”Målgång” med Andedop och tungotal

Sigvard Svärd
2022-08-11 11:42

GÄSTBLOGG - Alla åsikter är skribentens egna.

Ur-Baptistisk Pingst brev 165 – 167

”Målgång” med Andedop och tungotal – del 1

I och med att dop i den helige Ande, dessutom med det i Bibeln utlovade tecknet tungotal, inträffade i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet, var ”väckelsens vägar” i Sverige på sätt och vis i mål. Men naturligtvis ska väckelsens absoluta målgång, ske först med Jesu återkomst och den eviga gemenskapen med honom. Dock, Andedop och tungotal blev alltmer återkommande i landet, efter att det 1885 hade skett i Norra Ny och Dalby i Värmland, och därpå 1898 i t.ex. Södermanland på Frälsningsarmén i Järna (se infobrev 163).

I den i många stycken kritiska boken av professor Emanuel Linderholm, ”Pingströrelsen i Sverige – ekstas, under och apokalyptik i nutida svensk folkreligiositet” (Albert Bonniers Förlag 1925), finns det historik som i ärendet är värd att aktualisera.

Men även delar av Linderholms kritik har sin rättmätiga plats. För det måste erkännas, att i och med att ”väckelsens vägar” inom frikyrkligheten, baptismen inräknad från 1848 – nådde fram till, eller snarare teologiskt återvände till den ursprungliga väckelsekällan från första Pingstdagen, så fanns det därmed ändå inget fullkomligt kristet liv på andra sidan ”målsnöret”. Det visade sig finnas ”diken” kring det sanna och äkta dopet i Anden och tungotalet. Överdrifter, egenheter, osundheter, extremism, suggestioner och manipulationer, kom att störa bilden av gudomlig helighet och härlighet.

Men det bör också sägas, att bara för att somligt i ett karismatiskt ”högtryck” kan verka egendomligt, eller att vissa beteenden liknar vad som kan förekomma inom ockultism – kan det därmed inte per automatik fastställas som sådant. Det gäller att pröva och ha koll på hur frukten blir. Tänk på att Jesus själv blev kallad för att vara demonisk då han drev ut onda andar. Och på första Pingstdagen ansåg folk att de som upplevt Anden var fulla av sött vin. Förresten, oavsett om någon talar i tungor, profeterar, ber för sjuka, bygger församling, avslöjar synd, sjunger lovsång, predikar, vittnar personligt eller lever sitt kristna liv – så är det bibliskt med prövning.

Samtidigt måste frågan ställas, vilka med kristen bekännelse skulle ha deltagit i folkmassan mot missionären om motsvarande hade hänt i Sverige idag – som vi läser i Apg 21:35-36, 22:22-23: ”När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom (Paulus), så våldsamt trängde folkmassan på, för de följde efter och skrek: ´Bort med honom!´…Så långt hade de lyssnat på honom, men nu ropade de högt: ´Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!´ De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.”

På sidan 110 i sin bok skriver Emanuel Linderholm att Frälsningsarméns tidning Stridsropet, den 1 juni 1898 hade följande text om rörelsen i Järna: ”Mötena i Järna äro riksbekanta.” Och i Svenska Morgonbladet berättades det att ”så gott som hela socknens befolkning i Järna var ett med rörelsen”. Det förekom att någon talade i tungor och någon annan uttydde tungotalet. Arméns lokal var i ropet: ”Det var väckelse och liv. De brukade den tiden bedja i lokalen till kl. fyra på morgonen.” I Vansbro i Dalarna hände också vid denna tid att det talades i tungor.

Låt oss nu flytta fram till bemärkelseåret 1907 för pingstväckelsen/rörelsen i Sverige (1913 organiserad som Pingströrelsen av Lewi Pethrus, idag Pingst FFS, alternativt Samfundet Pingst). I Norden uppstod väckelsen detta årtal först i Norge. Men den 25 januari kunde Närkes-Bladet, enligt Linderholm (sid. 119), meddela att undret med tungotal fortsatt att inträffa i Vansbro i Dalarna, då några personer igen, mest på enskilda möten, ”talat med tungor”. Linderholm skriver: ”I Ludvika var det en ung man, som bad på ett så klingande och melodiskt språk, att vi tänkte, att det måste vara det himmelska tungomålet, han talade.”

Linderholm fortsätter (sid. 122): ”I Skövde baptistkapells lilla sal höll nu Jansson (den hemkomne svenskamerikanen A. G. Jansson (senare Andrew Johnson och sist Andrew Ek), rörelsens första offentliga tungomålsmöte i Sverige. ´Guds kraft var tillstädes´, och den förste (vilket alltså inte stämmer, min anm.) som döptes av Guds ande i Sverige, var en skomakare, Gustav Loo, i Skövde…Så har Skövde äran av att vara hemorten för den svenska pingströrelsens urförsamling. Det upplevde tungomålstalandet före Stockholm (sid. 124)…I Örebro stod man nu äntligen i dessa dagar vid målet. Redan den 29 jan. kunde Närkes-Bladet meddela, att Jansson kommit till Örebro, deltagit i några möten i Filadelfiakyrkan samt där ´talat och sjungit på en mängd av de språk, som Gud givit honom´. Han ger, sägs det vidare, intryck av att vara full av frid och glädje. I sina enkla vittnesbörd talar han ock ständigt om den härliga frälsningen. I söndags kväll – den 27 jan. – uttalade han med stor kraft på främmande tungomål en rad bibelord och översatte dem omedelbart!”

Del 2

Utifrån Emanuel Linderholms bok ”Pingströrelsen i Sverige – ekstas, under och apokalyptik i nutida svensk Folkreligiositet” (Albert Bonniers Förlag 1925), vill jag även i detta infobrev, hämta stoff för att visa på välsignade händelser och upplevelser – ihop med dop i Anden och tungotal. Med baptismens frambrytning 1848, skedde en radikal återgång till apostoliskt församlingsliv. Men därmed var inte det teologiska ”målsnöret” sprängt. Kvar var dopet i den helige Ande med tecknet tungotal. Att ljuset över dopet i vatten tändes igen, det var bönesvar i väckelsens anda. Men med pingstväckelsens återkomst i kristen tro, började en eld brinna som förde tankarna till första Pingstdagen i Apostlagärningarna och församlingsbreven. Samlingspunkten i detta brev är årtalet 1907, även om det skedde Andedopsunder med tungotal redan i slutet på 1880-talet i Sverige.

Innan jag citerar något från Linderholms skrift, har jag tyvärr anledning att påtala – att det har blivit alltmer uppenbart i ”modernt” pingstliv, att det inte i samma grad som under 1900-talet – ges utrymme för ”fria individuella” initiativ utifrån dop i den helige Ande. Exempelvis regleras tungotal med uttydning skarpare. Bibliskt är ju att församlingen eller de närvarande sammantaget prövar det profetiska. Men numera ska prövningen utföras av en eller några få församlingsfunktionärer, som särskilt utsetts för ändamålet. Vilken församling har apostoliskt mandat att ”utbilda” vad man skull kunna kalla för ”profetiska avgörare”?

Att ”väckelsens vägar” genom tillkomsten av den tidigare frikyrkligheten, bl.a. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, Metodismen, Helgelseförbundet och inte minst då baptismen – hade skapat god jord för framväxten av pingstväckelsen 1905-1906 – som en levande fristående rörelse med ett crescendo 1907 och vidare in i 1908. Det tecknar också Emanuel Linderholms bok (sid. 132-133): ”Försiktigt räknat…av andedop och tungomålstalande, med eller utan uttydning, profetia och andeprövning, ha framträtt på ett 80-tal ställen under loppet av 1907. Man förstår bättre det storartade i detta resultat, om man erinrar sig, att t.ex. Frälsningsarmén nyåret 1886 efter fyra års arbete hade blott fjorton kårer och hösten 1888 blott fyrtiosju (Stridsropet 22.9.88).

Här ser man den ofantliga betydelsen av att det redan fanns dels en lång rad baptistiska församlingar, dels en evangelistorganisation (Örebro Missionsförening, ÖM, min anm.), vilka var på sitt sätt stodo färdiga att mottag och befordra det nya. Men den roll, som Örebro spelade som säte för den nya apostoliska moderförsamlingen i Filadelfiakyrkan, och med den betydelse, som de personliga förbindelserna med denna för andedopets och tungomålsgåvans undfående, ligger det i sakens natur, att de närmast kringliggande landskapen i Svea- och Götaland skulle starkast beröras under den första tiden och att Närke skulle komma i första hand. I Närke finna vi sålunda ej mindre än femton platser jämte Örebro berörda, nämligen: Stora Mellösa och Asker i februari, Pålsboda, Åsbro, Svennevad och Norrbyås i mars, Fellingsbro i maj, Vinön och Närkeskil i juni, Hackvad i augusti (Wecko-Posten), Lännäs och Fjugesta i september och Zinkgruvan i oktober samt Rönneshyttan i december.

Att framgången blev så stor i Närke…lärer ha sin förklaring dels i landskapets förut tecknade gamla och starka frikyrklighet, som i Helgelseförbundet och Ongmans baptism fick en speciell läggning för den nya rörelsen, dels i att åtskilliga personliga krafter, som verkade där som pastorer och evangelister. I Värmland, där vi förut sett Arvika erövras redan omkring den 1 febr. eller tidigare, direkt från Kristiania (i Norge, min anm.), torde framgången ha varit åtskilligt större än årets upplysningar ger vid handen. Under vintern till Speked i Arvikatrakten (N.-B. 12.2.08). Till Kristinehamn i febr. och Ölme i maj kommer inom årets slut Karlstad, där flera då ´mottagit den helige Andes dop´ (N.-B. 19.12.07)…Även i Bohuslän kom rörelsen direkt från Norge.

I Byposten den 9 mars berättas, att en broder från Strömstad varit i Fredrikshald för att få andedopet och fick det redan på andra mötet, varpå han följande afton talade i tungor. Förmodligen blev marken hård i Strömstad, men i Närkes-Bladet den 10 dec. omtalar broder Hauge, ´att Guds andes eld tänts´ där, och att ´fem personer talat och sjungit i Anden´ på ett litet möte. I Munkedal kom genombrottet i november med andedop, tal och sång i tungotal, uttydning och helbrägdagörelse. Bibelkurser följde i Lysekil. I Dalsland märkas, trots all schartauansk konservatism, Åmål redan i slutet på januari, Bengtsfors i april och Baldersnäs i juni. Till Göteborg kom rörelsen från Skövde, men hade svårt att slå igenom. Den får dock något bättre fart genom Barrats besök (från Norge, min anm.) under pingsten.”

Del 3

Detta är ett tredje infobrev i huvudsak byggt på en skrift av professor Emanuel Linderholm (se brev 165 och 166). Linderholm var kraftigt kritisk till det mesta av pingstväckelsens betoning, praktik och beteende ihop med Andens dop, tungotal och uttydningar av dessa. Även om han visade prov på respekt för Lewi Pethrus, skrev han samtidigt ned honom som ledare för den – av Lewi främst Lewi ordnade Pingströrelsen – då han ansåg att Lewi hade en naiv bibelsyn och brast i teologi. Ett senare uttalande av Pethrus: ”Det är bättre att det kokar över än att det inte kokar alls”, skulle kunna ha varit ett sådant i professorns öron om han hört det.

Linderholm skriver i sin bok (sid. 307): ”Ehuru jag hört Lewi Pethrus en enda gång, tror jag mig våga omdömet, att han är en av de främsta religiösa folktalare vi haft, om hans talekonst än är mycket olik de äldres och utpräglat angloamerikansk till form och teknik. Det är kraft och fart i hans tal. Han älskar de starka orden. Med annorlunda tänkande gör han processen kort. Den moderna teologin och dess fördömda rationalism slår han sönder och samman under församlingens ljudliga bifall och pris till Gud. Vetenskapen tuktas och upplöses till intet. Det kan ej nekas, att han vädjar till den olärda massans instinkter med en väl billig religiös demagogi. Det kommer något summariskt, kort och avklippt över hans framställning, och ett drag av hårdhet även i hänvändelsen till de förlorade. Det är några korta, klara huvudlinjer och ingenting komplicerat eller djupsinnigt. En hel del verkar nog numera som länge brukade och något slitna klichéer. Man kan blott beklaga, att denne man icke i unga år fick tillfälle till grundliga teologiska studier (1903-1904 studerade Lewi vid Betelseminariet i Stockholm, men fullföljde inte den fleråriga utbildningen, min anm.) och någon kännedom om Jesu eget evangelium (kanhända hänvisning till särskild apokryfisk skrift, min anm.).”

Det råder ingen tvekan om att Lewi Pethrus gladdes över ”väckelsens målgång” med Andedop och tungotal. Linderholm tar på sidan 320 i boken upp Pethrus beskrivning av hur det gick till vid Stockholms Filadelfiaförsamlings års- och administrationsmöte i januari 1923 med revisionsberättelser o.dy. på agendan: ”Mitt uppe i förhandlingarna fingo vi budskap från Herren genom tungotal och uttydning och genom sång i Anden. Vid mötets slut omtalade en broder fyra syner, vilka han under tre efter varandra följande brödsbrytelser fått se. Dessa uppenbarelser – heter det – utgjorde ett härligt och på samma gång väckande budskap till församlingen. Även fingo vi ett härligt budskap genom profetia” (E.H. 25.1.23).”

Klart är att Lewi Pethrus både var övertygade om och predikade tungotalets båda sidor: tungotal med uttydning och tungotal för den egna relationen med Gud. Från boken citerar jag om Pethrus (sid. 321): ”Under sitt besök i London våren 1924 skriver han om en gudstjänst i Spurgeons tabernakel: ´Huru god predikan än var, verkade dock mötet lite enformigt. Huru härligt är det icke, när flera deltaga i bön och vittnesbörd…och huru uppfriskande verkar det icke med ett äkta budskap genom tungor med uttydning eller genom profetia. Denna frihet i Anden och Andens nådegåvor är just vad Guds församlingen behöver”…(E.H. 13.3.24).

Av synnerligt intresse är P:s svar, då han i England blev tillfrågad om tungomålstalandets betydelse för honom själv. ´Jag sade då´, yttrar P., ´att denna gåva under de senaste sjutton åren bringat mig mera välsignelse än jag med ord kan förtälja. Denna gåva omtalar Paulus i första hand såsom ett redskap, genom vilket man uppbygger sig själv. Detta är en påtaglig och levande erfarenhet för mitt vidkommande, och jag skulle inte för något pris vilja förlora densamma. Genom att tala med tungor, även fastän man icke förstår vad man talar, sätter människoanden sig på ett hemlighetsfullt sätt i förbindelse med Gud, och man får i sanning erfara, vad Paulus säger: Den som talar med tungor, han uppbygger sig själv´ (E.H. 13.3.24).

Till slut, i dessa tre sammanhängande infobrev: Det som går att framställa om väckelsens ”målgång” är i det närmaste outtömligt. Pris ske Gud för det! Att tänka sig en återgång till andra sidan igen, med minskat bibliskt ljus över vad väckelse är, det kan jag inte förstå att någon pingstvän, varken kan önska sig eller verka för. Rädslan för att störa sig med samhället, att förlora anseende inför stat och kommun – gör att det varnas för att handla eller uttala sig om något – som skulle kunna skada förtroendet för Pingst. Apostlagärningarnas fullödiga väckelseliv får vi inte, påstår jag, utan motsvarande tro i ord och handlingar. Anpassning och bibelliberalism är en väckelses död. Satanisk-antikristlig förföljelse däremot, kan vara en biblisk väckelsesns överlevnad, samt bli till ”brudens” förberedelse inför Jesu återkomst.

Sigvard Svärd

# #Andedop #Andens dop #Tungotal #Väckelse

0 kommentarer

Kommentera