallar jordens tidsspektra. Sannolikt också med ”utsikt” in i den himmelska evigheten. Visst, det kan tyckas hoppa hit och dit i Höga Visans text. Men vi kan vara förvissade om att det inte är rörigt ur ett gudomligt perspektiv, utan är just helige Ande-profetiskt ordnat/lagt ”ovanifrån”. Någon bibellärare/teolog har föreslagit att skriften består av sex skilda avdelningar, någon annan att scenerna är sju till antalet. 

Och det är på något sätt talande, att när vi öppnar en helbibel i mitten, med ungefär lika delar blad åt höger och vänster, då dyker Höga Visan upp som en gudagiven guldgruva. Jag föreslår att prova, som en trosstärkande teologisk upplevelse, ett studium av Höga Visan (Bibelns mittskrift), Första Mosebok (Bibelns begynnelseskrift) och Uppenbarelseboken (Bibelns slutskrift). I alla tre böckerna finner vi en paradisisk lustgårdsmiljö; Eden (1 Mos 2:8, 3:8-10), ”Staden” (Höga V 3:2-3, 2:16-17) och det nya Jerusalem (Upp 21:1-3). På hebreiska heter stad ir från roten ur, som kan betyda ”eld”; ”väcka upp”, ”blottad”. M.a.o. en plats där man värmer sig, sover och älskar. Det grekiska ordet för stad är entopois, ”vid plats”, som kopplas ihop med polys/polis, ”för många”. Alltså, en större plats för många att under ordning bo på/i, främst för människor (men i praktiken med viss djurbesättning, jfr. ”krubban” vid Jesus födelse i staden Betlehem, Luk 2:1-20). I sitt eget utrymme, kan man ligga naken, men när tiden är inne blir man väckt. Ord som uppkommit i anslutning är bl.a.: ”eldstad”, ”stadfästa”, ”bostad”, ”stadga”, ”verkstad”, och för den delen ”gödselstad”. I en stad bor man nära varandra för gemenskap och försvar. Men en stad gör sig inte själv och är inte utan vidare varaktig. Och en stor stad är inget att stoltsera över i mänskligt avseende. En stad är ett pågående bygge, vars liv bestäms av vad som görs med och i den. När Herren beskriver staden Nineve för den krånglande profeten Jona så säger han (Jona 4:11): ”Skulle då inte jag bry mig om Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor som inte kan [andligt sett] skilja på höger och vänster, och dessutom många djur?”

FENOMENT STAD

Den förste i Bibeln som byggde en stad, var Kain i landet Nod öster om Eden. Behov av sammansvetsning och fred kan ha varit en orsak efter förlusten av Paradiset och det ondas tillväxt. Han kallade staden Henok/Hanok (Chanak, ”invigd”/”avskild”) efter sin son som getts det namnet vid sin födelse (1 Mos 4:16-17). Det är inte att ta i för mycket, om man säger att bygget av staden Babel med sitt torn ”med spetsen uppe i himlen” (1 Mos 11:1-9), inte blev det som var planerat. Ett ingående studium i Bibeln av fenomenet stad, är ett värdefullt och spännande tilltag. Hör Ps 127:1: ”Om inte Herren bygger huset bygger arbetarna förgäves. Om inte Herren vaktar staden vaktar väktarna förgäves.” 

Eller varför inte Jer 29:7, här riktat till det judiska folket: ”Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.” I särskild grad är förstås det jordiska Jerusalem som stad omskriven: ”Stor är Herren och högt lovad i vår Guds stad, på sitt heliga berg. Skönt höjer det sig hela jordens fröjd, Sions berg långt upp ni norr [sett långt ner söderut ifrån, kan man föreställa sig ett längtansperspektiv av Koras söner under ökenvandringen], den store kungens stad. Gud bor i dess borgar, känd som en tillflykt.” (Ps 48:1-4) 

Enligt judisk traditionshistoria, ansågs Höga visan av ortodoxt skriftlärda, t.o.m. vara den allra heligaste av alla Thorans (GT:s) böcker. Och vid en bildspråksjämförelse med bakgrund i Jerusalems tempel, räknade man: 1) Ordspråksboken som ”förgården”, 2) Predikaren med ”det heliga”, och 3) Höga Visan med ”det allra heligaste”. I Bibeln sammantaget (GT-NT), går det att utröna och känna igen den goda ”musik- och parfymdoften” från Höga Visans anda och odling (kultur). Höga Visans gudomlighet sprider ut sig bland bladen och texterna i Bibeln. Men då kärlekslyriken i ”sångboken” var lätt att missförstå med sin intimitet, skulle ingen judisk man läsa Höga Visan förrän han fyllt 30 år (redo för att ingå äktenskap). Och inom viss s.k. kristen teologi, har man faktiskt ifrågasatt bokens plats i Bibeln, och menat att den endast är en profan kärleksdikt. Boken har också blivit, av skilda utgångspunkter, positivt ansedd kontra alternativt beskylld för att vara mystisk och gåtfull. 

Särskild tillfrågad litteratur om Höga Visan för detta opus, är bl.a.: ”Bruden, ett bibelstudium över Höga Visan” (Henry Axelsson), vidare ”Höga Visan, min vän är strålande vit och röd” (Alvar Blomgren), samt ”Bibeln, böckernas bok” (Samuel Halldorf), ”Sångernas sång” (Watchman Nee), och ”Brudgummen och bruden” (J. Hudson Taylor). 

PERSON- OCH GRUPPGALLERI

I Höga Visan beskrivs i särskild grad ett kärleksförhållande mellan (1) kung Salomo och en kvinna/en brud/hustrun Shulamit från galileiska Shunem ett tiotal mil nordväst om Jerusalem; idag med namnet Sulam. Men innehållet kan också ses som (2) ett det allmänna äktenskapets kärleksrelation, samt (3) närheten mellan Jesus Messias och han brud Israel, och vidare (4) den hednakristna församlingens förbund med Jesus Kristus. Bokens mer aktiva person- och gruppgalleri landar sannolikt i ett sjutal. 

Förutom (1) bruden och (2) brudgummen, uppträder (3) några ”vänner”, vilka kan representera sanna vänner – men även gestalta falska vänner, som pratar på som om de vet bättre, eller som pratar runt i vilseledande syfte (1:4b, 5:9, 17, 6:9, 12 b, 8:5a). ”Jerusalems/Sions döttrar”, som läsaren möter i Höga Visan (2:7, 3:11, 4:5, 5:8, 8:4), kan (4) syfta på några unga kvinnor i brudens egen ålder; väninnor ur giftemålsgenerationen. Här skymtar de fram både som välsignande och som avundsjuka. 

Men man råkar också på en grupp människor (5) i skriften, utgörande vad som kan betecknas för ett ”brudtåg” eller ”bröllopsgäster” (3:6-11). Dessa kan också illustreras mer som troendefolk i gängse mening, vilka ställer frågor om aktuellt läge och väntar på att dramatiska händelser ska inträffa; möjligen ”läktarfolk”, men lika gärna förväntansfulla inför en väckelsesignal. 

Ytterligare en grupp som hör hit, är (6) brudens ”bröder”. De framträder överdrivet ansvarfulla och maktfullkomliga mot sin ”lillasyster” (8:8-9). Och även i vår tids kristna gemenskaper, existerar det tyvärr ledare som med en klapp på huvud lilla vän/lilla församling, förpassar den/det ”mindre” till att generat få stå på tillväxt. Slutligen, i Höga Visan, framträder (7) en andlig grupp, som på en gång – både är fariseiska översittare och kan anföras till demoniska makter; alltså ”Väktarna”, vilka fysiskt (själsligt/andligt) slår och sårar kvinnan (3:3, 5:7). Utan nedtecknat som antydan, kan det ändå peka hän mot – det 900 år senare trolovade paret Josef och Maria; alltså hur Maria under sin ”för tidiga” graviditet, mycket väl kunde ha råkat ut för att benämnas som en ”hora” av Judiska Rådet, och av dem blivit dömd till döden genom stenkastning.  

I BAKGRUNDEN 

Läggas till galleriet kan förstås även de göras vilka står omnämnda i 6:7-8, 11, men de hålls som medvetet i bakgrunden: ”Sextio är drottningarna, åttio är bihustrurna och de unga kvinnorna oräkneliga [jfr. om dessa unga kvinnor Ester 2:2a-3: ”Man borde söka upp unga och orörda kvinnor åt kungen. Och kungen skulle utse ämbetsmän i sitt rikes alla provinser och låta dem samla alla dessa unga och vackra kvinnor till kvinnohuset i Susans borg och överlämna dem åt kungens hovman Hegaj, som har tillsyn över kvinnorna. Där kan de få (inför att som ”slavinnor” vara beredda på att åtminstone få ligga med kungen en gång, och i detta aktuella fall, kanske bli utsedd till landets nya drottning) skönhetsbehandling”] – men hon är den enda, min duva, min fullkomliga, den enda för sin mor [om Salomo är mannen/brudgummen i Höga Visan, är det möjligt att han hänvisar till sin första hustrus mor, dotter till farao Shamun (986-967 f.Kr.), se 1 Kung 3:1], älskad av den som fött henne och prisar henne lycklig, drottningar och bihustrur lovordar henne […] Utan att jag märkte det hade min längtan satt mig [rimligen menas bruden] vid mitt furstefolks vagnar.” 

Ovanstående om ”bihustrur och unga kvinnor”, något mer i händelsernas bakgrund av persongalleriet, kanske kan i profetisk anda alternativt tolkas som Guds änglavärld, se bl.a. Luk 2:13-14, Hebr 13:2, 1:7, 14, 22-23, Matt 26:53, 13:39 – eller alltså allegoriskt förebilda de som blir omnämnda i Hebr 12:1: ”När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss [som i/med sin själ och ande är i himmelsk vård; i väntan på kroppens uppståndelse till förvandling, jfr. t.ex. 1 Tess 4:14-17, 1 Kor 15:51-52], låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss.”   

TIRSA – STAD OCH KVINNA

I 6:3 uttrycker brudgummen: ”Vacker som Tirsa är du, min älskade…” Om Tirsa (Tirzah = stenek), med betydelsen ”ljuvlig”/”lustfylld”, kan två olika ting ställas fram. Det ena är Tirsa i egenskap av en stad med det namnet, som före Salomo var Sikem, och som efter Salomo kom att bli Nordriket Israels huvudstad, den ”behagliga”/”praktfulla” steneksstaden. Namnet talar om att ”finna behag i”, ge sitt erkännande till; ”godkänna”. Men Tirsa var också ett kvinnligt namn, då med grund i (stenekens raka och högsmäckra stam, med vid lövkrona) ”den vackra”/”älskliga”. 

Både staden och kvinnan, i egenskap av namnet Tirsa, talar om glädje, fest och lust på ekhöjder och i dungar. Men också om ordning och bifall. Tilläggas kan att eksläktet har över 300 olika arter. Nämnas kan då förutom steneken, t.ex. ceder, gallek, taborek och korkek. Somliga eksorter blev omtalade utifrån särskilda platser eller händelser, exempelvis: Mores terebint (1 Mos 12:6), Basans ekar (Jes 2:13) och Gråteken (1 Mos 35:8).   

Staden hette, med lite variation på förflyttningar i kilometer, först alltså Sikem, sedan Tirsa (4 Mos 26:33; 27:1-7, 5 Mos 36:11-12, Jos 12:24, 17:3, 14:17, 15:33, 16:6, 8, 15-17, 23, 2 Kung 15:14,16) – då den även var som vackrast, och därefter Samaria med berget Gerissim, varpå på staden 72 e.Kr. fick namnet Nablus och hör sedan 1922 till den s.k. Västbanken och sorterar under palestinsk myndighet.  

ISRAEL OCH FÖRSAMLINGEN

Hör från Höga V 3:6a, 8:5a: ”Vem är hon som kommer upp från öknen som i pelare av rök…?”/”Vem är hon som kommer upp från öknen, stödd på sin vän?” Alltså, det som profetiskt toppar i Höga Visan, är gudstrons kvinna/brud, samt likaledes gudstrons man/brudgum i två åtskilda begrepp: 1) Israel och Jesus Messias, samt 2) församlingen och Jesus Kristus. Båda folken är komna ur var sin ”öken”, båda stödda på sin ”frälsar- och herdevän”. Israel, för sin del, kom från öknen rent fysiskt och handgripligt ledda av Herren med hjälp av Mose (en förebild på Guds son), i en ouppenbarad förvägstro på Jesus Messias, jfr. Hebr 3:1-6: ”Därför, ni heliga bröder som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till. Han var betrodd av [Fadern] den som insatte honom, liksom Mose var betrodd i hela Guds hus. Men Jesus är värd mer ära än Mose, liksom husbyggaren hedras mer än själva huset. Varje hus är byggt av någon, men Gud är den som byggt allt [av/i sitt osynliga och synliga rike]. Mose var betrodd i hela Guds hus, som en tjänare, för att vittna om det som skulle förkunnas. Men Kristus är betrodd som [Faderns] Son att råda över Guds hus. Och hans hus [i rätt tid upprättat] är vi, när vi håller fast vid vår frimodighet och ära i hoppet.” 

Orden: ”Kommer upp från öknen som i pelare [molnstoder] av rök [hebr ashan, ”vit rökelse”], kan leda tankarna till israeliternas [rökelse]nödböner under ökenvandringen. Ann. övers., presenterar ”damm” i stället för ”rök”. Och visst går det att föreställa sig hur mycket damm, likt ett moln/en molnpelare som uppstod i öknen – när Israels barn tillsammans med en del andra folk, inte osannolikt uppemot tre miljoner, med vagnar och boskap drog fram (jfr. 2 Mos 12:37-38, 38:26, 4 Mos 11:21). Det går att tänka liknande, fast i mindre omfattning, om Rebecka och hennes följe i öknen till mötet med Isak (se framåt till sid. 8-9). 

UPP/UTKALLADE I GT

Herren säger om judafolket i GF: ”När Israel var ung fick jag honom kär, och ut ur Egypten kallade jag min son.” (Hos 1:1) Liksom idag bestod Egypten mest av öken, så det kan skrivas: ”ut ur öknen kallade jag min son”. Den första tiden i Egypten, fick israeliterna/judarna tack vare Josef bo i landets bästa del, det fruktbara Goshen [närmast som ett Eden] i norr, där de som yrkeskunniga herdar kunde ägna sig åt boskapsskötsel av får och kor (1 Mos 46:28-34). 

Men situationen förändrades och ett ”öken” väntade: ”Men Israels barn var fruktsamma och blev fler, de förökade sig och blev mycket talrika så att landet blev uppfyllt av dem. Och det kom en ny kung [farao] i Egypten, en som inte kände Josef. Han sade till sitt folk: ´Se, Israels barns folk har blivit för stort och mäktigt för oss. Nu ska vi gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig, kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.´ Därför satte man arbetsledare över dem och plågade dem med tvångsarbete [och dessutom inom annat yrke]. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses [Soan] åt farao. Men ju mer man plågade dem, desto mer förökade de sig och desto mer spred de ut sig, så att man kände fruktan för Israels barn. Egypterna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel och allt arbeten på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.” (2 Mos 1:7-14) 

Vidare Ps 107:4-7: ”De [Israels barn] irrade i öknen på öde stigar, de fann ingen stad där de kunde bo. De var hungriga och törstiga, deras själ mattades. Men de ropade till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras svårigheter. Han ledde dem på den rätta vägen [upp ur öknen] till en stad där de kunde bo.” (Se stycket tidigare sid. 2-3 om vad ordet stad betyder.)

UPP/UTKALLADE I NT

Vi hedningar, som låtit oss frälsas av Jesus Kristus och genom dopet i vatten inlemmats i Guds församling, kom ledda av Jesus (och den helige Andes medverkan) från vårt tidigare andliga ökenliv – vilket det räknas som, även för den som inte medvetet varit fiende till Gud och/eller levt rövare. Om vår föruttillvaro utan Gud, heter det i överförd tillämpning: ”Den här världens visdom är nämligen dårskap inför Gud. Det står skrivet: Han fångar de visa [de egenrättfärdiga] i deras slughet, och vidare: Herren känner de visas [de som anser sig vara det] tankar, han vet att de är tomma [d.v.s. likt öknen].” (1 Kor 3:19-20) Man kan jämföra detta världsligt ”tomma” med Jesu upplevelse av den frestande situationen med Satan i öknen (Mark 1:13): […] och han var i öknen under fyrtio dagar och frestades av Satan. Han levde bland de vilda djuren”. 

Känner igen detta från min egen tid som avfälling 1963-1968. Satan och hans demoner (”vilddjur”) var efter mig. Jag tog mig för, somligt medvetet annat omedvetet, att göra sådant som var ett tecken på ond drivkraft och som kunde ha medfört döden. Minns hur jag de sista två åren (67- 68-) var under stress och gjorde många dåliga val. En vintereftermiddag försökte jag med min mörkgröna lilla och lätta Volkswagen 56:a (i Lammhult kallad ”gröna skräcken”), i snösläng, köra fortast möjligt sträckan mellan Jönköping och Bröjtemark (restaurang Vätterleden) på E4:n. Vättern låg till vänster på andra sidan södergående fil, och till höger om mig i min norrgående fil – var den stora bergsväggen. 

I alltför hög hastighet försökte jag hantera snösslasken på vägen, under det att bilen ibland for som den ville. Och plötsligt skedde det som inte kunde vara annat förväntat. En snösträng tog över styrseln och skickade mig kanande runt på vägbanan i några varv. Mer än en gång såg jag bergsväggen passera framför mina ögon…men märkligt nog stannade bilen rättvänt norr ut mot Brötjemark. Då tänkte jag i mitt egots idioti, att jag bara haft stor tur, inte på att Satan var ute efter mitt liv, och inte heller på att det kunde vara Guds beskydd (vilket det otvetydigt var). 

Citerar i sammanhanget Kol 1:13: ”Han [Fadern] har frälst oss från mörkrets [den andliga öknens] välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.” Och om Sonens rike i framtiden läser vi bl.a.: ”Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus på en dyster plats [a. ö. ”dyster vildmark”] tills dagen gryr och morgonstjärnan [evigheten med Jesus] går upp i era hjärtan [då alla frågor har fått sitt svar].”  

REBECKA OCH EVA I GT

Trots betydande skillnader finns det ändå något gemensamt i Höga Visan, rörande de profetiska förebilderna kontra ”efterbilderna” till kvinnan/bruden och mannen/brudgummen. Texten tittar framåt och på samma gång bakåt, för att i nästa omgång titta bakåt och samtidigt framåt. Men det går ändå mot ett avgörande resultat. En gudomlig målgång är i sikte. 

En förebild till bruden och brudgummen beträffande vem som ”kommer upp ur öknen”, kan t.ex. vara beskrivningen hur Isaks blivande hustru Rebecka ”stödd på Abrahams äldste tjänare” (24:2, troligtvis Elieser, 15:2), går att tolka som en förebild på den helige Ande – kommer med sitt följe från Haran/Harran i dåvarande östra Assyrien (numera Syrien på gränsen till Turkiet) – där Abrahams blodssläkte bodde kvar och där också pappa Tera var begravd: 

”Detta är Teras fortsatta historia. Tera blev far till Abram, Nahor och Haran. Och Haran blev far till Lot. Haran dog hos sin far Tera i sitt fädernesland, det kaldeiska Ur [Babylonien, idag sydöstra Irak]. Abraham och Nahor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj, och Nahors hustru hette Milka. Hon var dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska [systrar till Lot]. Men Saraj var ofruktsam och hade inga barn. Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans son, och sin sonhustru Saraj, som var hustru till hans son Abram. De drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur för att bege sig till Kanaans land. Men när de kom till Harran bosatte de sig där. Teras ålder blev tvåhundrafem år, och Tera dog i Harran.” 

ETT VERK AV GUD

Här berättelsen (ett profetiskt efterhandsreferat) om Rebecka och hennes följe (1 Mos 24:61-67): ”Isak hade kommit tillbaka från Beer-Lahaj-Roi [en större brunnsplats], för han bodde i Negev. Mot kvällen när han gick och funderade ute på fältet, såg han upp och fick se kameler komma. När Rebecka [i sin tur] lyfte blicken fick hon se Isak. Hon steg ner från kamelen och frågade tjänaren [Elieser?, se förebild på den helige Ande]: ´Vem är den mannen som kommer emot oss på fältet?´ Tjänaren svarade: ´Det är min herre [Isak som förebild på Jesus].´ Då tog hon sin slöja och dolde sig [jfr. 1 Kor 11:14, om håret i GF som en slöja, samt 1 Kor 3:14-16, om slöjan som döljer evangelium om Jesus]. Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort [jfr. Anden och Sonen i Joh 14:26]. Sedan förde Isak in henne i sin mor Saras tält [tomt efter att Sara dött vid en ålder av 127 år, 1 Mos 23:1] och han tog Rebecka till sig. Hon blev hans hustru och han älskade henne. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor.”

Men alltså, den första förebilden till bruden och brudgummen i Höga visan, finner man i 1 Mos 2:21-25: ”Då lät Herren Gud en tung sömn falla över mannen. När han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit från mannen och förde fram henne till honom [”brudöverlämning”]. Då sade mannen: ´Äntligen! Hon är ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon ska heta kvinna [ishah] för av man [ish] är hon tagen.´ Därför ska en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de ska bli ett kött. Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att vara blyga för varandra.”

MARIA OCH JOSEF I NT

I fråga om profetiska ”efterbilder”, är det först händelsen med Josef och Maria som kommer i fokus (Matt 1:18-25): ”Med Jesu Kristi födelse gick det till så: hans mor Maria var trolovad med Josef, men innan de hade varit tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande. Hennes man Josef var rättfärdig och ville inte dra skam över henne, och därför beslöt han att skilja sig från henne i hemlighet. Men när han funderade över detta, då visade sig en Herrens ängel för honom i en dröm och sade: ´Josef, Davids son! Var inte rädd för att ta till dig Maria som din hustru, för barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder. Allt detta hände för att det som Herren sagt genom profeten skulle uppfyllas: Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder Gud med oss.´ När Josef vaknade upp ur sömnen, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och [han gifte sig med sin trolovade Maria] och tog sin hustru till sig. Men han rörde henne inte [genom samlag] förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.” 

JESU ÅTERKOMST 

En annan ”efterbild” är den snart kommande apokalyptiska händelsen när Jesus hämtar (grek. parousia) bruden 1 Tess 4:15-18 (se också 1 Kor 15:51-52): ”Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar tills Herren ska alls inte komma före de insomnade. När en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar [se vilken trons övertygelse om Jesu återkomst i sin egen tid] ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så ska vi alltid vara hos Herren. Trösta varandra med dessa ord.”

Hit hör då också Jesu liknelse om de tio jungfrurna (Matt 25:1-13): ”Då ska himmelriket bli som när tio jungfrur tog sina [olje]lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga tog sina lampor men tog inte med sig någon olja, medan de kloka tog olja [här en bild på den helige Ande, annan bild kan vara eld eller vind] i kärlen tillsammans med sina lampor. När brudgummen dröjde blev de [alla tio] dåsiga och somnade. Vid midnatt hördes ett rop: Brudgummen är här! Gå ut och möt honom! 

Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. De oförståndiga sade till de kloka. Ge oss av er olja, vara lampor slocknar! De kloka svarade: Den skulle inte räcka både till oss och till er. Gå i stället till dem som säljer [bedjande väckelsefolk, eller egen bön till gudomen] och köp. Men när de hade gått i väg för att köpa kom brudgummen, och de som var redo gick med honom in i bröllopsfesten. Och dörren stängdes. Till slut kom de andra jungfrurna och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Jag säger er sanningen: Jag känner er inte [ni hade inte tid för/med mig]. Håll er därför vakna [och uppfyllda av Anden], för ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.” 

LUTA INÅT MOT HERDEN

Hur var det vi läste i Höga Visan 8:5a: ”Vem är hon [ann. skriv./övers. i 3:6: ”Vad är hon”] som kommer upp från öknen stödd på sin vän?” Hon som kommer, gör det inte i egen kraft, inte utifrån egna förutsättningar. Bruden/kvinnan är starkt och nödvändigt stöttad och vägledd av ”sin vän”. Hon kommer lutad inåt mot räddaren, som dubblerar med att också vara herden.  

I bibeln framställs både israel och den hednakristna församlingen som en kvinna/en brud. Och brudgummen är Jesus: ”Johannes [Döparen] svarade [i en diskussion mellan sina lärjungar och en jude]: ´En människa kan inte ta sig något [av det gudomliga] utan att de ges henne från himlen. Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias, jag är sänd framför honom. Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän [Johannes övergår här i att tala i tredje person utifrån sin profetiska roll enligt Skriften] står där och lyssnar till honom, och han [jag] gläder sig över brudgummens röst. Den glädjen är nu min helt och fullt. Han måste bli större och jag mindre.´” (Joh 3:27-31)

ISRAEL SOM BRUD

Här följer fortsättning om Israel som brud (Upp 12:13-17): ”När draken [djävulen, i förtiden/före tiden] såg att han var nerkastad på jorden, förföljde han [framledes] kvinnan [Israel] som [sedan genom jungfrun Maria] hade fött Sonen [Jesus]. Men kvinnan fick den stora örnens båda vingar [troligtvis ängeln Mikael, jfr. Dan 12:1: ´På den tiden ska Mikael träda fram, den store fursten som står som försvarare av dina landsmän. Det kommer en tid av nöd, som inte har haft sin like ända från den dag då folken blev till och fram till den tiden. Men på den tiden ska ditt [Gud] folk bli frälst, alla som är skrivna i boken´] för att flyga ut till sin plats i öknen [möjligen ett övernaturligt gömme, jfr. gudomligt ”dolt” i 2 Kung 6:15-17, eller att fienderna gjordes blinda: ”När gudsmannens [Elishas] tjänare tidigt på morgonen steg upp och gick ut, se, då hade en här [arameisk] med hästar och vagnar omringat staden [Dotan, tydligen byggt på ett berg]. Tjänaren sade då till gudsmannen: ´O, min herre, vad ska vi ta oss till?´ Han svarade: ´Var inte rädd! De som är med oss är fler än de som är med dem.´ 

Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han fick se att berget var fullt av hästar och vagnar av eld runt omkring Elisha”] där hon skyddad från ormen får sitt uppehälle under en tid, tider och halv tid [sannolikt 3.5 år]. Ormen sprutade då vatten ur sin mun som en flod [kanske en ström av demoner] efter kvinnan, för att svepa bort henne med floden [jfr. avgrundens brunn Upp:9-11]. Men jorden [som ”står på” Skaparens sida, jfr. 1 Mos 2:4-7: ”Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, när Herren Gud hade gjort jord och himmel. Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade ännu inte vuxit upp, för Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. 

Och Herren Gud formade människan (hebr. adam) av jord (adama) från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse”] hjälpte kvinnan, den öppnade sin mun [jfr. Upp 1:17-18: ”När Jag [lärjungen Johannes] så honom [Jesus], föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sade: ´Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evighet. Och jag har nycklarna till döden [dödsriket] och helvetet”] och svalde floden som draken sprutade ur sin mun. I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot hennes övriga barn [bekännande kristna], dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.”  

EVIGHETENS BRUD                                                                                                                                

Ytterligare om Israel (Upp 19:6-8): ”Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, som bruset av väldiga vatten och dånet av kraftig åska, och de [säkerligen den himmelska änglavärlden] sade: ´Halleluja! Herren vår Gud den Allsmäktige är nu kung. Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran, för Lammets bröllop har kommit och brud [Israel och församlingen] har gjort sig redo. Skinande rent linne har hon att klä sig i.´ Linnet är de heligas rättfärdighet.”

Och mer om Israel (Upp 22:16-17): ”Jag, Jesus har sänt min ängel [måhända ängeln Gabriel, jfr. Luk 1:26-35: ”I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen. Hon var trolovad med en man som hette Josef och som var av Davids släkt, och jungfruns namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ´Gläd dig, du som fått nåd! Herren är med dig.´ Men hon blev förskräckt av hans ord och undrade vad denna hälsning kunde betyda. Då sade ängeln till henne: ´Var inte rädd, Maria! Du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus. Han ska bli stor och kallas den Högstes son, och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron. Han ska var kung över Jakobs hus [Israel] för evigt, och hans rike ska aldrig ta slut.´ Då sade Maria till ängeln: ´Hur ska detta ske? Jag har ju inte haft någon man [inte haft samlag].´ Ängeln svarade henne: ´Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska vila över dig. Därför ska barnet som föds kallas heligt och Guds son´”] för att vittna om allt detta för er i församlingarna. Jag är Davids rotskott och ättling [efter det jordiska släktledet], den klara morgonstjärnan.´ Och Anden och bruden säger: ´Kom!´ Och den som hör det ska säga: ´Kom!´ Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot av livets vatten.” 

BRUDGUM – SAMT VÄN

Som brudgum är Jesus absolut trygg att stödja sig på och luta sig mot. Hans styrka håller att vila tung/tungt på, och han vägleder alltid fullkomligt rätt – i enlighet med en gudomlig plan/vilja för varje troende. Terrängen/livet kan ingen förutse. Men Jesus både har kartan och är kartan. Och Jesus är också ”vännen”. Tänker på vad han själv säger till sina lärjungar i Joh 15:13-17: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er [se hans befallning om mission, Matt 28:16-20, Mark 16:15-18]. Jag kallar er inte längre tjänare, för tjänaren vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, för jag har låtit er veta allt som jag har hört av min Far. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut och (1) bära frukt och er frukt ska bestå [om frukten är Guds ord]. Då ska fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och detta befaller jag er (2) [den andra befallningen]: att ni ska älska varandra [med Kristi sanna kärlek].” Två befallningar att följa, en utåtriktad och en inåtriktad. Jesu bön i Joh 17:21 om att de troende ska vara ”ett”, i likhet med Fadern och Sonen – är just en bön och ingen befallning. Vi kan förenas med Jesus i den bönen. 

Då det handlar om ledarskap för Guds folk Israel och för den hednakristna församlingen, är det en delikat och mycket avgörande fråga. Båda storheterna, om än olika i sina gudomliga funktioner, behöver ledas via ett gott och starkt ledarskap. Israel som fysiskt synligt på jorden i allt vad den företar sig och är kallad till. Samt församlingen med sitt andligt osynliga verk genom den helige Ande – i manifestation mot den onda andevärlden. Det mänskliga räcker inte till, om än i tro och med gudomlig utväljelse i botten. Utan främst/endast Herren själv, måste få vara både ”huvudet”, ”arkitekten” och ”byggmästaren”, som det lyder i Kol 1:13-20: ”Han [Gud] har frälst oss från mörkrets välde och fört in oss i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta [från Satan] och har fått förlåtelse för våra synder. Han [Sonen] är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat, för i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom. Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda [både uppstånden och himlafaren], för att han i allt skulle vara den främste [nummer ett]. Gud beslöt att låta hela sin fullhet bo i honom, och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen [efter den store kerubens syndafall].”  

LEDA ISRAEL

Tänk exempelvis på hur det uttrycks (enligt GF) i 5 Mos 26:16-19 om Israels roll som Herrens egendomsfolk, vilket medförde och medför en klar och vislig ledning: ”Herren din Gud befaller dig i dag [”i det fyrtioende året, på första dagen i elfte månaden”, 5 Mos 1:3, från uttåget ur Egypten räknat] att följa stadgar och föreskrifter. Du ska hålla fast vid och följa dem av hela ditt hjärta och av hela din själ. Du har sagt att Herren ska vara din Gud och att du ska vandra på hans vägar, hålla hans stadgar, bud och föreskrifter och lyssna till hans röst. Och herren har i dag gett dig sitt ord på att du ska vara hans egendomsfolk, så som han har sagt till dig, och du ska hålla hans bud. Han ska upphöja dig till lov, berömmelse och ära över alla folk som han gjort. Du ska vara ett heligt folk åt Herren din Gud, så som han har lovat.”

Hur ledningen av Israel sköts i dag (jag skiljer inte på Israel i dåtid och Israel i realtid), kan man ha anledning att fundera över och hålla bön för. Men det finns förebilder/förlagor och undervisning i Skriften – om hur bra ledarskap över Israel kan gå till. Lägg särskilt märke till vad som tecknats om Mose (5 Mos 34:10-12, Hebr 11:24-28). Eller hans efterträdare Josua (Jos 1:1-9, 24:14-15), eller kung David (1 Krön 29: 10-13, 26-28), alternativt om hans son Salomo (2 Krön 1:7-12, 3:1-2, 6:12-17). 

LEDA FÖRSAMLINGEN 

Här övergår jag till att gå in på ledningen av den hednakristna församlingen, vilket framställs annorlunda av naturliga skäl, eftersom, till skillnad för det jordiskt ”synliga” och ”uppkomna” Israel – är det en övernaturlig ”nedkomst” som inträffat. Observera att/hur församlingen ”föddes” ovanifrån på första pingstdagen (50 dagar efter påsk): ”När pingstdagen kom var de alla [120 lärjungarna] samlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som när en våldsam storm drar fram, och de fyllde hela huset där de satt. Tungor av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Alla uppfylldes av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem. (Apg 2:1-4) Och då kan vi hämta material ur NT, bl.a. från Ef 4:7-13: ”Men var och en har fått nåden så som Kristus fördelade gåvan. Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor. Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar [minns att Paulus en gång blev uppryckt till ”tredje himlen, 2 Kor 12:2] för att uppfylla allt. Och han gav några [utifrån detta himmelska ”ovanifrån”] till apostlar [apostolus], andra till profeter [profetas], andra till evangelister [evangelistas] och andra till herdar [poimenas] och lärare [didaskalus], för att utrusa de heliga till att fullgöra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp tills vi alla når fram till enheten i tron [det som Jesus bad om] och kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet [a. ö.: ”till det mått av utveckling där vi kan uppta hela Kristi fullhet i oss”, se Studiebibeln]. 

Och beträffande ledning av församlingen, så gå också tankarna till Apg 20:28-32, där Paulus har kallat till sig de äldste [presbyterus] från församlingen i Efesus och poängterar: ”Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare [episkopus], till att vara herdar [poimainein] för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. Jag vet när jag har lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. Ja, bland er själva ska män [eller kvinnor; profeten Bileam och/eller profetissan Isebel, Upp 2:14, 20] träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida. Var därför vakna och kom ihåg att jag [nu] i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar. Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att bygga upp er och ge er arvet [den himmelska evigheten] bland dem som helgats [som redan gått in i himlen].” 

I TJÄNST ÅT

Vidare är Rom 15:1-13 en vägvisning att följa: ”Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter [vara till för att luta sig mot och få ställa svåra frågor till; jfr. Joh 13:25, hur lärjungen Johannes lutade sig mot Jesus] och inte tjäna oss själva. Var och en av oss ska tjäna sin nästa till hans bästa och hans uppbyggelse. Kristus tjänade ju inte sig själv, utan som det står skrivet: Dina smädares smädelser föll över mig. Allt som har skrivits tidigare är skrivet till vår undervisning, för att vi ska bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger. Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga med varandra efter Kristi Jesu vilja, så att ni alla med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Far. Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa Guds trofasthet och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag tacka dig bland hednafolken och lovsjunga ditt namn. Det står också: Jubla, ni hednafolk, tillsammans med hans folk [Israel/judarna]. Och på ett annat ställe: Lova Herren, alla hednafolk, prisa honom, alla folk. Och vidare säger Jesaja: Ishais rot [Jesus Messias/Jesus Kristus], han som står upp för att regera över folken, på honom ska hednafolken hoppas. Må nu hoppets Gud fylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.”

I DEN HELIGE ANDE

Vi kan som herdar/ledare för Guds församling, nå långt i ledarskap med goda mänskliga egenskaper, fast dock alltid med risk för kollaps, vilket händer då och då. Som väl är har vi tillgång till Anden, om vi tar vara på det/den, på samma sätt som Jesus: ”I Anden” tjänade Jesus, sedan han av Johannes hade blivit döpt i floden som det står: ”Uppfylld av den helige Ande återvände Jesus från Jordan [till en öken] och leddes av Anden omkring i öknen” (Luk 4:1), samt: ”I Andens kraft återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området. Han undervisade i [judarnas] synagogor” (v. 12a). Därför är vårt sammankopplande med både Jesus och Anden av yttersta nödvändighet, hur påtagligt vi än hänvisar till kallelse och blivit invigda till tjänst med handpåläggning och smörjelse med olja. För det vi människor som ”småherdar” (präster/pastorer/föreståndare/själavårdare/teologer) inte har, det kan vi få hjälp med ”ovanifrån”/karismatiskt. Och i detta får ett inlyssnande ske: ”Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!” (Upp 3:29)

HELA GUDOMEN 

Då det ställs på sin spets inom gudomen i fråga om Guds rike åt/till/för människan, framträder gudomen som i tredelat ansvar: 1) Fadern i en övergripande mening; ”Fader vår”, 2) Sonen i det som tillhör frälsningen; syndernas förlåtelse och försoning, 3) Anden i kraft och vislighet till tjänst, samt till förståelse av Guds ord. Men det rör sig om ett samspel utan maktanspråk eller konflikter. Som i en kedjereaktion talar Fader till Sonen och Sonen talar till Anden – och detta pågår i heligt erkännande och underbar enighet.  

Frågan kan med rätta ställas: Vad av denna andliga verklighet har gått att upptäcka i hos mig/genom mig? Vid tillfälle möttes äldstekåren (för dagen åtta närvarande) på en plats, där jag då var pastor och föreståndare, och gick in för att skriva något kärnfullt på ett A4-blad om vad vi uppfattade som kännetecknande för var och en (ingen skrev om sig själv). På mitt blad står det alltså då i tur och ordning sju texter (som jag här under Guds nåd barmhärtighet presenterar): ”1) Optimist, Profet, 2) Stor andlig erfarenhet, som delar med generositet och prestigelöshet till andra. Kärleksfull, 3) Hängiven kallelsen, tjänsten, profet, 4) Kärleksfull församlingsledare, lärare och evangelist med hög målsättning för vår församling!, 5) Lyssnar gärna på dina predikningar, 6) Bra förkunnare med brinnande intresse för församlingen och Guds verk. Roligt att ha en Pastor som är en sådan spjutspets (fast han heter Svärd), 7) Att se församlingens uppgift här i […] - Sverige, kanske världen. Du är fantastisk på att låta mig få vara som jag är och känna att det är helt OK.”  

Uttalandena är ju positiva, borde inte då resultatet av min tjänst blivit bättre? Jag förhåller mig till att inta positionen: Jag var nog mer människa, med svagheter och tillkortakommanden – än tillräckligt mottaglig för Andens gudomliga verk i mitt liv. Även om det i övergången mellan GF och NF står skrivet (sagt av Jesus i Matt 5:48 till sina lärjungar): ”Var alltså fullkomliga, så som er himmelske Far är fullkomlig”, så nådde jag inte ens i närheten av det i några av mina pastorstjänster. Men med det konstaterat, var det förstås inte bara mina personliga brister som ställde till det. Ond andlighet och mänskligt motstånd (medvetet eller omedvetet), kan naturligtvis också ha varit orsaker till uteblivet resultat. 

LÄRJUNGEN PETRUS

Petrus, som varit en av de två närmaste lärjungarna till Jesus tillsammans med Johannes, och hade därför en särskild kunskap/erfarenhet av Jesu ledarskap (bara vi kommer ihåg och erkänner, att Paulus som aldrig levt med Jesus, hade sin syn- och uppenbarelsevishet att hänvisa till – jfr. hans möte med Jesus på Damaskusvägen: ”Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus mitt på dagen, strålade plötsligt ett starkt ljus från himlen omkring mig…”, Apg 22:6-13 – och hur han genom en uppenbarelse väl kände till ”Herrens bord”, fast han inte var på plats när måltiden instiftades: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er…”, 1 Kor 11:23-33]. 

Man får påminna sig om, att Petrus hade vandrat i ur och skur med Jesus i tre och ett halvt år; sett och hört hur Jesus i Anden hade utfört obeskrivliga och oskrivbara ting – vars väldighet endast kan anas (Joh 21:25): ”Men Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.”  

I 1 Petr 5:1-7 formulerar Petrus följande: ”Nu uppmanar jag de älste bland er, jag som själv är en äldste [presbyterus] och ett vittne till Kristi lidanden och som har del i den härlighet som ska uppenbaras: var herdar [poimana] för Guds hjord hos er och vaka över den, inte av tvång utan frivilligt, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen [typoi] för hjorden. När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar. Likaså ni yngre, underordna er de äldre. Och ni alla, klä er i ödmjukhet mot varandra, för Gud står emot de högmodiga men ger nåd åt de ödmjuka. Ödmjuka er därför under Guds mäktiga hand, så ska han upphöja er när tiden är inne [för den himmelska evigheten]. 

ÖVERHERDE OCH ÖVERSTEPRÄST

Jesus är och kallas den ”högste herden”/”överherden” (archipoimenos), men som i Hebreerbrevet även benämns som ”stor överstepräst” (archierea megan). Hör från 4:14-16: ”När vi nu har en stor överstepräst som stigit upp geno m himlarna, Jesus, Guds Son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som var frestad i allt liksom vi fast utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tro för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.”

Vad det angår att ha som förebild åt oss ”mindre herdar” i ledarskap, kan det aldrig bli bättre/mer meningsfullt än att söka Jesu ledarsätt och förvaltning. Han är stor, större, störst i jämförelse med oss. För oss bör det omvända vara i fokus: mindre, minst, minste [”Han måste bli större och jag bli mindre”, sa Johannes Döparen i en jämförelse med Jesus (Joh 3:30). Och Paulus gjorde sig inte stor om sitt apostlaskap: ”Jag är den minste av alla apostlarna, inte värd att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling”(1 Kor 15:8)]. 

En god/rätt herde för (en lokal) Guds församling, känns igen för att predika Guds ord, för att vara präglad av Guds ord och för att själavårda utifrån Guds ords kärlek och sanning. Herdeskap är iögonfallande. Det kan konstateras och bedömas. Herden syns och hörs. Herden leder och samlar ihop. Herden lyssnar inte endast till ja-sägare i församlingen. Och en församlingsledare har i uppdrag att likt Jesus var prövad och transparent; i viss mån också sårbar mitt i sin demonstration av tro och omsorg om andra. Allt i en blandning med genomtänkta gränsdragningar åt alla håll. 

DEN OÅTKOMLIGE MELKISEDEK

Men en annan viktig sida hos en ledare i/för Guds församling, som också fanns hos Jesus, är faktiskt ett mått av osynlighet och oåtkomlighet; d.v.s. inte ständigt nåbar och avläst. Kallelsemedvetenheten har dörrar, som kan vara öppna alternativt stängda allt eftersom. I Hebreerbrevet står det om en kung och präst åt Gud den högste i Salem (föregångare till Jerusalem, ”fridens boning”, jfr. Shalom. Denne kung/präst utmålas som en förebild till Jesus (7:2-3): Melkisedek betyder för det första ”rättfärdighetens kung” och dessutom är han Salems kung, det vill säga ”fridens kung”. Han står där utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv inget slut: han är Guds Son och förblir präst för evigt.” Utifrån den bibliska texten här, borde det tecknas med fet stil: att det inte är judalandet och det judiska som är Jesu djupaste och äldsta bakgrund. Däremot ingick det i den gudomliga planen, utan andra möjligheter, att Jesus skulle ha en judisk släkthistoria och ha Israel som sin jordiska ”hemmaplan”. 

Men märk hur Jesus stundom skiljer sig från det jordiska och judiska (Matt12:46-50): ”Medan Jesus ännu talade till folket, stod hans mor och hans bröder utanför och ville tala med honom. Någon sade till honom: ´Din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig.´ Han svarade: ´Vem är min mor? Och vilka är mina bröder?´ Han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: ´Här är min mor och mina bröder. Den som gör min himmelske Fars vilja är min bror och min syster och min mor.´” I Mark 3:31-35 är det en liknande situation, eller samma – men endast formulerat lite annorlunda.  

TOTALFÖRANKRA TRON

Om vi gör tankeexperimentet, att GF:s/GT:s ”Höga Visa” i tiden är ”bruden” Israel, och att NF:s/NT:s ”Höga Visa” i tiden är ”bruden” den hednakristna församlingen. Och med denna föreställning i botten, prövar att läsa boken Höga Visan, då framträder sådan helighets- och härlighetsklass om Israel och församlingen – att vi få stor anledning att både i innevarande tid och i en förlängning, totalförankra vår tro än mer genuint på Guds ord, på vår frälsare Jesus och på Andens verkan.  

Överfört från kontexten till bildspråk, kan den aktiva Marta inför gudomen (Luk 10:38-42), då ännu i övergången mellan GF och NF, få symbolisera Israel i bibelboken Höga Visan med sitt synliga och kravfyllda engagemang: ”Dra mig med dig”, ”Res dig, min älskade”, ”Kom ut, Sions döttrar”, ”Kom med”, ”Vänd om”, o.s.v. Systern Maria däremot, kan få symbolisera församlingen i sin osynliggjorda och inväntande position vid Jesu fötter, med lugnande och eftertänksamma ord: ”Jag är en ros i Saron, en lilja i dalen”, ”Min vän är min och jag är hans”, ”Jag sover, men mitt hjärta är vaket”, ”Stör inte kärleken, väck den inte förrän den själv vill, m.m.     

Det är intressant att följa förändringen om bruden i Höga Visan, hur hon växlar från att vara den som det ställs negativa frågor till, och sedan tvärtom. Det börjar med: ”Vem/vad är hon som kommer hitupp från öknen som i rök/stödd på sin vän?”, till den glada frågan i 6:9: ”Vem är hon som blickar fram likt morgonrodnaden – skön som månen, strålande som solen, överväldigande som en här under fanor)?” Observera det förebildande här i konsekvensen av Herrens frälsning från ”ökenliv”, oavsett vem. Frälsningen i Jesus gör skillnad! 

EN ENDA BRUD

Främst i symboliken, bör det i akt och mening, således vara de två: 1) Guds folk Israel/judarna som evigt slutfrälsta, 2) Guds folk/den hednakristna församlingen som evigt slutfrälst. Fast just då på ”den dagen”, ska de också befinna sig vara en gemensam brud (Upp 19:9-10): ”Och ängeln sade till mig [Johannes]: ´Skriv! Saliga är de [judar och hedningar] som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.´ Och han tillade: ´Dessa Guds ord är sanna.´ Jag föll då ner för hans fötter för att tillbe honom, men han sade till mig: ´Gör inte så! Jag är bara en medhjälpare till dig och dina bröder som har Jesu vittnesbörd [vittnar om Jesu seger]. Gud ska du tillbe. Jesu vittnesbörd är profetians ande [helige Ande].” Det är fascinerande att just här se tillbaka på Tirsa som både stad och kvinna. För när det nya Jerusalem i sin evighets- och lustgårdsdimension kommer ner från himlen, visar den sig vara både staden och bruden. Lyssna till Upp 21:9-10: ”En av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom och talade till mig och sade: ´Kom, ska jag visa dig bruden, Lammets hustru.´ Och han förde mig i Anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud.” 

Måhända är det inte ett teologiskt vågspel att se Bibelns lustgårdar (vingårdar och örtagårdar), som profetiska illustrationer av Israel och församlingen. Jämför Eden i 1 Mosebok, lustgården i Höga Visan, staden/det nya Jerusalem, med trädgården i Joh 20:11-18, vari Maria Magdalena mötte den uppståndne Jesus. Sången – ”Jag kom till hans lustgård allén, medan daggen låg kvar på var blomma. Och en röst jag hör, som mig salig gör, du får till mig nu komma” (Miles C. Austin) – har sin upprinnelse ur händelsen utanför trädgårdsgraven. Watchman Nee skriver: ”Det plurala ordet ”lustgårdarna” [Höga V 6:1, 8:13] visar att det finns många lustgårdar, ty Han är Herre i sitt folks hjärtan.”

MÄNNISKANS STÄLLNING

Människan som människa [Adam och Eva] skulle, för det första (1): kunna kallas för skapelsens Höga Visa, utgörande kronan på Guds mäktiga skapelseverk, fast med både bra och dåligt – om man illustrerar med Höga Visans i varje fall sjufaldiga person- och gruppgalleri. Men att det är något särskilt med människan jämfört med allt övrigt skapat, är ställt över allt tvivel. I Jobs bok 7:17-18 är innehållet: ”Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, ger akt på henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?” Ämnet får en komplettering i Psalm 8:4-5: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om hand om honom?” 

Men människan, för det andra (2): väljer gärna att gå bort från sin kärleksfulle Skapare, och tenderar då till att efter hand bli fast i syndens ökenliv. Tänk bara på hur det blev i Jesu liknelse om den förlorade sonen, som lämnade hemmet för ett främmande land med arvpengarna i handen: ”När han hade gjort slut på allt, drabbades landet av en svår svält och han började lida nöd. Då gick han bort och tog tjänst hos en av landets medborgare, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen gav honom något.” (Luk 15:11-16)

Dock, för det tredje (3): Överherden, den Högste Herden, den store Översteprästen Jesus, kommer ner/ut till människan i öknen/vildmarken med erbjudande om räddning – och stödd på sin frälsare och herde, får hon komma upp/in därifrån. Så har vi alla kommit, mer eller mindre med upplevd styrka och erfarenhet. Jesu liknelse om det förlorade fåret är en underbar illustration: ”Om någon har hundra får och förlorar ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går ut efter det förlorade tills han finner det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det över sina axlar.” (Luk 15:4-5) 

EFTER RÄDDNINGEN

Den dramatiska bild som tecknas av bruden i Bibelns Höga Visa, när för det fjärde (4) räddningen har skett, kan även överföras på en frälst människas förvandling till en ny skapelse; likt hur en ny morgon har brutit in, hur det har gått från mörker till ljus, från natt till dag: ”Vem är hon som blickar fram likt morgonrodnaden – skön som månen, strålande som solen, överväldigande som en här under fanor?” Det handlar om oss, vi, du och jag, som överlåtit oss åt att erkänna Jesus som vår räddare och att samverka med honom; han som i himmelskt perspektiv med är (”Är”) stor begynnelsebokstav – i alla sina namn och sina funktioner. Och sjung gärna med i omkvädet till 332 i Segertoner: ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära.” (Christer Hultgren)

Det är vi Guds folk/Jesu lärjungar, som under Andeinspirerade reflektioner kan gestalta herdar för varandra; kan agera mindre herdar/ledare/präster för och åt varandra. Gud har inga andra att ta av, än vi. Hon ”som blickar fram”, är vi. Det handlar om oss. Så upp/fram med tjänstegåvorna nu på en gång – i frimodighet och ödmjukhet. Stig upp, släpp fram. I många stycken ska vi kunna luta oss, inte endast mot vännen Jesus, utan i flera grader också mot varandra. Eller som det ibland uttrycks: ”ta rygg på”. 

EN PROGRAMFÖRKLARING

I en programförklaring för församlingspastorer/ledare och överstepräster i tjänst, behöver innehållet åtminstone mana till dessa kännetecken och insikter jag tecknar här: Medvetenhet om en gudskallelse, frimodighet och ödmjukhet. Men även att vara bibelgrundad, sann, kärleksfull, barmhärtig, tillitsfull, medkännande, kamratlig [med inställningen: ”låt mig höra din röst”, Höga V 2:14b]. Och till detta även: att vara klok, uppmärksam, avundsfri, uppvärderande av andra, äkta, sökare efter och brukare av någon nådegåva, samt allmänt profetiska efter Andens ingivelse, andliga ”kulturbärare”, kommunikativa, karaktärsfasta, omutliga. Bibeln markerar i Tit 1:7-9 (fast i nåd och barmhärtighet): ”Församlingsledaren ska som Guds förvaltare vara fläckfri. Han får inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad, förståndig, hederlig, gudfruktig och behärskad. Han ska hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han både kan uppmuntra med sund undervisning och tillrättavisa motståndarna.” 

Ges den helige Ande gott om utrymme och tid att verka, kan följande ”ovanifrånfött” växa fram: ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning”. Detta är något att förvänta hos varje kristen, men hos en församlingsledare vill man se detta som standard. Avslutar med det som är hela den samlande poängen, nämligen om den i förhållande till oss, överlägsne Jesus sin herdefunktion (Hebr 12:2): ”Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.” Precis, och har det skett misslyckanden och avfall, då ska det kunna stå om oss just det underbara som sägs i 1 Petr 2:25: ”Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare” (härvid kan jag bara ödmjukt tacka). Och det som ska bli en del av den eviga verkligheten en gång, kan i tron påbörjas redan här i tiden: att följa ”Lammet vart det än går” (Upp14:4b). 

#Höga Visan #Kung Salomo #Bibelstudium #Profetisk litteratur #Allegori #Kärleksrelationer #Teologi #Guds ord #Andens närvaro #Brud och brudgum #Bibliska symboler #Evighet #Kärlek och äktenskap #Bibelns mittskrift #Teologisk analys #Kristen tro #Sigvard Svärd #Läsarmejl

1 kommentarer

Lars-goran Marklund - 30/09-24 01:48
Måste man förstå allting?💖Jesus Kristus sa:"Öppna ögonen och hjärtat
för Herren".
Genom vånda föds en Tro. ( Ta emot Han som är)❤️Guds son 💖Jesus då blir man frälst. De ödmjuka blir Välsignade av
❤️Gud. Välj rätt kräver Herren.
Bra❤️❤️❤️

Kommentera