Bilden på gården
Minnena stannar inte vid det som syns i bilden. De rör sig vidare, som om platsen själv börjar tala.
Jag hittade den här bilden när jag röjde bland gamla saker. Jag tog den med min pocketkamera för ungefär 50 år sedan, när jag var barn. Den var minst sagt lite ringrostig, men jag har låtit AI ta bort damm och annat och fixat till den.
Jag står vid skorstenen på taket till det gula boningshuset när jag tar bilden över gården. Du ska veta vilka minnen som väller fram!
Allt syns inte på bilden. Till exempel är varken hundkojan eller hunden, som brukade springa i lina, med. Vad den hunden irriterade mig – han skällde på nätterna när jag försökte sova. Brygghuset är inte heller med. Men min bror Ingemars hemmabygge finns med: det är bilen som står framför verkstadsdörrarna längst fram i bilden. Ja, den fungerade faktiskt, med motor och allt, och dånade fram längs grusvägen till gården så att dammet rök. En gång åkte vevaxeln rakt igenom motorn – då lade sig dammet snabbt.
En av gårdens traktorer syns också, där den står vid dieseltanken. Och så har vi förstås vedboden, med vedhögen utanför till höger om verkstaden.
Minnena stannar inte vid det som syns i bilden. De rör sig vidare, som om platsen själv börjar tala.
Vid ett tillfälle står jag i verkstaden och skruvar på något. Verkstaden är upplåst. Framför mig går ett gäng gäss. Uppe på rännet på ladugården sitter en barndomsvän med luftgevär och övar prickskytte på gässen framför mig. Jag vet inte vad han tänkte på, men han missade totalt alla gässen. Kulan ven i luften och studsar mot gruset eller cementgolvet framför mig – rakt upp i min panna! Blodet rann ganska friskt. Grannfrun plåstrade om mig, och vi tystade ner alltihop. Än i dag har jag ett ärr kvar i pannan.
Fast jag var inte bättre själv. En gång övade jag prickskytte med luftgeväret på brygghuset. Och inte vet jag heller vad jag tänkte på. Jag stod på trappan till boningshuset och tryckte av. Kulan ven genom luften, genom björkens lövverk framför brygghuset, och så hörde jag ett klirr när den träffade fönstret.
Fönstret lagades sedan, och det kom aldrig fram att det var jag.
Det finns mer att berätta, men jag nöjer mig med detta så här långt.
Jag var inte frälst vid den här tiden – det blev jag först när jag var 20 år gammal. Många av minnena från gården hade jag inte aktuella för mig; de ligger kanske 50 år tillbaka i tiden. Men bilden på gården lockade fram dem igen.
Ja, alla mina barndomssynder är glömda och förlåtna av Jesus – men bilden påminde mig. Och så kan det vara för den troende. Synder och elände som du gjorde för länge sedan kan plötsligt bli påminda, som om någon kastar bilderna rakt i ansiktet på dig.
Det är som om Djävulen har fotograferat hejvilt i ditt gamla liv och sedan vill påminna dig om vad du gjorde för länge sedan, och viska att du nog inte riktigt är förlåten.
Men det är du.
Genom tron på Jesus är det både glömt och förlåtet. Gud kommer aldrig mer ihåg dina synder.
Var fri – lämna det förflutna i Guds händer och låt ingen bild eller minne binda dig igen.
2026-04-12 03:00