Brunnen i Beer Sheba – En förebild på Jesus

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Bibeln/Skriften har som ett signum att här på jorden ha blivit till genom en ”utandning” av Gud, eller m.a.o. genom den helige Ande. Exempelvis står det i 2 Tim 3:16: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, tillrättavisning, upprättelse och fostran i rättfärdighet, så att gudsmänniskan blir fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.”

Och vidare i 2 Petr 1:20-21: ”Framför allt ska ni veta att ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning. Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått av Gud.” Ett sådant exempel finner vi av kung David i 2 Sam 23:2: ”Herrens Ande har talat genom mig, hans ord är på min tunga.” Visst, Herrens muntliga tilltal via tjänare och tjänarinnor var det främsta. Jämför med vad Paulus skriver beträffande sin kunskap om den första heliga måltiden, utan att ha varit på plats när Jesus utförde instiftelsen (1 Kor 11:23): ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag har fört vidare till er.” Jag använder mig av Folkbibeln 2015. 

FYRA HUVUDSÄTT

Det går att tala om den gudomliga uppenbarelsens fyra huvudsätt på vilket Bibelns skrivna tillkomsthistoria vilar: 1) Som sagt Herrens tilltal, här ingår naturligtvis Jesu undervisning (”Jag säger er”, Matt 5:43-44), 2) Drömmar och syner (jfr. Dan 7:13), 3) Efterforskningar och studier (jfr. Luk 1:1-49), 4) Uppmaningar från Gud att skriva ner (se Upp1:10-11). Långt tillbaka framställdes skrivet material, t.ex. med hjälp av färg och ristning, på sten, tegel, trä, och kläder. Papyrus (blöttillrett torkat större gräs) och läder (pergament) båda som rullar, följde i spåren. Bibelns NT i pappersblad och inbundna i bokformat (codex, latin), kan räknas från 300-talet e.Kr. Och i fråga om Bibelns ”skribenter” och ”redaktörer”, är Job den äldsta boken från måhända någonstans mellan 1900-1700-talet f.Kr., därefter följer Mose på 1500-1400-talet f.Kr. med sina fem böcker. Men judisk skriftlärdhet, placerad Job senare i Bibeln, då man föreställde sig att Mose kunde vara författaren till den boken. 

Bibeln är fullmatad om och med Jesus. I Nya Testamentet naturligtvis, eftersom han där går att följa från födelsen till himmelsfärden, och vidare all undervisning i NT av och om honom i lära, tro och liv. Och i det Gamla Testamentet finns Jesus ofta, någon gång uppträder han som synlig gestalt eller i teofanier (skilda uppenbarelseformer, av grek. theophanier/theo ”Gud”/phanier ”visar på”). Det omvända ”skuggor av”, jfr. Hebr 8:5, hör inte samman med Jesus och kan inte användas om honom. Aldrig har eller kan någon ”skugga” falla över honom, eller att termen ”skuggbild” är acceptabel. Texten beskriver helig tjänst och bygge i GF : ”De gör tjänst i en helgedom som är en kopia och skuggbild av den himmelska helgedomen, så som Mose fick höra när han skulle bygga tabernaklet: Se till att göra allt efter den mönsterbild [förlaga] som du har fått se på berget) profetiskt förutsagd i händelser och förebilder. Namnet Jesus, en latinsk form av grekiskans Lesous, är ”påbörjat” som utskrivet namn i den första delen av Bibeln (vilken också kallas för ”judarnas bibel” alternativt ”de hebreiska böckerna”), genom bl.a. Mose efterträdare Josua, som i hebreiskan tecknas Yehoshua och profeten Jesaja som i hebreiskan skrivs Jeshajaho, båda med varianter på betydelsen ”Herrens frälsning”/”Herren frälser”. Och omsider är tiden inne för en profetisk uppfyllelse. I Matteus evangelium 1:21 uttalar nämligen en ängel till Josef om barnet i Marias moderliv: ”Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus [hebr. Yeshua], för han ska frälsa sitt folk från deras synder.” 

FRÅN JORDISKT TILL HIMMELSKT

Men det bör tilläggas, att hebreiskan inte är enda språket i GT, utan där förekommer också ett och annat låneord på arabiska, egyptiska och arameiska. Inget problem med det, eftersom Gud inte har sagt att något jordiskt språk är fullkomligt och därmed himmelskt i meningen evigt. Pilatus text på korset om Jesus som judarnas kung, var skriven på hebreiska, latin och grekiska (Joh 19:19-22). För övrigt när det gäller allt som är gudomligt-fullkomligt här i tiden, så blir det i övergången till den gudomliga evigheten – förvandlat till den himmelska fullkomligheten. Allt blir på ett nytt och annat sätt. Detta sker vare sig det handlar om Israel, den kristna församlingen, en enskild Jesusfrälst person, nattvarden eller tjänstegåvorna. Det mesta försvinner helt, exempelvis nådegåvorna (se 1 Kor 13:8-13). De har gjort sitt.

Namnet Jesus i betydelsen Messias (den smorde), är lätt att finna i den äldre bibeldelen. Guds ord har genom GT:s 39 böcker och NT:s 27 böcker kommit till oss, i orginalgrundtexten, som det gudomligt var ämnat. Men trots att endast avskrifter (handskrifter) från den ursprungliga texten existerar (nästan hela NT på 300-talet e.Kr. i Codex Siniaticus och Codex Vaticanus), och att översättningar är gjorda på tidigare översättningar – så kan vi lita på Skriften, och till ett ackord lägga ihop dess 66 böcker. För när arkeologin finner någon textrad eller något enstaka ord från tiden f.Kr. eller där omkring, då stämmer det funna i sak med dagens översättningar. Dessutom får man ha i åtanke, att ett hebreiskt eller grekiskt ord, ofta har mer än en möjlig betydelse. Således är det nödvändigt att studera det endaste ordet, utifrån vilket textsammanhang det är skrivet i. Kom också ihåg, att även om någon säger sig kunna – eller bevisligen kan läsa och tala ”bibelspråken”, så räcker inte det för att ha företräde i att förklara (grek. exegetik) och tolka (grek. hermeneutik). Ingen och inga har ”legitimitet” och teologiska förutsättningar att, utan andras och annan inblandning, avgöra bibliska texter. Varifrån kommer det negativ pratet om ”självlärda” och ”självutnämnda” pastorer, teologer och profeter? Inte från Guds ord i varje fall. Att använda substantivet sannolikt, är förresten inte ett mått att okritiskt använda vid omdöme eller vid beslut i grundtextfrågor. 

Till sin karaktär är GT:s texter profetiskt laddade, i vissa stycken nästan som fördolda för de mänskliga sinnena. Men profetisk ljus från den helige Ande kan lysa upp det något gudomligt täckta. Inför denna heliga verklighet bör sann ödmjukhet mer än självsäkerhet sitta i förarsätet hos uttolkaren. Spekulationer, fantasi (äventyrlighet), romantik, överdrifter och underdrifter, får hålla till i baksätet. Gnosticism och liberalteologi måste otvetydigt hållas utanför. 

SE JESUS I ORDET

Exempelvis omtalas en brunn i 4 Mos 21:16-18, som profetiskt förebildar Jesus och frälsningen i NT. Ett möte med Jesus kan ske då vi kommer tillsammans i hans namn, därigenom att han då är närvarande osynligt (Matt 18:20). Men trons möten med honom kan också inträffa vid bön, sång, andligt samtal eller mitt under en predikan. Vid själva bibelläsningen är förutsättningarna goda för att denna härlighet sker. Så kom också en sång till förr där det heter: ”Jag ser i Ordet hans sköna bild…” (Segertoner 567:2). 

Den här aktuella bibeltexten för detta studium lyder: ”Därefter drog de [Israels barn] till Beer. Det var om den brunnen som Herren sade till Mose: ´Samla folket så ska jag ge dem vatten.´ Då sjöng Israel denna sång (min kursv.): Flöda du brunn! Sjung om den! Brunnen som hövdingar grävde, som folkets främste grävde ut med spiran, med sina stavar.” 

Den bibliska gudstron får det att ”spritta till” av fröjd i hjärta och sinne då och då; vid särskilda tillfällen. Tänker t.ex. på vad som står att läsa i Luk 1:39-42 om när de två släktingarna Elisabet, gravid med Johannes (Döparen) och Maria, gravid med Jesus – möttes: ”När Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes moderliv. Hon blev uppfylld av den helige Ande och ropade med hög röst: ´Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt.´” Vid en dopförrättning av en chilensk kvinna, när vi stod i vattnet nere i kyrkans dopgrav och jag precis skulle uttala några dopord över henne – upplevde hon Guds Ande så att hon spratt till och började sjunga en sång på spanska. Efteråt frågade jag henne vad det var för sång hon hade sjungit? Hon svarade att den inte fanns som sång i förväg, utan ord och melodi kom till henne under det att hon sjöng. 

ENKELHET OCH KLARHET

Guds frälsning genom sin som Jesus, kräver ingen mänsklig utbildning eller andra förutsättningar, för att man ska kunna få erfara den. Det närmaste vi kan komma då vi undervisar varandra om denna, det NT:s underbara och heliga frälsning: är att villighet, ödmjukhet och frimodighet behövs för att vara med om den – och att frälsningen kännetecknas av enkelhet och klarhet. Denna gudomliga och starka frälsning, ska inte kristenheten krångla till med några tillägg. Att vara svag, sjuk, fattig eller barnslig, är inget problem inför att bli född på nytt; bli frälst; bli en kristen; en Jesu lärjunge. Däremot kan rikedom, stolthet, kritik mot Bibeln, ”vetenskaplig” lärdom – eller önskan att finna mystik och magi i den gudomliga frälsningen, vara hindrande. 

ÖKENLANDSKAP

Både frälsningen och Frälsaren har profetiska förebilder i GF:s textmaterial. Ja, i Bibelns GT framträder häpnadsväckande illustrationer på händelser som sedan sker i Bibelns NT, vilka handlar om Jesus och Guds frälsningsplan och vilja genom honom. Troligtvis blev alltså en ”särskild” brunn t.ex. uppgrävd, som hör till det förebildande om Jesus, c:a 1900 år f.Kr., i öknen Negev (70 mil fågelvägen söder om Jerusalem). Men vad fanns det för utsikter att hitta vatten i detta ökenlandskap? Ungefär som: Är en kristen inre förnyelseväckelse och utåtriktad frälsningsväckelse möjlig i Sverige i vår tid? Kan verkligen ett återuppvaknande på biblisk väckelsegrund ske i detta kristet andliga ökenläge? Vi får ha i åtanke att det Negev-landskap som hade blivit till öken, utgjorde med förvissning det gudomliga Edens skönhet, vilket kan antas även i den närmaste tiden efter Adam och Evas syndafall. Men med Kains mord på sin yngre bor Abel, får den paradisiska heligheten och härligheten anses vara över. Påfallande är att läsa hur Adam och Evas tredje son, Set, synes med sin familj ha fått nåd att påbörja en ny fromhetsera: ”Också Set fick en son och han gav honom namnet Enosh. Vid den tiden började man åkalla Herrens namn.” (1 Mos 4:26) 

Inget folkslag eller stamfolk blir omnämnt i Bibeln som boende i Negev- landskapet, förrän det som nämns i 1 Mos 12:6, då Abram med sitt följe 2000 f.Kr. kom från kaldeiska Ur (inom dagens Irak) via Harran (idag norra Syrien på gränsen till Turkiet): ”När de kom till Kanaans land fortsatte Abram in i landet ända [ner] till Shekems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet.” Det som först varit Guds land Eden, och som i grunden fortfarande var hans land, hade alltså i folkmun fått namnet Kanaan. Något Gud tills vidare tillät det heta, utan att för den skulle sätta in namnet Kanaan ihop med hans egen beskrivning av landet (500 år senare), då han presenterade sig för Mose (2 Mos 3:8): ”Därför har jag kommit ner för att rädda dem från egyptierna och föra dem ut ur landet upp till ett gott och rymligt land, ett land som flyter av mjölk och honung”. Som sagt, det var Herrens land, och därför kunde han ge det till Abraham och hans efterkommande, Israel/judafolket utan att fråga om lov först (arabernas och de senare palestiniernas historia, hade ännu inte börjat): ”Och Gud sade till Abraham: ´Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, hetiternas, periseernas, rafaeernas, amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.” (1 Mos 15:18-21) Ej upptecknat bland stamfolken här, är filisteerna. Men de hör hit, och hade sin geografiska plats i södra Kanaan, i landsområdet Negev, och framför allt då i dalgången väster ut mot dagens Gaza. 

STRÖMMANDE VATTEN

Om vi säger att det ”grävdes” en brunn enligt 4 Mos 21:16-18, blir det en sanning med modifikation. För åtminstone lika rätt att säga är, att en brunn ”grävdes upp” eller ”öppnades” på nytt – eftersom brunnen tydligen fanns där i förväg, fast kanske igenfylld av fiender, alternativt igenvuxen och måhända bortglömd. På samma vis kan det var rörande väckelsefrågan i Sverige. Det finns flera orter som i sin samhällshistoria – på grund av yttre motstånd eller genom ren avfällighet – har igenfyllda eller igenslammade och bortglömda ”väckelsebrunnar”. Men sådana ”brunnar” går även att finna hos många enskilda människor, i det egna livet eller i familjehistorien.  

I anslutning till hur Gud skapade jorden och Eden med dess lustgård läser vi följande (1 Mos 2:10-14): ”Från Eden gick det ut [upp] en flod som vattnade lustgården och sedan delade sig i fyra huvudgrenar. Den första heter Pishon. Det är den som flyter runt hela landet Havila, där det finns guld. Guldet i det landet är gott, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush. Den tredje floden heter Tigris. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat.” Hur dessa fyra huvudgrenar, från den stora flodkällan rann från början får vi inte veta, men när Mose presenterar floderna i sitt bibliska material, blir det enligt ovan. Intressant är att det hebreiska grundtextordet för flod/floden här, är nahar som betyder ”strömma”. 

Bilden som hebreiskan tecknar är som om floden/floderna på ett unikt sätt – ”levde”. Och om inte huvudgrenarna av ”springkällan” rann synligt ovan mark, så gjorde de det som osynliga klara underjordiska ådrar. Det rådde en härlighet/helighet från Gud i allt det som hörde till Eden och lustgården före Adam och Evas syndafall. Härligheten/heligheten kom allt eftersom tiden gick, att tona bort eller helt upphöra. Hur mycket av detta från Gud, som återinträder med det kommande tusenårsriket, går inte att finna angivet i bibeltexterna. Men Ps 46:5 går nog även i bokstavlig uppfyllelse, inte endast allegoriskt-symboliskt som nu (överfört på den hednakristna församlingen): ”En ström går fram med flöden som ger glädje åt Guds stad, den högstes heliga boning.”   

Det har föreslagits att dåtidens Pison sannolikt är Nilen, Eufrat är mer bestämbar, dåvarande Hiddekel med förvissning Tigris, och Gihon kan möjligen knytas till floden Jordan. För just Gihon i sammanhanget, pekar profetiskt Skriften i en viss riktning: ”Det var också Hiskia (kung i Juda och Jerusalem på 700 f.Kr.) som täppte till Gihonvattnets övre källa och ledde vattnet neråt, väster [sett söder ifrån] om Davids stad.” (2 Krön 32:30) Hiskia ledde in Gihonkällans vatten till Siloadammen (Joh 9:6-7) genom en tunnel på 500 m. En bevarad inskription i tunneln beskriver hur de två grävarlagen möttes halvvägs. Jämför också med Jes 22:9: ”Ni ser att Davids stad har många rämnor, och ni samlar upp vattnet i Nedre dammen.” 

KORSETS FYRA ARMAR

Vi kan föreställa oss hur de fyra floderna, kanhända det tidigaste exemplet i Bibeln på ett kors, likt fyra armar flöt ut och famnade de fyra väderstrecken. Mer än så går det inte att fastställa om hur de fyra floderna rann upp i Eden, vattnade lustgården, och därpå rann vidare utanför Edens gränser. 

Troligtvis har vi här en förebild till Jesu kors och Golgata. De fyra ”armarnas” riktningar är inte bestämbara. Men som de fyra floderna rinner upp och ut, når Jesu kors ut till allt trons folk och vidare till hela världen. Andedopet har ett liknande förlopp – som ett kors med fyra obestämbara utbredningar: 1) Ett Andens liv (Rom 8:15-16), 2) Bruk av nådegåvor (1 Kor 12:4-11), 3) Tungotal för egen uppbyggelse (1 Kor 14:4), 4) Andens frukter som resultat (Gal 5:22-23). Jämför med Jesu undervisning: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.” (Joh 3:8) Detta fyrtal, med Jesus som gemensam grund och källa, återfinns även i de fyra evangelisternas – inte omöjligt ”folkadresserade” evangelier: 1) Matteus till judar, 2) Markus till romare, 3) Lukas till greker, 4) Johannes till alla.   

I en av de fyra flodgrenarna, den som flöt långt söderut från den stora uppfloden i Eden, har vi nog själva grundorsaken till att det fanns källvatten i Negevöknen – men först som en oarbetat vattenflöde eller källa och inte en byggd brunn. 

FÖRÄNDRAD GEOGRAFI

Nästa händelse som måhända har ha att göra med förekomsten av en brunn i den aktuella öknen, kan ha inträffat 400 år före Abraham, nämligen syndafloden på Noas tid. För då inträffade dramatiska omvälvningar i naturen: ”Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram” (1 Mos 7:11). Ingen tvekan om utan att det småningom, när den stora översvämningen var över, kan ha funnits minst en källa i Negev. Och det är inte omöjligt, utan att det också av Noas söners släktled, ordnades så att den källan blev en fungerande brunn. Fast snart kan allt har vänts upp och ner. Ett par hundra år efter Noa, läser vi oss in i sonen Sems släktled (1 Mos 10:21-25): ”Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg [hebr. delning], för under hans tid blev jorden uppdelad.” (v. 25) I sin förklaringsbibel från 1861 översätter P Fjellstedt denna passus med: att jorden föll ”sönder”. Geografi och terräng förändrades. Hur detta påverkade en källa eller rent av en ”speciell” brunn i Negev, går inte med tyngd att uttala sig om.  

BEER-SHEBA I NEGEV

Det går ytterligare något 100-tal år och vi ser att semiten/hebrén Abraham har blivit bosatt i Kannans land (torde alltså ha varit det gudomligt försvunna landskapet Eden). Först bor Abraham uppe i Shekems område, men sedan skrivs det (1 Mos 12:8-9): ”Därifrån drog han vidare [ner] till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster [sett söderifrån). Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn. Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut [mot Negev].” Men detta av Herren utlovade land, drabbades av svår hungersnöd, vilket medförde att Abraham med stort följe för en tid tog sig ner till Egypten och bodde där som främling. Det är när han efter en tid fått problem med dåvarande Farao, som vi läser följande (1 Mos 13:1-3): ”Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig [upp] till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända [upp] till Betel.” Det är inte orimligt att en av lägerplatserna i Negev var en särskild källa/brunn i Beer-Sheba, eller så var inte den brunnen grävd än.  

Tiden går och bibeltexten redogör för att Abraham med sin familj är bosatta i Hebron och brorsonen Lot med familj bor i Sodom. Vidare inträffade Guds straffdom över Sodom och Gomorra, samt i konsekvenserna av flykten från städerna, skedde ett syndafall i Lots familj. Men så står det i 1 Mos 20:1-2: ”Abraham bröt därifrån och flyttade till Negev. Där uppehöll han sig mellan Kadesh och Shur, och han bodde en tid i Gerar [filisteer bodde alltså här västerut i landskapet Negev, nära dagens Gaza]. Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då sände den filisteiske kungen Abimelek i Gerar, bud och hämtade Sara till sig.” Men Gud kom till kungen i en dröm, vilket fick denne att inte röra Sara. 

MÅNGA BRUNNAR

I fortsättningen på historien om Negev heter det bl.a. (1 Mos 21:22-32): ”Vid den tiden kom Abimelek med sin befälhavare Pikol och sade till Abraham: ´Gud är med i allt du gör. Lova mig nu med ed inför Gud att du inte sviker mig eller mina barn och efterkommande, utan visar samma godhet mot mitt och det land där du bor som främling som jag har visat dig.´ Abraham sade: ´Ja, jag svär.´ Men Abraham förebrådde Abimelek för att hans tjänare hade lagt beslag på en vattenbrunn [väster ut från platserna Kadesh, Shur och Gerar räknat]. Abimelek svarade: ´Jag vet inte vem som har gjort det. Själv har du ingenting sagt, och jag har inte hört något om det förrän i dag.´ Då tog Abraham får och kor och gav åt Abimelek, och de slöt ett förbund med varandra. Men Abraham ställde sju lamm i hjorden åt sidan. Då sade Abimelek till Abraham: ´Vad betyder de där sju lammen som du ställt åt sidan?´ Han svarade: ´Dessa sju lamm ska du ta emot av mig som ett vittnesbörd om att det är jag som har grävt brunnen.´ Sedan kallades platsen Beer-Sheba [Shiba, Edsbrunnen], eftersom de båda svor eden där. Och de slöt förbund vid Beer-Sheba, och därefter bröt Abimelek och hans befälhavare Pikol upp och återvände [västerut i Negev-området] till filisteernas land.” Och Abraham bodde kvar här en lång tid, och växte i erkännande och rikedom. Hans tjänare fick gräva och bygga många brunnar. Håller vi på att närma oss en lokalisering av den ”särskilda” brunnen? Gör jämförelsen med hur väckelsekristenheten i Sverige, söker efter ny väckelse genom att pröva olika metoder, be och lyssna till undervisning i ämnet. Förslagen och uttalandena är inte få. Men svaret är alltid Jesus och den helige Ande!

Och om man tar sig fram ett stycke till i det bibliska materialet om Negev, då kan följande läsas: ”Efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak bosatte sig vid Beer-Lahaj-Roi [också i området Negev].” (1 Mos 25:11). Efter en tid uppstod det åter igen en svältperiod i Negev. Då begav sig [även] Isak västerut i området till Gerar och filistéernas kung Abilmelek. Men här dolde Isak att Rebecka var hans hustru [likadant som Abraham gjort med Saraj], utan kallade henne för sin syster. Men när det uppdagades blev kungen synnerligen upprörd, och när därpå filistéerna som folk blev avundsjuka på Isak för hans växande framgång i Negevområdet Gerar, skedde detta (1 Mos 26:15-19): ”Alla brunnar som hans fars tjänare hade grävt (i Negev] medan hans far Abraham levde, fyllde filisteerna igen med jord. Abimelek sade till Isak: ´Flytta bort från oss! Du har blivit alldeles för mäktig för oss.´ Då flyttade Isak därifrån och slog sig ner i Gerars dalgång [fast något öster ut mot Beer-Sheba] och bodde där. Isak grävde på nytt fram de vattenbrunnar som hade grävts på hans far Abrahams tid men fyllts igen av filistéerna efter Abrahams död. Och han gav dem samma namn som hans far hade gett dem. När Isaks tjänare grävde i dalen, fann de en källa med rinnande vatten.” I akt och mening är detta ytterst spännande, det går nämligen att översätta ”rinnande vatten” här i texten, med ”levande vatten”. 

VATTEN SOM STRÖMMAR

I Gezeliis stora bibelverk, framställt under 58 år (GT påbörjat 1670, med NT färdigt 1728), uttrycks det i en fotnot till översättningen ”levande vatten”: ”D. ä. friskt vatten, vilket inte såsom i en grop var ditsamlat, utan flöt utur en springkälla, eller en klar och rinnande vattenåder.” Hänvisning ges till 3 Mos 14:5, 50, 15:13, samt H.V. 4:15, där vattnet som omnämns vid varje tillfälle skrivs ”levande vatten”: typ klart brunns- eller källvatten (lägg samman hebr. majan, beer och nahar). Hör just i H.V. 4:15 (brudgummen till bruden): ”Du är en källa [majan] i lustgården, en brunn med levande vatten [beer] som strömmar [nahar] från Libanon.”  

Dock blev det bråk mellan de filisteiska herdarna och Isaks herdar [i östra delen av Gerardalen] om den nygrävda brunnen, den med så bra vatten, som Isaks tjänare grävt. De filisteiska herdarna ansåg att det var deras vatten. Då grävde Isaks tjänare ännu en brunn till, men det blev osämja om den också. Och i vi kan nu läsa följande: ”Sedan bröt han [Isak] upp därifrån och grävde ännu en brunn. Den tvistade de inte om. Därför gav han den namnet Rehobot [växa, jfr. rebabah som betyder tio tusen] och sade: ´Nu har Herren gett oss utrymme så vi kan växa här i landet [Negev].´ Därifrån drog Isak [mer öster ut] upp till Ber-Sheba. Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade: ´Jag är din far Abrahams Gud. Var inte rädd! Jag är med dig, och jag ska välsigna dig och göra din avkomma talrik för min tjänare Abrahams skull.´ Då byggde han ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.” 

Kan det här äntligen vara den ”särskilda” brunnen? Är månne den här brunnen bakgrunden till sången som Israels barn en dag på sin ökenvandring skulle komma att sjunga i Beer ( 1 Mos 21:16-18): [Min kursv,] Flöda du brunn! Sjung om den! Brunnen som hövdingar grävde, som folkens främste grävde ut med spiran, med sina stavar.

BRUNNEN BEER 

I inledningstexten till det studiet läste vi således att Israels barn, med Mose i spetsen efter uttåget i Egypten, 500 år efter Abraham alltså kom till Negev och till Beer (Beer-Sheba). Beer är hebreiska och betyder ”säkerställd samling av vatten”. Beer kommer av baar som betyder ”uppteckna med tydlig skrift”. Men beer är mer än bara en brunn med visst ordnat vattenbestånd. Nej, Beer här handlar om att vatten friläggs i meningen att det strömmande väller fram, springer upp fontänliknande. Det återknyter till det ursprungliga Edens ”levande vatten”. Bilden från hur Johannes i Elisabets mage, spratt till när Maria gravid med Jesus hälsade på henne, kan användas här. 

Lite kuriosa: I Tyskland, från judisk företagsamhet, framställdes en gång ölsorten Beer. Namnet kopplade bakåt i judarnas historia till det bibliska Beer. I reklamen användes orden ”brunnsöl”/”källöl”, i meningen: ölet som skummande stiger i kroppen. D.v.s., ta en ”bärs”, drick en ”bira” och få fart på livsandarna. Men vi som brukat alkohol, vet att självbedrägeriet inte är långt borta. För min del, ledde min avfällighet under åren 1964-1968, bl.a. till några gångers rattonykterhet, och mycket annat elände. 

Israels barn kom alltså efter uttåget i Egypten på 1400-talet f.Kr. till Beer i öknen Negev, och Mose får höra av Herren att ur denna gamla och ”heliga” källa/brunn kan ni dricka nu. Sedan länge är den i ordning åt er för just detta tillfälle. På liknande sätt kan vi idag tänka: att förutsättningar finns för en kristen väckelse i Sverige nu. Det saknas inte vatten i Guds Andes källa. Den är tillredd. Att väckelser har missbrukats för själviska syfte och att det i dessa spår har följt villfarelser, är ingen anledning för oss att lägga lock över den helige Andes charismatik (grek.). 

Notera att redan från uttågets början hade Herren också lovat att ta hand om Israels barn vad det gällde mat, dryck – och alla andra behov också för den delen. Märk vad som t.ex. blir sagt av Herren när uttåget var över och folket hade lagt den tiden bakom sig: ”Jag ledde er i öknen i fyrtio år. Era kläder blev inte utslitna på er, inte heller sandalerna på era skor.” (5 Mos 29:5). Det är precis det vi har i Jesu NT-ord: ”[Nej] sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” (Matt 6:33) Dessutom fyller Paulus på med: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himlen!” (Ef 1:3) 

LOVSÅNG

Israels barn hade sjungit lovsång tidigare under uttågstiden när Gud gjort under för dem, exempelvis efter att de gått torrskodda genom Röda Havet, omnämnt t.ex. i 2 Mos 15:20-21: ”Och profetissan Mirjam, Arons [och Moses] syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade. Mirjam sjöng för dem: ´Lovsjung Herren, högt är han upphöjd! Häst och ryttare störtade han i havet.´” 

Och alltså långt fram i tiden (i NT) skulle en annan judisk kvinna (på hebreiska också Mirjam; arameiska Maryam; grekiska Maria) komma att lovsjunga Gud för de mäktiga under han hade gjort med henne – samt om hur Gud är; och om hans löften till Israel. Här en del av Marias lovsång (Luk 1:46-55): ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna...Han gör mäktiga verk med sin arm. Han skingrar dem som har övermodiga planer…Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort…Han ta sig an sin tjänare israel och håller sina löften till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.” 

Lovsång, på olika sätt, i skilda former – är inte endast en naturlig handling av den människa som tror på Gud och sett hans gudomligt övernaturliga under. Nej, Bibelns NT uppmanar t.o.m. den kristen/den troende att frambära lovsång med sant och djupt innehåll, som det heter i Kol 3:16: ”Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.” Detta inre liv vill ”strömma ut”, och bli hörbart mitt i den frälsta människans vardag och helg; i samtalsrelationer och gudstjänster. 

LIVETS VATTEN

Gud har en brunn! Gud vill ge oss människor andligt evighetsvatten! Gud vill släcka mänsklighetens ”religiösa” törst! Vad var det Jesus sa till kvinnan vid den fysiska brunnen (idag inom den s.k. Västbanken och Nablus) i Sykar (Joh 4:23): ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig…då skulle du ha bett honom, och han hade gett dig levande vatten…[För] den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta [efter annan tro]. Det vattnet jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram evigt liv.” Alltså, samariska Sykar (fem mil norr om Jerusalem, knappt en mil söder om Shekem och berget Gerissim, vars underflytande flod inte namngetts) hade en GF:s 1700-årig brunn med erkänt gott vatten: ”Jakobs brunn”. 

Det närmaste som det antagligen att identifiera platsen med, är att lyfta in 1 Mos 33:18-20: ”Och Jakob kom på sin färd från Paddan-Aram [där Abrahams far Tera hade stannat på platsen Harran under flytten från Kaldeiska Ur mot Kanaans land (1 Mos 11:27-32), inte otänkbart att Jakob hade tagit sig en nostalgiresa i sin fars fotspår, och kanske varit ända upp vid berget Ararat (idag på gränsen mellan Turkiet och Armenien) där Noas ark hade stannat] välbehållen till staden Shekem i Kanaans land och slog läger utanför staden. Den mark där han slog upp sitt tält köpte han för hundra kesitor [möjligen värdeenheten lamm] av sönerna till Hamor, Shekems far. Och han byggde där ett altare och kallade det El-Elohe-Israel.” 

Men Gud har en NF:s brunn med bättre vatten (”levande vatten”). Denna fullkomliga och outtömliga brunn, heter Jesus! När den evangeliskt troende fotbollsspelaren Icaac Kiese Thelin, hösten 2023, hade tagit Malmö FF till SM-vinst i sista matchen med sitt straffmål, slet han av sig sin tävlingströja – och hade då en tröja till under, med texten ”Glory to Jesus”. Att han också dumt nog tog en brinnande bengal och viftade med, vilket ledde till böter på 10.000 kr, visar mest på att personliga vittnesbörd har en tendens att blandas med mänsklig brist. 

LÖVHYDDOHÖGTIDEN

Detta evigt livgivande vatten vill Gud bjuda på. Ja, när han öser upp av livets vatten åt oss människor, då vill han att vi ska komma och dricka. Den judiska lövhyddohögtiden firades under sju dagar (3 Mos 23: 33-43), men avslutades med en särskild offerdag. Så högtiden bestod av åtta dagar, vilken Jesus plötsligt profetiskt och häpnadsväckande frimodigt gjorde till ”sin” (likt hur han tidigare i Nasarets synagoga, Luk 4:16-21, hade ”gjort” Jes 61:1-2a till att handla om honom), och vi läser: ”På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ´Är någon törstig, så kom till mig och drick! Den som tror på mig som Skriften säger, ur hans innersta ska strömmar av levande vatten flyta fram.” 

Under de sju (fast på den första och sjunde dagen bars inget vatten på grund av sabbater, men vatten fanns i förväg sparat i templet för ändamålet) dagarna i lövhyddohögtiden, hämtades vatten nere i dammen Siolam (som samlats från floden Gihon) av en präst. Vattnet bars sedan av prästen genom den intilliggande Vattenporten in till templets präster – vilka såg till att vattnet hälldes i kar som ledde till foten av altaret i templet. Tillsammans med vin hälldes detta på altaret vid tiden för morgonoffret.   

Under denna ceremoni sjöngs Hallepsalmerna 113-118 och texten i Jes 12:3: ”Med fröjd ska ni ösa vatten ur frälsningens källor.” Man kan nästan föreställa sig hur reaktionen måste ha blivit bland folket, synnerligen bland fariséer, skriftlärda och lagkloka – när Jesus på högtidens ”största dag” (den åttonde), ställer sig i Jerusalem och ropar ut – att just denna dag, då ni är ”utan” offervatten, kan ni få ”levande vatten” av mig. 

Profetiskt går det att tyda Jesu framställning, som att han är ”den åttonde dagen”, likt att han exempelvis förr under den babyloniska fångenskapen (500-talet f.Kr), varit ”fjärde mannen” i den brinnande ugnen (Dan 3:23-25), samt ännu tidigare i den bibliska historien på Josua tid (1300-talet f.Kr.) – med draget svärd hade varit ”befälhavaren” över Herrens här (Jos 5:13-15).  

PLÖTSLIGT JUBEL

Iaktta hur det skrivs i Upp 22:15: ”Och Anden och bruden [församlingen] säger: ´Kom!´ Och den som törstar ska komma, och den som vill ska fritt få ta emot av livets vatten.” Vi bör inte missa att Jesus själv erfor Anden under sitt jordeliv på ett överraskande sätt. Vid ett tillfälle då han sagt till sina tolv lärjungar, att de skulle vara glada över att deras namn var skrivna i himlen, heter det (Luk 10:21): ”I samma stund jublade Jesus i den helige Ande och sade: ´Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre, för att du dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn.” 

Denna trons ”naivitet” sammanlänkad med den helige Andes verkan, minns jag från ett speciellt tillfälle några år tillbaka i tiden. En pastorskollega hade fått allvarlig cancer. Och förbön pågick i olika sammanhang. En dag upplevde jag en inre maning att ringa till kollegan. Men jag tänkte först att det nog inte passade. Men till slut blev tilltalet i hjärtat för påträngande, så jag ringde upp i syfte att uppmuntra honom. När han svarade satt han i sin bil och var precis kommen från sjukhuset med läkarbeskedet, att han inte hade mer än någon månad kvar i livet. Då han i denna sin chockartade situation och känsla av ensamhet hörde min röst, föll han i ”jublande” gråt över Guds omsorg och vetskap. Hembudet till himlen kom efter några veckor. 

FYLLDA AV ANDEN

Och när den helige Ande föll över de 120 lärjungarna på den dag som kommit att kallas för ”första pingstdagen” (Apg 2), då blev de för det första döpta och uppfyllda av Anden, och på det började de ”tala främmande språk allt eftersom Anden ingav dem att tala”. Somliga i folkmassan som såg och hörde vad som utspelades, gjorde sig lustiga över detta och sa: ”De har druckit sig fulla av sött vin.” Det står klart, att den helige Andes manifestationer kan överraska och förvåna. Men lika klart bör det vara, att inte göra läror, traditioner och sakrament av Andens verkan i en viss situation. 

Det är viktigt att vi människor kommer inför Herren! Som det stod i 4 Mos 21:16: ”Samla folket så ska jag ge dem vatten.” Här tänker jag också på hur det är skrivet i Apg 2:1: ”När pingstdagen kom var de alla [120 lärjungarna] samlade. Då hördes plötsligt ett dån…Alla uppfylldes av helig Ande…” Ja, det är både bra och rätt att samlas, under förutsättning att Guds ord predikas rent och tydligt. Att komma samman till gudstjänster i vilka Skriften inte med fullt förtroende förkunnas, eller ännu värre, som inte på ett medvetet och trosstärkande sätt beskriver den profetiska andan/kulturen i Bibeln – utan famlar och slamrar i tvivel och lättsamhet, är inget mindre än villfarelse. Om syftet och framställningen är ovarsam om och med Bibelns gudomliga kraft, visdom och unika höghet – är inte det ”vattnen” som serveras det ”levande”. Atmosfären behöver vara fylld av en bibelprofetisk förväntan, och i denna trons atmosfär – teologiskt utlagd i och genom den gudomliga kärlek som ”bubblar” i Guds ord. 

På ett eller annat sätt bör en kristen församlings predikan utstråla en sådan stark övertygelse, att det i förlängningen kan kosta martyrskap. Men ta in vad som från Gud hände lärjungen Stefanos, vilken brukar kallas ”den förste martyren” (Apg 7). I sin sista stund, strax innan stenregnet skulle komma att döda honom, hade han frimodigt förkunnat om Jesus för det alltmer ilskna och hatiska folket, och vi läser (v. 55-56): ”Men fylld av den helige Ande lyfte han sin blick mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod vid Guds högra sida, och han sade: ´Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå [kanske i respekt] på Guds högra sida.´”  

VÄCKELSER

Varje frälsningsväckelse- och förnyelseskeende har kännetecknats av bön, förbön, lovsång, dop i vatten, dop i den helige Ande – med tungotal och bruk av flera nådegåvor, samt utåtriktad evangelisation och sociala hjälpinsatser. De som samlats vid sådana Andens ”flöden”, har i ett första läge ofta varit barn och ungdomar, fast medelålders och äldre har snart slutit upp. Från egna upplevelser av ”väckelsekällor”/”brunnar” på trons plan, som jag ”återvänder” till och liksom minnes-dricker ur, kan jag inte undgå att räkna in förnyelseväckelsen i Filadelfia Lammhult vintern 1962-63, då jag som 16-åring blev fylld av helig Ande och började tala i tungor. Men det var flera ungdomar som då – på ett starkt sätt berördes av Gud. 

Frälsningsväckelsen i de små pingstkyrkorna i Valdemarsvik och Ringarum 1985-1989, med ett 40-tal som lät döpa sig under min pastorstid där, hör hit. Likaså antalet frälsta och 30-talet döpta på Betelskeppet för hemlösa i Göteborgs hamn, när jag åren 2006-2013 arbetade där som boendestödjare med pastoral inriktning (det finns en film om just detta senare). Allt har varit av Guds nåd, och tror jag, i hans utvalda tider.  

JESUS ÄR BRUNNEN

Anser det rimligt att brunnen i Beer profetiskt förebildar Jesus, som med kraft ”sprang upp” som mänsklighetens räddningsbrunn, jfr. Jes 53:2: ”Som en späd planta sköt han upp inför honom [Gud], som ett rotskott ur torr jord.” ”Uppskjutet” kan tecknas i åtminstone fem steg: 1) Födelsen i Betlehem, 2) Som 12-åring i templet, 3) Dopet i Jordan, 4) Uppståndelsen från de döda, 5) Himmelsfärden. Jesus-profetian om brunnen Beers iordningställande, som utfördes av ”hövdingarna” och ”folkets främste” genom positivt bruk av ”käppar och spiror”, är på väg att fullbordas när de otroende och hånfulla romerska soldaternas och de religiösa judiska myndigheternas ”käppar och spiror”, negativt blir använda mot honom. Förföljelse och martyrskap låg i vågskålen under hela Jesu liv på jorden: 1) Av ”platsbrist” tvingas Jesus bli född i ett stall, 2) Josef och Maria var nödsakade att fly med honom till Egypten, 3) I Nasaret försökte man störta honom utför ett högt stup, 4) Han bar själv tvärbjälken till sitt kors, 5) Jesus spikades upp och dog på Golgata. 

RÄTT MED SLAG

En profetisk illustration till de förutbestämda händelserna rörande Jesus i samband med korsfästelsen, finner vi i 2 Mos 17:6, där det blir sagt av Gud till Mose, att slag med staven på klippan Horeb i öknen skulle få den att avge vatten: ”Se, jag ska stå där framför dig på Horebs klippa, och du ska slå på klippan. Då ska vatten komma ut ur den så att folket får dricka” – vilket skedde. En flytt framåt i tiden: Och plötsligt händer det på Golgata kors, den slagna ”klippan” Jesus ropar ut: ”Det är fullbordat!” Och ett heligt flöde av ”livets vatten” sätter igång att rinna, osynligt för ögat men realistiskt i andevärlden. Som ett av ”tecknen” för denna gudomliga verklighet, kom det ut (Joh 19:34) blod och vatten från Jesu sida, när en soldat körde upp sitt spjut i hjärttrakten på honom. Enligt Upp 5:9, sjungs det om denna eviga frälsningsförsoning i bilden av en förseglad bokrulle i himlen, som endast kan öppnas av en med absolut gudomlig värdighet – Jesus: Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, för du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt människor åt Gud av alla stammar och språk och länder. 

Från GF:s kämpande (slagen mot klippan) med att uppfylla lagen, går vägen in i NF:s nåd med att Jesus fullbordade (grek. teleios) lagen. Och i denna fullbordan – gjorde Gud i Kristus – åt den evangeliskt troende, en ände (grek. telos) på lagen. Lagen är färdig i och genom Jesus Kristus. I ett nu lättar kampen – och det räcker att tillbe ”i ande och sanning” (Joh 4:24). 

JESUS-TROENDE JUDE

I sin bok ”Israel och Guds församling” (Semnos förlag 2023, i översättning från engelska av Nina Törnros) skriver (sid. 272-273) den Jesustroende juden Amir Tsarfati i Norra Israel (som från sitt hus har utsikt över Harmagedon/Jisreeldalen): ”Bibeln visar oss inte ett enda exempel, varken i Gamla eller Nya testamentet, på att en människa blir frälst genom att hålla sig till lagen. Bibeln är faktiskt ganska tydlig med att ingen kan hålla lagen fullkomligt. Och om du bryter mot en lag, så bryter du mot allihop eftersom lagen är helig i sin helhet. Det finns bara en som har uppfyllt lagen, och det är Jesus. Gud gav oss [judar] inte lagen så att vi skulle uppfylla lagen. Lagen gavs så att vi skulle förstå att vi behöver en Frälsare – att vi inte kan hantera vår synd på egen hand. Fast vad är det vissa [kristna] gör? De föreslår att hedningarna ska börja hålla lagen och alla högtiderna. Visst, frälsningen kommer av nåd genom tro [det erkänner de], men sedan måste man göra både det ena och det andra också. De förespråkar en frälsningslära som går ut på Jesus-plus. De här människorna har helt och hållet fått Romarbrevet om bakfoten. Paulus skrev: ´Genom [judarnas] fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att väcka deras avund´(Rom 11:11). I stället för att låta sin frälsning av nåd väcka judarnas avund, är det många kristna som låter judarnas lydnad [hopplösa försök att lyda] till lagen väcka deras avundsjuka.”  

Nej, det ”levande vattnet” rinner fritt och vem som helst kan börja dricka. Något som Jesus poängterade i Upp 21:6: ”Sedan sade han till mig [Johannes]: ´Det har skett. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt den som törstar ska jag fritt ge ur [mig] källan med livets vatten.´” Profetian från Jes 55:1 har gått i fullbordan: ”Hör, alla ni som törstar, kom till vattnet! Och ni som inte har pengar, kom och köp säd utan pengar och vin och mjölk för ingenting.” 

RÄTT MED TAL

Efter det himmelska erkännandet av Jesu lidande och död, ska han inte bli slagen en gång till. Offret är utfört en gång för alla, och skedde fullkomligt helt enligt den gudomliga planen, som Jesus också klargjorde: ”Men allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas.” (Matt 26:56) Nej, nu gäller det för oss i vår tid, att i full tro handla i överensstämmelse med en andra profetiska förebild med en klippa (Meriba) och med vatten (4 Mos 20:2-13), och istället tala till klippan: ”Ta staven och kalla samman församlingen, du [Mose] och din bror, Aron, och tala till klippan inför deras ögon, och den ska ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger församlingen och dess boskap att dricka.” 

Och exakt där passar nu sången in, fast nytestamentligt förstärkt med ”gömmet” som en frälsningsbild: ”Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig. Vattnet, blodet som flöt fram från ditt hjärta, o Guds lamm, låt det bli en dubbel bot [räddning från] för min synd och lagens hot.” (Segertoner 230:1) Jesus var själv medveten [eller succesivt blev] om alla profetiska förebilder och utsagor om honom i GT, till skillnad från oss människor – som trots att vi tror, kan uppleva det profetiska om Jesus i GT alltför obegripligt, gåtfullt, makalöst och oåtkomligt. Men observera hur tydlig Jesus var med detta till de båda Emmauslärjungarna (Luk 24:27): ”Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” 

I FÖRVÄNTAN 

Jag kan inte förstå annat, än att förnyelse- och frälsningsväckelse är fullt möjliga i vår kristet-andliga ”ökentid”. Ordet för dagen kan vara: ”Så mycket fastare står nu det profetiska ordet…” (2 Petr 1:19) Vi kan gå tillbaka i historien till väckelser förr och studera vad som hände då, och liksom finna inspiration av hur det ”levande vattnet” strömmade. Men vi måste inte leta oss bakåt, svaret har vi i nuet. Som trons väckelsefolk idag, kan och uppmuntras vi till att på många sätt – i förtröstan och förväntan, tala och sjunga ut lov och pris inför springbrunnen/uppkällan ”Beer-Jesus”. 

Alla stilar och genrer kan brukas. Ingen konstart är förmer eller sämre än någon annan. Förutom tidigare omnämnda: psalmer och hymner, finns det utrymme för rapp, opera, rock, jazz, klassiskt, country – och inte att förglömma: tungotal i den helige Ande! Så låt oss sjunga, spela och tala med hjärtans lust och glädje: ”Flöda Jesus!” Låt det spritta, forsa, skumma och bubbla i Ande och kraft! Hosianna! Vi ber och predikar i namnet Jesus: ”Flöda” frälsning, förlåtelse och försoning! ”Forsa” dop i vatten och dop i den helige Ande! ”Strömma” kallelser, nådegåvor, helanden, upprättelser och välsignelser av alla de himmelska slagen! Må det bli sagt om oss kristna nu, i tidsläget inför Jesu återkomst: Att vi öser ”levande vatten” med fröjd ur frälsningens källor! Känn dig varmt välkommen att delta!

#Sigvard Svärd #Läsarmejl #Undervisning #Förebilder #Profetiskt #Gamla testamentet

1 kommentarer

Lars-goran Marklund - 24/01-24 19:34
Svaret i livsfrågor står i Bibeln. Närma dig 💥❤️Gud då Närmar sig Herren dig, en mycket bra början.👍💖Jesus Kristus blev sänd till jorden för att människan ej gjorde hans vilja. Bekänn synderna, Ändra livet Tro på 💥💖Jesus då blir du frälst. Vem som helst kan bli omvänd.
Bra❤A

Kommentera