Language

Apg29.Nu

Christer Åberg | TV | Bönesidan | Fråga Christer Åberg | Skrivklåda | Chatt | Läsarmejl | Skriv | Media | Info | Sök
REKLAM:
Himlen TV7

Stöd Apg29 genom att swisha 20 kr till 072 203 63 74. Tack.

Den stora skökan av Harald Gustafsson

Det är den fallna kyrkan, som framställes under denna bild – den falska kristendomen.

Skökan och vilddjuret.

Två hela kapitel ägnar Uppenbarelseboken åt beskrivningen av den stora skökan. Därav förstår man, att det är en betydelsefull företeelse, som behandlas i dessa kapitel.


Av Från boken Budskap från Uppenbarelseboken av Harald Gustafsson
fredag 6 mars 2020 22:30

Harald Gustafsson var ett känt namn och han var pingstpastor i Smyrnakyrkan i Göteborg 1945 – 1967. Han har skrivit en bok med titeln Budskap från Uppenbarelseboken. Ett av bokens kapitel har rubriken Den stora skökan.

Den stora skökan Upp. 17 och 18

De personifierade system, som vi möter i Uppenbarelseboken, omspänner en lång tidrymd. Så förhåller det sig med vilddjuret – den hedniska statsmakten, och så är det med bruden – församlingen – och likaså med den stora skökan. Man måste se dem i deras historiska sammanhang. Det historiska perspektivet är nödvändigt, om man skall kunna förstå Uppenbarelsebokens märkliga bilder. Två hela kapitel ägnar Uppenbarelseboken åt beskrivningen av den stora skökan. Därav förstår man, att det är en betydelsefull företeelse, som behandlas i dessa kapitel.

Vem är då den stora skökan?

Det är den fallna kyrkan, som framställes under denna bild – den falska kristendomen. Denna bild brukas ofta i bibeln, då otroheten mot Gud skall åskådliggöras. Det gammaltestamentliga Israels otrohet mot Gud kallades för skökoväsen av profeterna. Och när den nytestamentliga församlingen blir otrogen mot Herren, blir hon en sköka i hans ögon.

Moderskökan kan inte vara någon annan än den romersk katolska påvekyrkan. Denna kyrka är moder till övriga skökokyrkor på jorden.

Den stora skökan och brudeförsamlingen är varandras fullkomliga motsatser. En engelsk författare har träffande påpekat kontrasterna. Den ena representerar renheten själv; den andra är så oren, som moralisk ruttenhet kan göra henne. Den ena är Lammets brud; den andra är associerad med jordens gudlösa konungar. Den ena är klädd i en strålande vit rättfärdighetsskrud; den andra prålar i jordisk härlighet av purpur, scharlakan och guld. Den ena är en kysk jungfru; den andra är moder till skökorna på jorden. Den ena är hatad och förföljd; den andra är drucken av de heligas blod. Bruden förlorar vi ur sikte i glansen av himmelens härlighet; skökan försvinner i mörker och rök från den domens eld, som förtär henne.

Det som blev den romersk katolska skökokyrkan var en gång apostlatidens brudeförsamling. Men avfall inträdde och ödelade det sprudlande andelivet. Prästvälde trädde så småningom i stället för de andliga tjänsterna och de andliga gåvorna. Och när kejsar Konstantin tog den gammalkatolska kyrkan under den romerska statens beskydd, var den redan mogen för påvedömet.

Skökan hade i sin hand en gyllene kalk, som var full av styggelser och av hennes otukts orenlighet. Styggelser är ofta namnet på avguderi i Skriften. Och den romerska påvekyrkans avguderi är så fulländat hedniskt, som det kan bli. Det är inte endast avguderi, det är hädelse mot Gud. Påven gör anspråk på Guds plats. Han påstår sig vara Kristi ställföreträdare på jorden. Leo X – påven som var samtida med Martin Luther – mottog gudomlig hyllning. Laterankonciliet hyllade honom med följande ord: »Vi högtlova ditt gudomliga majestät. Du är kyrkans äkta man, apostlarnas furste, universums herre och konung. Du är herde och läkare. Du är Gud.»

En annan påve, Pius IX, sade om sig själv: »Jag är vägen, sanningen och livet»

Det avguderi, som förekommer inom denna kyrka i form av Mariakult och helgondyrkan, är ingenting annat än det gamla hedniska mångguderiet, som kyrkan övertog från den hedniska världen och sedan gav en lätt kristen anstrykning. Inom påvekyrkan har Maria trängt undan både Gud Fadern och Jesus Kristus. Maria är medlaren. Ja, hon är Gud.

Påvekyrkans dyrkan och tillbedjan av otaliga helgon är så känd, att det är överflödigt att orda därom. Skökokyrkans gyllene kalk är full av styggelser.

Kalken innehöll även hennes otukts orenlighet. Det syftar väl i första hand på hennes otrohet mot församlingens herre och hennes friande till världens store och dess furstar. Hennes andliga otuktsväsen.

Men inom påvekyrkan existerar även en avgrund av sedligt förfall. De katolska prästerna har ofta varit mycket otuktiga människor. Celibatet har varit deras stora förbannelse.

Vid de romersk-katolska prästseminarierna användes en lärobok i moralteologi av en jesuitteolog Alphonsus Maria de Liguori. Denna lärobok utgör en detaljerad undervisning i all slags omoral och osedlighet och sexuell perversitet.

Den norska författarinnan Marta Steinsvik utgav en bok för ett trettiotal är sedan med titeln Sankt Peters Himmelnökler. Där avslöjar hon påvekyrkans himmelsskriande omoral på ett sätt, som gjorde de katolska prästerna fullkomligt rasande. Boken är till största delen endast citat ur framför allt Liguoris moralteologi men även ur andra katolska författares böcker. Dessa citat ansågs emellertid av censuren så sedlighetssårande, att stora avsnitt i boken är överdraget med trycksvärta.

När de katolska prästkandidaterna inhämtat kunskap om den osedlighet och sexuella förvändhet, som denna lärobok grundligt undervisar i, anses de vara redo för sin tjänst i de katolska biktstolarna.

Hur många tusen kvinnor, som blivit förförda av präster i dessa biktstolar, har nog ingen mer än Gud räkning på. Den katolska biktstolen har varit en källa till större förbannelse i sedligt avseende än kanske något annat. Den som betvivlar riktigheten av mina påståenden kan läsa ovannämnda bok av Marta Steinsvik eller boken Prästen, kvinnan och bikten av Charles Chiniquy, som under femtio år tillhörde katolska kyrkan och var präst där.

Den stora skökan och vilddjuret

Vilddjuret är, som vi tidigare påpekat, den hedniska statsmakten. På detta scharlakansröda vilddjur satt skökan. Det betyder för det första, att statsmakten bär upp skökokyrkan. Detta började, när Konstantin upphöjde den kristna kyrkan till statsreligion och den kom in under statens hägn och beskydd. Det var kyrkans stora olycka. Visserligen upphörde de blodiga förföljelserna från statsmakternas sida, men kyrkan blev också beroende av staten. Denna olyckliga ställning delar alla statsunderstödda och till någon del statsdirigerade kristna kyrkor med den gammalkatolska. Senare har påvekyrkan höjt sig över staten. Föreningen med staten var ett av stegen på kyrkans farliga skökoväg.

Men att skökan satt på vilddjuret betyder också, att hon sökte ta tömmarna eller ledningen i sina händer och styra statsmakten efter sin vilja. I den romersk-katolska kyrkans utveckling ser vi detta mycket klart. Påvedömet tog ganska snart hand om initiativet även politiskt. Under århundraden har sedan furstar och kejsare tävlat om att vinna påvens och påvekyrkans ynnest och bevågenhet. Och de har ofta varit denna kyrkas villiga redskap till att utföra hennes befallningar. Hennes makt har tidvis varit så stor, att både kejsare och konungar blivit bannlysta, om de vägrat lyda henne. Flera av medeltidens kejsare kröntes av påven. Påvekyrkan skaffade sig på alla vis allt större politiskt inflytande. Denna kyrkas politiska inflytande har ännu inte upphört. Kanske dess makt kommer att bli ännu större vid ändens tid, innan den drabbas av Guds dom.

En dag kommer dock vilddjuret att kasta den obehagliga ryttarinnan av sig. Då är hennes öclestimma slagen.

Den stora skökan och de heliga.

Jag vill framhålla, att när vi talar om den romerskkatolska kyrkan, så är det systemet vi åsyftar, inte individerna. Det har funnits och finns ännu gudfruktiga människor inom denna kyrka, liksom det i en pingstförsamling kan finnas människor, som sjunkit ned i andligt skökoliv. Det är alltså systemet vi talar om. »Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod.» Påvekyrkan har utgjutit mer martyrblod än alla grymma romerska kejsare tillsammans. Man beräknar, att minst femtio millioner martyrer avlivats av denna kyrka. Och påvekyrkans grymhet i samband med många heligas martyrdöd ställer till och med kejsar Neros grymheter i skuggan.

Inkvisationen under medeltiden med dess pinoredskap var något av det mest djävulska, som uppfunnits för att plåga andra. Man nöjde sig inte med att endast avliva sina offer. Innan döden kom som en befriare, fick många av dessa heliga genomgå den gräsligaste tortyr. Inkvisitionens fängelsehålor var också över all beskrivning fasansfulla. Särskilt den spanska inkvisationen har skaffat sig en bloddrypande ryktbarhet. Inkvisationsdomstolarnas medlemmar utnämndes av påven.

Den romersk-katolska kyrkan har intill i dag varken teoretiskt avvisat eller officiellt avskaffat inkvisitionen. Inkvisitionskongregationen nyorganiserades 1908 och står ännu främst bland alla denna kyrkas kongregationer. Påven själv är denna institutions prefekt. Detta säger väl en hel del om denna kyrkas inställning till dem de kallar för kättare.

Även den ortodoxa kyrkan i Ryssland förföljde på sin tid sådana kristna, som i sin tro avvek från denna kyrkas doktriner. Många har höjt sin röst och beskärmat sig över det hänsynslösa sätt, varpå bolsehevikerna i samband med den ryska revolutionen likviderade den ortodoxa kyrkan. Men varför inte då även tala om de grymma lidanden, som andra troende utsattes för från denna kyrkas sida och av deras prästerskap. Skaror av heliga har försmäktat i de ryska fängelserna och genomgått omänskliga lidanden på grund av denna kyrkas inställning till andra troende. Ett märkligt förhållande kan man konstatera, sedan kyrkan ingick förbund med staten. Dä upphörde nämligen staten att förfölja de kristna. Kyrkan övertog då denna blodiga uppgift. Och i den mån statsmakterna har verkställt sådan förföljelse senare, har det varit som kyrkans verktyg. En författare säger: »Åter och åter har det lyckats denna döda, på bokstaven grundade ortodoxi att göra överheten, den gudomliga víirldsordningens verktyg, till ett fogligt redskap för sin blodtörst och sitt förföljelseraseri. Varhelst en förvärldsligad religions skökovíisen förbinder sig med världsmakterna, varhelst den med tjusande förförelsemakt utrustade kvinnan bestiger världsmaktens scharlakansröda djur (Upp. 17), där ser vi snart fängelserna öppna sig, bålen flamma och en falsk kristendoms synder hopa sig upp mot himmelen.

Skökan är drucken av helgonens blod.

Den stora skökans dom

Denna dom kommer i stor utsträckning att verkställas av samma vilddjur, som tidigare burit henne. I Ryssland har vi sett, hur den röda kommunistiska statsmakten har utplundrat den ortodoxa kyrkan och nästan fullständigt krossat henne. Detsamma upprepades några år senare i Mexiko. Genom dessa exempel får man en föreställning om hur det kommer att gå till, när vilcldjuret tillsammans med konungarna på jorden skall »hata skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld» (Upp. 17: 16 b).

En dag kommer staten att skaka av sig allt kyrkans inflytande, och i stället för att bära upp henne kommer den att ödelägga henne.

Det är ändå ytterst Guds dom, som drabbar det system, som är en vrångbild av Jesu Kristi församling och av hans verk på jorden. Och denna Guds dom över skökan kommer att framkalla himmelens jubel.

»Gläd dig över vad som har vederfarits henne, du himmel och I helige och I apostlar och profeter, då nu Gud har hållit dom över henne och utkrävt vedergällning för eder» (Upp. 18: 20).

I Uppenbarelsebokens adertonde kapitel framställes skökan och det stora Babylon som liktydiga begrepp. Detta har förbryllat en del. Jag förmodar, att det är samma förhållande, som när bruden och det nya Jerusalem framställes som samma sak. Det innebär väl, att det nya Jerusalem är brudens eviga hem, medan skökan har sitt hemvist i det stora Babylon. Där tronar hon som en drottning, och av Babels ande är hon behärskad. När sedan det stora Babylon går under, går även skökan under genom Guds rättfärdiga dom.

Mitt i den dystra skildringen av den stora skökan, ljuder en varningssignal från himmelen.

»Och jag hörde en annan röst från himmelen säga:

Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.» (Upp. 18: 4).

Drag ut ifrån allt andligt skökoväsen!

Vi är säkerligen mycket nära tiden, då domen över skökokyrkan skall verkställas. Då vet vi också, att tiden närmar sig för Lammets bröllop. Må vi vara obrottsligt trogna mot vår himmelske Brudgum, så att vi med glädje kan möta honom, när han kommer!

Han kommer snart! Var redo!


Publicerades fredag 6 mars 2020 22:30:33 +0100 i kategorin och i ämnena:

Nyhetsbrevet - prenumerera gratis!


Senaste live på Youtube


Strandmöte med Christer Åberg - Apg29.nu


"Кудай Аны Ага ишенген ар бир адам өлбөй, түбөлүк өмүргө ээ болсун үчүн, Өзүнүн жалгыз Уулун [Ыйсаны] берген бул дүйнөнү абдан сүйгөндүктөн". - 3:16

"Бирок, көп катары  кабыл алды  Ага [Иса Машаяк], алар үчүн ал Кудайдын балдары болууга укук берди +, анын ысмына ишене аларга". - Жакан 1:12

"Эгер Исанын Мырзабыз экенин өз оозу менен моюнга алып, чын жүрөктөн ыйман болсо, Кудай Аны өлгөндөрдүн арасынан тирилткенине чын, сиз аман каласыз." - Рим 10: 9

Куткарылыш үчүн келет жана бардык күнөөлөрү кечирилет алуу? Бул намаз:

- Иса, мен сени да, Жахабанын силерди моюнга алышат. Оо, Кудайым, сени өлгөндөрдөн тирилген деп ишенишет. Азыр мен кутулам деп рахмат. Сен мени кечирип да рахмат, мен азыр Кудайдын баласы деп, Сага ыраазымын. Оомийин.

Исанын жогорудагы тиленип алат беле?


Senaste bönämnet på Bönesidan

torsdag 13 augusti 2020 22:05
Ber att mina barn tar frälsningen på allvar. Att de inte lever ytliga liv. Att de uppskattar familjen och visar kärlek tillbaka.

Senaste kommentarer


Aktuella artiklar



STÖD APG29
SWISH: 072 203 63 74
PAYPAL: paypal.me/apg29
BANKKONTO: 8150-5, 934 343 720-9
IBAN/BIC: SE7980000815059343437209 SWEDSESS

Mer info hur du kan stödja finner du här!

KONTAKT:
christer@apg29.nu
072-203 63 74

MediaCreeper

↑ Upp