Hur skall man se på frågan om himmel och helvete?

LÄSARMEJL - Alla åsikter är skribentens egna.

Graven är tom - Jesus är uppstånden!

Slutsatsen av detta är att löftet om en himmelsk tillvaro efter döden i praktiken är detsamma som ett löfte om en evig gemenskap med Herren själv. På motsvarande sätt är helvetet en bild för en evig separation ifrån Kristus.

Vi kan inte nog betona vikten av var man skall tillbringa evigheten – vad är ett jordeliv i jämförelse med det? Vi tar därför återigen upp denna fråga av evighetsbetydelse.

I vår förra artikel citerade vi Olof Edsinger, tidigare generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen (SEA). Han är känd för sin stora bibelkunskap och bibeltrohet. I en fråga på Apologia besvarar han frågan: ska Hur skall man se på frågan om himmel och helvete? Så här är hans svar:

Jämfört med hur det var förr talas det nog ganska lite om himmel och helvete i dagens svenska kyrkor. Samtidigt intar både löftet om himlen och varningen för det eviga straffet en central ställning i Nya testamentet. Faktum är att det är Jesus själv som talar överlägset mest om möjligheten att gå förlorad, och mot denna bakgrund är det svårt att avfärda frågan om himmel och helvete som perifer eller oviktig.

Både talet om himlen och talet om helvetet är laddat med associationer som riskerar att blockera oss när vi försöker nalkas dessa frågor. Därför är det viktigt att säga att Bibeln, när den talar om himmel och helvete, aldrig syftar vare sig på den plats där man får träffa sina döda släktingar (himlen) eller på den plats där demonerna torterar sina offer med eldgafflar (helvetet). Båda dessa beskrivningar är karikatyrer utan förankring i de bibliska texterna.

Slutsatsen av detta är att löftet om en himmelsk tillvaro efter döden i praktiken är detsamma som ett löfte om en evig gemenskap med Herren själv. På motsvarande sätt är helvetet en bild för en evig separation ifrån Kristus.

Själva nyckeln till Nya testamentets tal om en dubbel utgång är i stället relationen till Jesus Kristus. I sitt avskedstal till sina lärjungar säger Jesus att ”detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3). På motsvarande sätt säger han om de människor som döms till evig åtskillnad från honom: ”Jag känner er inte” (Matt 7:23 m fl). Slutsatsen av detta är att löftet om en himmelsk tillvaro efter döden i praktiken är detsamma som ett löfte om en evig gemenskap med Herren själv. På motsvarande sätt är helvetet en bild för en evig separation ifrån Kristus.

Ovanstående definitioner är avgörande om vi på ett meningsfullt sätt ska kunna tala om den dubbla utgången. Att bli frälst är att genom tron träda in i en levande gemenskap med den uppståndne Kristus. Att gå förlorad är att genom otron vara avskuren från gemenskapen med Herren. Och det som Jesus och apostlarna vill säga är alltså att den relation (eller icke-relation) som vi här på jorden har till den Uppståndne kommer att bli permanent i och med döden och den yttersta domen. Paulus skriver om ”dem som inte erkänner Gud och inte lyssnar till evangeliet om vår herre Jesus” att ”deras straff blir evigt fördärv, fjärran från Herrens ansikte och från hans makt och härlighet” (2 Thess 1:8-9).

Hur kommer sig då detta? Frågan om hur en kärleksfull Gud kan döma människor till helvetet besvaras i en annan artikel på FAQ-sidan, och här väljer jag därför att fokusera på själva logiken bakom Bibelns tal om en dubbel utgång. Min grundhållning blir då att tron på en dubbel utgång är en nödvändig konsekvens av hurdan Gud faktiskt är.

Om Bibelns beskrivning av Gud är sann är det Gud som är hela världens Skapare. Allt det goda som den här tillvaron har att erbjuda – liv, kärlek, glädje, frid etc – har med andra ord sitt ursprung i Herren själv. Att leva i gemenskap med Gud blir därmed detsamma som att ha gemenskap med livets och kärlekens källa. Som Jesus själv säger: ”Jag är vägen och sanningen och livet” (Joh 14:6).

Att bli avskuren från Gud är ju detsamma som att hamna i ett tillstånd där allt som Gud är och står för lyser med sin frånvaro.

Och det är alltså mot denna bakgrund vi kan förstå Jesu tal om det ”eviga livet” (alltså den himmelska tillvaron) som att känna honom själv. Men på motsvarande sätt är det också mot denna bakgrund vi tvingas acceptera att ett avståndstagande från den Gud som är livets och kärlekens källa måste få förödande konsekvenser för den det gäller. Att bli avskuren från Gud är ju detsamma som att hamna i ett tillstånd där allt som Gud är och står för lyser med sin frånvaro. Denna tillvaro – där alltså livet, kärleken, glädjen, friden etc inte existerar – är så hemsk att den i Bibeln beskrivs med bildspråk som ska ge oss ett så avskräckande intryck som möjligt; det är denna tillvaro av gudsfrånvaro som i kristendomen kallas för helvetet.

Önskar då Gud att någon människa ska komma till helvetet? Nej, Bibeln är tydlig med att Gud ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4). För att göra denna räddning från förtappelsen möjlig har Gud genom Jesus gått i döden för vår skull. Han har på korset burit straffet för alla våra synder. Som Jesus själv uttrycker det: ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Var och en som vill omvända sig från sin otro och synd är därför välkommen att både nu och i evigheten leva i gemenskap med Guds son Jesus Kristus. Men om vi trots detta erbjudande väljer att avvisa vår Skapare är Bibeln tydlig: då har vi bara helvetets eld att vänta. Som Uppenbarelseboken uttrycker det: ”de fega och otrogna och skändliga, mördare, horkarlar, trollkarlar, avgudadyrkare och alla lögnare, deras plats är i sjön som brinner av eld och svavel, och det är den andra döden” (Upp 21:8).

#Himlen #Helvetet #Evigheten

0 kommentarer

Kommentera